Att bli storasyster till någon som redan finns

Hur förbereder man sitt barn att bli storasyster till ett barn som kan vara allt från under året till över tre år? Vår dotter är sen i talet, pratar allt fler ord som vi förstår även fast mycket av det som kommer ur den där söta lilla näbben är sånt vi inte lärt oss förstå ännu. Men vi pratar om att en lillebror eller lillasyster också kan vara någon som inte har blöja längre som man kan hjälpa till med som med dockorna, men att hon eller han behöver hjälp med andra saker. "Du får lära din lillasyster eller lillebror att skriva bokstaven "H", som du ju kan, och så behöver hon eller han säkert hjälp att klä på sig. Sen är storasyskon jättebra på att trösta sina småsyskon när de är ledsna". Ungefär så.

När vi lämnade in vår ansökan till St Lucy förra gången, var vi öppna för att adoptera ett barn som vid barnbeskedet, alltså sex månader innan vi reste ner, var mellan 0 och 3 år. Det handlar om att vi var inställda på att vi ville ha ett så litet barn som möjligt. Det var av egoistiska skäl. Det känns enklare att vara en del av vårt barns liv så tidigt som möjligt för vår egen del och minska risken för att barnet hade flera svåra separationer bakom sig som vi behöver hantera och vi hade vissa rädslor för hur vi skulle hantera det.

Jag tror det är så för många som adopterar första gången. Att man på relativt kort tid ska ställa om sig från plusset som aldrig syns på stickan till ivf:er där plusset också gömmer sig till att man inte kommer följa sitt barn från födseln till att man missat barnets första ord, första steg och även till att barnet kan ha olika särskilda behov man behöver ta ställning till i förväg om man tror att man är redo för. Särskilda behov är just ytterligare en aspekt att ta in. Att i förväg behöva ta ställning till om vi är öppna för att ta emot ett barn med vissa sjukdomar eller funktionsvariationer. Där har vi varit relativt öppna i och med att sjukvården och olika stödinsatser som finns i vårt land ju är så fantastiskt jämfört med i många, många andra länder där mycket kostar för dig som familj i stället för att samhället tar kostnaderna.

Tillbaka till åldern. Nu till skillnad från förra gången pratar vi mycket om att vi är öppna för att bli föräldrar till ett barn äldre än tre år. Att vi inte som förra gången låter åldern styra. Vi är öppna för att vår familj kanske hör ihop med ett barn som hunnit fylla tre år, eller så visar det sig att vårt barn är i blöjåldern när barnbeskedet kommer. Åldern har ingen betydelse, så att säga. Förutom att det behöver vara så enligt riktlinjerna, att det barn vi blir föräldrar till måste vara yngre än Hanna. Tolv månader verkar vara det rekommenderade. Det handlar om att nyast i familjen också ska vara minstingen i familjen. Hur stort vårt barn än är vid barnbeskedet kommer hen ju vara nyfådd i familjen med allt vad det innebär.

Det är inte denna faktor som styr, men att vi är öppna för att ta emot ett lite äldre barn innebär också att vår väntetid kan bli kortare. Det är logiskt eftersom de allra flesta adoptanter önskar ett så friskt och litet barn som möjligt. Precis som det aldrig är någon "heroisk" insats eller välgörenhetsgärning att bli förälder genom adoption (känns konstigt att behöva skriva 2019 men tro mig, jag har noterat att det alldeles för ofta är på sin plats), är det heller inte det när vi tar ställning till att känna att kapaciteten kan finnas att ta hand om ett äldre barn eller ett barn med dokumenterade särskilda behov. Vi adopterar för att vi vill bli en tvåbarnsfamilj. Att vara öppen för att överväga dessa faktorer är en del i den viljan, att de gränser vi tidigare satt börjar luckras upp för att vi ser att vägen till tvåbarnsfamiljslivet kanske ser annorlunda ut än vi trodde för ett par år sedan. Sedan ska vi komma ihåg att i alla dessa överväganden har vi också ett barn som redan finns i familjen och hennes behov att ta hänsyn till.

Jag har börjat höra mig för vilka svåra men också ljuvliga upplevelser andra som adopterat lite äldre barn haft och jag suger åt mig som en svamp. Det är lite där tankeverksamheten ligger just nu. Ja, alltså den lilla del av hjärnan som har kapacitet att tänka på syskon just nu. Ni kanske haft en nästan fyraåring hemma? De har energi och mycket charm, strösslat med lite envishet, att fylla en annans hjärna och hjärta med.

Att bli mamma till en lillebroster

Hallå ... Någon inne? Försiktigt, som om det var en gammal sommarstuga som legat i dvala kliver jag in i bloggen igen. Jag går igenom rum för rum, lyfter på lakan som täckt för de gamla möblerna, känslorna, och plockar upp dammtussar jag hittar här och var. Säger försiktigt hej till er som kanske redan hunnit göra mig sällskap och tänker att vi väl sätter på lite kaffe och så får gamla och nya gäster titta in när de har möjlighet och ser att lyset är tänt i den gamla stugan igen.

Ni har säkert era aningar om varför jag öppnat den här dörren igen och ni som gissar på att vi vill bli föräldrar genom adoption en gång till gissar alldeles rätt!

Jag tänkte först inte blogga om detta, eftersom det känns så annorlunda från första gången och mitt skrivbehov inte varit särskilt starkt än så länge. Men så började jag fundera på att jag kanske mycket bloggar för den där lillebrostern som kommer till familjen, så det inte blir så himla orättvist väldokumenterat för den ena men inte för den andra.

Ni ska få veta allt om hur vi har det och hur enkelt eller svårt det var att komma fram till att vi vill utöka familjen och hur mycket vi längtar efter att få komma i gång. Jag vill bara börja med att säga hej.

Så ,vad säger ni, är ni med på en till storkspaning?
Och just ja: Hej.

Fem år senare

I dag är längtan efter Hanna otroligt stark. Det beror nog på julstämningen som råder och att Facebook svämmar över av söta lussebilder. En sådan här dag är det näst intill omöjligt att ta in att vi ska vänta så länge som till april, eller ve och fasa kanske juni.

Men det är precis vad vi ska göra och det kommer att gå jättebra. Det är så här det är. Bara att ta sig igenom det och försöka njuta av att vi äntligen vet vem vi väntar på. Dessutom måste jag säga att dagarna och veckorna går rätt fort ändå och det är ju en förutsättning för att månaderna ska ticka på.

Det är tufft att det är tyst från barnhemmet, ingen ny information alls har nått oss sedan barnbeskedet 21 oktober. Samtidigt tänker jag att uppdateringar i sig inte bara är av godo. Hon rammar in i ens vardag med kraft, utan att finnas här. Jag längtar så efter att få mer information, bilder och höra hennes röst på Skype. Men längtan kommer givetvis te sig både starkare och jobbigare efter det. Det är vad jag förväntar mig i alla fall. Ändå vill man nå dit, så klart.

Nästintill på dagen är det förresten exakt fem år sedan vi började vår resa mot Hanna! Då visste vi förstås inte att det var henne vi väntade på, eller att det var i Taiwan hon fanns. Men en liten aning hade kanske denna mamma ändå, eftersom jag skrev så här i min dagbok:

Måndag 12 december 2011
Hej du!
I dag är en väldigt speciell dag. Jag och din pappa har slutat med preventivmedel för att vi är så ivriga att få träffa dig. Ännu vet vi inte om du kommer att växa i min mage eller om du finns någon annanstans därute i världen. Vi är lika nyfikna vilket som. Inte heller vet vi när vi ses. Vi vet bara att vi längtar. Längtar efter dig. 

Fem år senare alltså äntligen vid detta, att få ta en bild på sig själv och skicka till sitt älskade lilla barn där på andra sidan jorden.

Hanna i Taiwan, hej!

Hux flux så var fotoboken till slut beställd. Det har snöat massvis i helgen, så vi skippade utebilderna. Bättre då att ta några utebilder och tanka ned i surfplattan nära inpå resan. Samma sak med bild på bilen, tänkte vi.

Vi valde mellan fotoklok.se och lookibooki. Jag har fått höra tidigare att lookibooki har rabatt för familjer som adopterar, att det bara är att mejla och fråga. Jag mejlade och frågade men fick aldrig något svar. Det tillsammans med att vi föll mer för fotokloks design och "verktyg" gjorde att valet ändå landade på dem. De hade 15 procents rabatt när man beställde första boken men med frakt blev det ändå rätt dyrt tycker jag, ungefär 300 kronor. Då fick vi å andra en fin fram- och baksida, där vi valde att ha bilder på Hanna och så är boken 18 sidor inuti (storlek 15x15 cm).

Den enda text vi har i boken, är på framsidan. Där står det Hanna Wei-Ching under bilden på henne. Inne i boken har vi bara bilder. Vi funderade på att skriva engelska ord i hopp om att personalen då kan peka och berätta för henne på kinesiska. Men det känns som att hon ändå är så liten, att bilderna räcker väldigt långt.

När allt var "klart och betar't" kom vi att tänka på att vi kanske är superoartiga när vi visar handflatan som här där vi vinkar till Hanna. Men när jag googlar om det hittar jag bara att det kan uppfattas som oartigt i Grekland. Så, det finns tydligen en risk för att en del greker tänker att vi säger "ät skit" här:

När man tar den här bilden vill man helst inte
att någon förbipasserande tittar in genom fönstret. 

Sångerna är också inspelade! Jag imponeras av pappa Tobias som valde att sjunga med ändå. Det tycker jag var modigt och det påminner mig om hans väntan. Att det finns en människa som är lika längtansfull som jag. I våra ögon ser vi ut som två galningar men jag hoppas vi inte skrämmer vår lilla Hanna utan att hon bara tycker vi verkar lite roligt knasiga.

Det finns en sorg som svämmat över mig när vi gjort pekboken. För många barn är mamma eller pappa ett av de allra första orden. Vår dotter vet ännu inte vad en mamma eller pappa är. Det är ändå trösterikt att veta att hon har människor som bryr sig om henne runt sig, som tar hand om henne och tröstar henne när hon behöver det. Jag undrar så om hon sagt sitt första ord ännu och vad det i så fall är. Hoppas vi får en uppdatering innan årets slut.

Vad händer nu? Del två

Nu har vi nästan sammanställt vår ansökan så att vi kan lämna in den till Notarius Publicus. Förstå att jag grämde mig i tisdags när jag hade slängt våra gamla utdrag från polisen, när det visade sig att vi hade kunnat få använda dem trots att de enligt manualen hunnit bli lite för gamla.

Nåja, vi är ändå lättade över att det är en relativt liten bit att ordna med i sammanhanget. Det finns ju lite annat att sammanställa färdigt under tiden. Man får också tänka att hade det inte varit detta, skulle det lika gärna kunna ha varit något annat. Men förstå att jag är glad att jag märkte, innan vi mejlade iväg polispappren, att jag glömt skriva mina efternamn på namnförtydligandet! Haha, vilken jävla blunder det hade varit. Man hade ju dessutom säkert inte fått reda på det förrän det dagar senare kom ett mejl om att "Du måste skicka om din ansökan". Puh!

I morgon ska jag börja rodda med att leta efter NP-personer i närheten så vi är beredda med det när polispappren väl anländer och kan översättas till kinesiska. När det är gjort är nämligen allt klart. I den bästa av världar kan vi ta med vår lunta till NP-personen nästa vecka på fredag, möjligen måndag veckan därpå. Men det hänger lite på polisen.

Nu när vi kollar efter olika NP-personer kommer vi i alla fall inte gå på pris utan på snabbhet. Vem kan ta tag i vår papperslunta först innan den sen ska vidare till Utrikesdepartementet och Taipei Mission?

Så det är väl vad som pågår nu. Parallellt med det inväntar vi adoptionskontraktet, som väntas nå oss antingen i slutet av denna vecka eller början av nästa.

Något annat än ett ultraljud

Från BV i måndags. Den finaste post it-lapp jag fått.

Jag tänkte inför barnbeskedet, att när man öppnade det där mejlet från adoptionsorganisationen och fick se bilden på sitt barn så skulle det gå att jämföra med en ultraljudsbild. Jag säger inte att det ena är större än det andra. Men utan att ha sett mitt barn på en ultraljudsbild, hävdar jag å det bestämdaste att det är två väldigt olika saker.


När vi öppnade mejl ett av två, med den ljuva ämnesraden "Barnbesked!" fanns en länk med 15 bilder på vår dotter, tagna under hennes första levnadsår. Det tog ett tag för dessa två päron att smälta vem vi egentligen tittade på. Att bild efter bild var på vår charmiga, fantastiskt coola lilla tjej. Ja, hon har en så skön stil på vissa av bilderna att vi inte kan hålla oss för skratt. Frasen "Like a boss", känns nära till hands.

Hela hennes uttryck, verkar stämma så bra överens med informationen i de dokument som vi öppnade minuter därpå. Där finns så otroligt mycket bakgrundsinformation. Från innan hon föddes och klockslaget när hon valde att komma till världen och vad hon då vägde och hur lång hon var, till den fantastiska person hon är i dag. Vad hon tycker om att göra, vad hon inte gillar och vad som gör henne arg. Vad som gör henne glad. Hur hon sover på nätterna och hur hon tröstas bäst, vad hon tycker om att äta och hur hennes språk och motorik utvecklas för varje månad. Dokument efter dokument.

Jag vet inte varför jag har haft ett behov av att jämföra de två. Kanske för att försöka begripa hur barnbeskedet skulle komma att kännas. En ultraljudsbild och ett mejl efter barnbesked må vara fantastiska och känslofyllda båda två. Men nej, jag kommer aldrig mer tro att de två upplevelserna är jämförbara.

Vår dotters historia är hennes

Innan barnbeskedet har vi hunnit fundera mycket på vad som kommer kännas rätt att dela med sig av till andra om vårt barn, främst till väldigt nära familj och väldigt nära vänner. När barnbeskedet kom visade det sig att det inte alls var svårt att bestämma sig.

Snabbt kom frågor från flera olika håll som "Varför bor hon på barnhem?", "Vad vet ni om hennes biologiska familj?", "Hur gammal är hennes mamma?", "Har hon några syskon?" med mera. Vi kände oss inte kränkta eller arga utan har full förståelse för nyfikenheten och apropå dessa frågor ser jag hellre att de når oss än vår dotter. Men visst blir man lite överrumplad. Vi har ju varit väldigt öppna om vår adoptionsprocess och nu kom det frågor om hennes resa till oss i stället. En viktig skillnad.

Steg ett för oss, innan vi bestämt oss för om och vad vi ville berätta för vilka, var att inte berätta något alls till någon alls om hennes bakgrund men förklara varför. "Vi vet jättemycket. Men om vi berättar något nu, kan vi inte ta tillbaka det sen. Vi måste få känna in om vi vill berätta något om den biologiska familjen överhuvudtaget. Det är inte säkert. Men vi berättar jättegärna om vår dotters utveckling."

Och det har vi hållit oss till. Vi känner likadant båda två. En otrolig tacksamhet inför att vår dotter kommer kunna få väldigt många svar om sin biologiska familj, om hon vill, och då ska hon få vara först att veta och själv avgöra om hon vill att någon annan ska få veta.

Tänk så märkligt det vore om vi hade berättat privata detaljer om hennes bakgrund för hela släkten, eller ens någon eller några utvalda personer och så ville hon själv inte veta något. Ska alla då tiga till graven? Hur mår den som fått veta hennes historia och råkar försäga sig om någon detalj? Det är ett ganska stort åtagande att bära på informationen även om man är en familjemedlem. Eller så får vår dotter höra sin privata historia berättad av någon annan än oss. Det vore fruktansvärt.

Jag berättar gärna vilken tid på dygnet hon föddes, hur hennes personlighet är, vad hon tycker om och inte. Hur motoriken och talet beskrivs i rapporterna. Men den biologiska familjen. Det är privat sfär tills min dotter kan berätta precis vad hon själv vill till dem hon vill.

Jag funderar lite på det där, vad som gör att man är tillräckligt nyfiken för att fråga om vår dotters biologiska familj. Har jag själv varit så påflugen utan att förstå det innan vår adoptionsprocess, när jag pratat med personer som är adopterade? Antagligen. Varför glömmer man bort att reflektera över om det är något privat man frågar om innan frågan ställs? Min gissning? "Spårlöst" och liknande populära program. Eller? Det finns ju inte direkt motvikten, ett program som på bästa sändningstid förklarar varför det kan upplevas som integritetskränkande om ens föräldrar berättade för andra om ens biologiska familj, innan man själv ens hunnit välja om man vill veta.

Jag kan ibland vara orolig att göra människor obekväma. Man tror att man måste vara artig och svara på frågor när andra undrar. Kanske särskilt när det handlar om närmaste kretsen. Men här finns en väldigt tydlig gräns för oss och jag är så glad att alla vi pratat med hittills haft full respekt för beslutet och förklaringen. Ja, faktiskt varit glada att vi väljer att låta vår dotters bakgrundshistoria vara just hennes.

Om när vår dotter fick sitt namn

Det skulle visa sig när jag och Tobias såg vår dotter för första gången, att hon varken var en Stina eller Esther som vi tidigare trott. Men vad skulle hon då heta? Vi kände direkt att vi ville behålla alla hennes ursprungliga namn, men ge henne ett tilltalsnamn från oss. Om hon sedan vill byta och ha det namn hon burit sedan födseln som tilltalsnamn, har vi full förståelse för det. Samma sak gäller hennes ursprungliga efternamn, varför vi behåller det också.

När vi på fredagskvällen firade att vi blivit föräldrar spånade vi lite namn. Inget kändes rätt. Förrän jag undrade "Men Hanna är väl fint?". Ja, det tyckte vi båda två men bestämde oss för att ge det en helg. Vi såg att det kunde betyda "lycka", vilket förstås kändes väldigt träffande och namnet växte.

Så kom lördag, vår dotters första födelsedag. På lunchrasten begav jag mig till affären för att köpa ett födelsedagskort. "Men jag kan ju inte skriva hennes namn på det. Vi vet ju inte helt säkert vad hon heter", sa jag till Tobias. "Ska vi inte kalla henne för Hanna då? Jag tycker om det", blev hans svar. Och jag höll med. För under förmiddagen hade jag känt att varje gång jag tittar på bilden av henne, så vet jag starkare och starkare att hon är en Hanna. Vår Hanna.

Innan vi lade på sa Tobias att han ville köpa en present till Hanna, en sådan där tygdocka som vi sett på väggen bakom kassan i leksaksaffären i lite olika modeller. Hennes första docka (vi har köpt denna tidigare, men det känns som hon behöver bli lite äldre innan hon leker med den). Det var en fin idé tyckte jag.

Så firade vi Hannas födelsedag tillsammans med mamma och blivande extramoster Petra. Det första vi gjorde var att berätta att vi valt ett namn. Sedan dukade fram tårta och öppnade paket. Tobias öppnade paketet med dockan och kikade lite närmare på kartongen, så utbrast han chockat, efter att ha sett det finstilta på baksidan "Det är inte sant! Kan ni gissa vad dockan heter?". Av alla dockor som den nyblivna pappan valt bland i leksaksaffären ... Visst hette just den modellen Hanna!

Vår älskade lilla dotter

I dag strax innan klockan tio kom det samtal vi längtat så länge efter. Det var Tobias som fick äran att ringa mig och berätta att vi nu vet att vi väntar på en bedårande liten dotter, som fyller ett år i morgon.

Vi kompade ut från jobbet ganska fort för att ta oss hem och titta i mejlen. Inte bara en utan femton bilder som vi bläddrar igenom om och om igen. Försöker förstå vad som händer. Gratulationerna väller in och inga människor är lyckligare än vi i dag.

Vi befinner oss i detta moln av känslor. Jag tänker på det liv vi har framför oss tillsammans. Det liv hon lämnar bakom sig. Vår älskade lilla dotter. Tänk att du kunde göra en höstdag så vacker.

Gästblogg: Vi är inte bortglömda

Jag bad Tobias att gästblogga lite, berätta vad som rör sig i huvudet just nu och så här fint blev det:

Ända sedan jag var liten har jag hatat att stå i kö. Få saker har fått mig så stressad som att stå i en rad av människor samtidigt som man väntar på att få betala för matvarorna på Ica, få gå ombord på flygplanet eller köandet till att hämta ut biobiljetten. I de allra flesta fallen står man inte i kö i längre än några minuter och det känns ändå som en evighet. Att stå i kö i ett helt år är något helt annat. Det har jag och min fru Lina snart gjort. 

Just den här kön går hela vägen till ett litet barnhem i Taiwan där det förhoppningsvis finns ett barn som inom en inte allt för lång tid kommer bli vårt barn. Men till skillnad från matvarubutiken finns det inga snabbkassor att ta en genväg genom. Vi får helt enkelt acceptera att adoptera ett barn inte görs i en handvändning. Det är jobbigt. Det är utmattande och till slut slutar man att tro på att det där samtalet någonsin ska komma.

När vi ställde oss i kö för snart ett år sedan bad Lina läsarna på bloggen att gissa vilket datum som vi skulle få vårt barnbesked. Många tips har redan gått ut, några var optimistiska medan andra, som jag själv, valde ett datum lite längre fram i kalendern. Mitt tips är i morgon, 10 oktober. Av alla datum valde jag, utan att veta om det, Taiwans nationaldag. Nu ser det också ut att spricka, för inte ringer de väl på en helgdag och berättar att det finns ett barn som väntar på oss? Just i dag gör inte det så mycket. 

För bara någon vecka sedan fick jag och Lina tillbaka lite hopp i vår väntan när Barnens vänner hörde av sig och berättade att våra papper fanns i Taiwan, att någon faktiskt läst våra texter och tittat på våra bilder. De ville dessutom att vi skulle svara på en kompletterande fråga. Sedan dess har vi fantiserat, analyserat och lyssnat på andra som redan fått barnbesked. Även om vi inte får det där barnbeskedet kommer i morgon, på torsdag eller nästa vecka så känns det ändå okej just nu, för vi vet att vi inte är bortglömda.

via GIPHY

Tobias, min fantastiska man, har skrivit två inlägg tidigare. De hittar du här och här.

Livet är bra fantastiskt ibland

6 oktober, 2015:
Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Hela inlägget hittar du här. 
----------------------------
Tänk att det faller sig så att jag börjar skönja en annan slags mållinje precis ett år senare. Den stora milstolpen Barnbesked. Och så har jag börjat längta efter att samla papper igen, förstås! 

Bubblare: Igår var det exakt två år sedan som vi påbörjade vår andra ivf-behandling av tre. Jag vet inte riktigt hur lång tid två år är, men i det här sammanhanget känns det verkligen som en evighet! Jag skrev om det lilla "sprutdrama" som blev här. Det jag brukar tänka när jag tänker på ivf:en är att jag minns hur innerligt jag ville att det skulle fungera för att det där med att ens ge sig in i en adoptionsprocess och därtill ta sig igenom den kändes ju fruktansvärt övermäktigt. Innan ivf:en var det en liknande känsla, att jag hoppades så innerligt att vi skulle lösa det själva hemma i sovrummet eftersom det där med ivf kändes alldeles för övermäktigt.

Tänka sig att vi tagit oss ända hit där vi är, förvisso väldigt omtöcknade då och då men det har ju gått alldeles ypperligt. Vi står stadigt på båda benen, kanske stadigare än någonsin med tanke på all kraft och viljestyrka vi lyckats samla på vägen, och är närmare än någonsin att bli föräldrar till just vårt barn. Livet är bra fantastiskt ibland.

När klockan passerat midnatt i Taiwan

Som oftast när en pampig rosa himmel fotograferas gör bilden inte riktigt rättvisa. Men efter jobbet upplevde jag en väldigt upplyftande känsla. Jag landade till slut i en ro jag nog inte känt på länge. 

Det var en hektisk dag och jag var inte iväg från jobbet förrän klockan börjat närma sig sex på kvällen. När jag tog mig ut från redaktionen var det en sådan där vacker, skimrande, himmel som följde mig hela vägen till Avesta, där den sedan nådde sin kulmen. Utanför affären kände jag att den här himlen ska jag ta en bild på. 

Himlen berättar att i morgon är dagen. Det är Taiwan som berättar att i morgon kommer barnbeskedet att nå oss. När jag stod där och hade den känslan, så hade klockan knappt tjugo minuter tidigare passerat midnatt i Taiwan och således gått över till att vara just onsdag och det kändes så självklart att det är nu det händer. Som lite extra strössel noterade jag att skylten "Välkommen!" stod perfekt under den rosa himlen och ett flygplan färdades ovanför den röda skylten. 

Kanske, rentav troligen, läser jag in lite väl mycket i det. Kanske var det bara en vacker himmel som jag råkade se vid rätt tillfälle. Men det var en känsla jag behövde just då och om den känslan visar sig stämma med hur det verkligen blir kanske det är läge att bli religiös.   

När jag kom ut ur butiken igen var himlen åter grå. Det gjorde ingenting. Jag hade hunnit se det jag behövde för att orka lite till.  

Som på nålar, som på moln

Då kör vi ytterligare en dag med lite optimism. Antingen är detta den stora dagen. Eller så är det inte det. Det gör inget om det inte är det, vår dag kommer. Tålamod och en positiv attityd ska ta oss igenom detta.


via GIPHY

Herregud! Tänk att vi nu är ännu mer medvetna om att telefonen när som helst kan ringa och vi får veta vem vi väntar på. Att i dag kan vara sista gången man åker till jobbet utan att veta hur ens barn ser ut, hur gammal han eller hon är. Vad han eller hon har för namn … Helt gaaaalet! Men helt fantastiskt, förstås.

Den här nervositeten påminner lite om ruvningen vid ivf:en, när man inte vet om försöket lyckats eller inte men får veta inom två veckor när mensen kommer eller uteblir. Fast här är det lite svårare att analysera illamående, ömma bröst eller "tjuvtesta" lite innan, förstås. Och visst märker jag att precis som vid slutet av ivf:en, är ni fler än vi som håller på att spricka av nyfikenhet och gör lite tätare besök. Fint!

Vi går som på nålar, vi går som på moln.

Femtio veckor

It's not where you come from
It's where you belong
Nothin' I would trade
I wouldn't have it any other way

You're surrounded by love
and you're wanted
So never feel alone
You are home with me
Right where you belong


Fritt översatt:
Det är inte var du kommer ifrån
Det handlar om var du hör hemma
Ingenting jag skulle byta bort
Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt

Du är omringad av kärlek
och du är önskad
Så känn dig aldrig ensam
Du är här med mig
Precis där du hör hemma


Hela Kari Kimmels ljuvliga sång hittar du här. Det är för övrigt temasången till en annan bra serie jag börjat följa. The Fosters handlar om en familj med mycket kärlek. Det är mammorna Stef och Lena och i familjen finns både biologiska barn, adopterade barn och fosterbarn.

Mångfald i bokhyllan

Jag har bitvis varit lite dämpad (nähä?) och så även i måndags, när jag på kvällen kom på att jag ju hade ett spännande paket som kanske låg och väntade i brevlådan. Och vet ni? Det gjorde det!

Som ni säkert noterat tycker jag det är väldigt viktigt med mångfald i bokhyllan för vårt barn. Ja, visst gillar jag Pippi, Emil, Madicken, Alla barn i Bullerbyn etc. Men det behövs mer. Eftersom jag inte i särskilt stor utsträckning kunnat hitta det jag söker ute i bokaffärer eller leksaksaffärer, vare sig här i Avesta, Sala, Borlänge eller Västerås så vänder jag mig förstås till oraklet internet.

Känner ni till förlaget Olika? Två av de böcker jag beställt kommer därifrån och här är hudnyanserna på karaktärerna olika, även om det absolut inte är vad som är fokus i berättelserna. Det bara är så. Tesslas mamma vill inte och Här kommer Uppfinnarjohanna finns nu i bokhyllan. Härliga, roliga berättelser, som jag hoppas att fler i hushållet kommer gilla. 

Uppfinnarjohanna har till exempel två bröder (Sten och Stanley, haha) och de har olika hudnyanser. Fint och befriande, tycker jag! Tesslas mamma vill inte handlar om en mamma som inte vill äta maten, inte vill borsta tänderna, inte gå upp för trapporna och så kommer Tessla på lite kreativa, lekfulla lösningar. Igenkänningsfaktor men åt andra hållet, kan jag tro. Det finns en annan bok för oss att beställa vid senare tillfälle, Tesslas pappa vill inte.

Tekla Tiger och jagboken blir en viktig "att ha"-bok i hyllan även om det kanske är först lite längre fram. Den handlar om att vara adopterad, att en adoptivmamma och adoptivpappa också är riktiga föräldrar. Något som förklaras väldigt pedagogiskt och där det finns utrymme att diskutera vad en riktig förälder faktiskt gör. Boken börjar med att barnen har gjort "Jag"-böcker som de visar för varandra i förskolan och ett av barnen frågar varför Tekla inte ser ut som sin mamma och pappa (de är noshörningar och hon en tiger). Det är definitivt en sådan bok som jag kommer tipsa förskolan om att ha i beredskap.  

Förresten, så fick jag veta en rolig grej i adoptivmammagruppen på Facebook i dag. En mamma agerade när just begreppet "riktiga föräldrar/syskon" användes i en bok. Hon pratade med förlaget under bokmässan och nu har hon fått svaret att det är bestämt att formuleringen ändras till "biologiska". De små segrarna!

Det är skillnad om ett barn, som är adopterat, väljer att benämna mamman som fött henne eller honom som den riktiga mamman. Där måste han eller hon få hitta sitt sätt att sätta ord, det som landar bäst i en. Men jag kommer inte använda det begreppet och är det så att vårt barn inte heller känner sig bekväm med det kommer jag definitivt anmärka på ordet varje gång som omgivningen gör det. Det händer ju redan att folk pratar om vårt blivande barns riktiga föräldrar, oftast mamma, och jo, visst säger jag ifrån. Nej, det är inte av elakhet de säger det, men inte är det särskilt eftertänksamt eller klyfigt heller.    

Äntligen helg?

via GIPHY

Sååå … Nu när vi fått inte det samtalet men ett nog så spännande samtal ändå, från att ha tänkt att ett barnbesked ligger väääldigt långt borta, är jag nu tillbaka till att försöka låtsas vara normen och vara jätteglad över att det äntligen är helg.

Men inombords vill jag ha måndag, och om inget samtal kommer då tisdag, och om inget samtal kommer på hela veckan måndag nästa vecka … Ja, ni ser min poäng.

Komsi, komsi, helgfria dagarna! Eller … jag menar "Oj, vad skönt med helg".

Förslag om höjt adoptionsbidrag

Regeringen har presenterat sitt budgetförslag den här veckan och i det finns ett förslag om att höja bidraget för oss som adopterar internationellt! Det är en rejäl höjning, som inte torde bli så kostsam för staten ändå i och med att antalet adoptioner är relativt få. I dag ligger bidragsdelen på 40 000 kronor. Enligt det nya förslaget ska den summan i stället vara 75 000 kronor.


via GIPHY

Om förslaget godkänns av riksdagen, kommer de nya reglerna börja gälla redan från och med januari 2017 och för dem som från och med då får barnet i sin vård. Det här är stort och jag vet att inte minst adoptionsorganisationerna har stridit för detta, trots ökade kostnader i adoptionsprocessen har bidraget legat på samma nivå i 15 år.

Det gör ingen superskillnad för oss, det är ju inte så att det är avgörande för huruvida vi kan gå igenom en adoptionsprocess eller inte, men tänk vad vi kan göra med de pengarna för vårt barn i stället. Kanske kan vi vara hemma från jobbet längre (utan att nalla av föräldradagarna) eller få ett ordentligt startskott till det som vårt barn sedan kan använda vid en eventuell återresa, som vi annars skulle behöva spara till i flera år. Vi vill verkligen se till att vårt barn har möjligheten och inte behöver spara till något sådant själv. Jag hoppas och känner mig relativt säker på att fler föräldrar tänker så, att bidraget kommer ens barn till del på något sätt i stället för en charter till mamma och pappa eller en sovrumsrenovering.

Bidraget ges inte ut i förskott, så det kan inte användas för att betala någon av de administrativa avgifterna eller flygresan direkt, utan föräldrarna kan ansöka om det när man kommit hem med sitt barn.
Du hittar förslaget i sin helhet här, på sida 34.

Adoptionscentrum kommenterar höjningen i ett pressmeddelande på sin hemsida.

Den fantastiska omgivningen

Ständigt påminns vi om vilka fina människor som finns i vår närhet, som väntar och längtar med oss på avstånd. Återigen: Jag är så glad att vi är öppna om vår adoptionsprocess. För hur skulle familj, släkt, vänner och bekanta annars kunna försöka sätta sig in i vår situation, få en förståelse för vad adoption innebär, känna sig som en del av vår process och känna att de kunde vara öppna med oss? Längta med oss.

Här är tre ljuva exempel bara från de senaste veckorna:

1. Blivande farmor och farfar som beställt en ljusgrå, ljuvlig, minikånken! Den följer förstås med till Taiwan och blir ett urgulligt handbagage för lillingen, eller "Sune-Stina" som är lite utav arbetsnamnet (cred: farmor). Blivande pappan matchar med sin mörkgröna kånken. Jag har inte köpt någon, det blir lite väl "matchande familjen", haha.

2. Man påminns om andras längtan när kusinen utbrister: "Ja, jag råkade ju säga åt någon att det är så spännande och vi väntar på barnbesked. Det är ju ni, men vi väntar ju med er!" Älskade släkt, vi är så glada att ni väntar och längtar med oss!

Ett förkläde som ena katten ser till
att vara "förkläde" åt tills vidare.

3. När den ena vännen berättar att hon längtar efter vårt barnbesked, för då ska hon köpa en present, och den andra vännen oväntat kommer med ett inslaget paket. Hon har hittat ett förkläde och grytlapp som passar perfekt när det ska lagas mat i leksaksspisen. Och så matchar det ju tapeten så ypperligt! Jag vet många som är i en adoptionsprocess upplever att de inte alls uppvaktas med uppmuntran eller presenter av omgivningen under väntan och inte heller sedan när barnet väl kommer, till skillnad från hur det är för andra i deras bekantskapskrets som väntar biologiska barn. Jag undrar vad det beror på. Osäkerhet? Tanklöshet? Jag är glad att jag inte känner igen mig i att det skulle vara några skillnader där.

All den kärlek vi får uppleva är så överväldigande och jag är så tacksam för att den hela tiden gör vår längtan och väntan lite, lite lättare.

Elva månader

Elva månaders väntan i dag. Det uppmärksammades igår genom att vi gjorde Borlänge litegrann. Det blev sushilunch och en del inköp. Tre böcker (ja, även om jag var väldigt missnöjd med det inte så mångkulturella utbudet) och tre pussel.

Pusslet med bara fyra bitar kanske är för ett barn i yngsta laget. Men samtidigt kan det bli väldigt värdefullt när vi pratar djur, färger, hur saker känns etc. Vi föll också för att en pusselbit ser ut ungefär som vår katt. Sifferpusslet är ju ett ypperligt sätt att lära sig de svenska orden för "ett, två, tre" och så vidare. Så förstås att man kan berätta att det är "en röd fyra". Ja, ni förstår.

I bokväg blev det en blandad kompott. "Knacka på" av Anna-Clara Tidholm älskar jag, superpedagogisk och urgullig! Jag nämnde åt svärmor som jobbar på småbarnsavdelning på förskola att boken är inhandlad och hon berättade att hos dem är den verkligen bläddrad i. Det måste vara ett gott betyg.

"Baka - steg för steg", är egentligen en bok för lite äldre barn. Men jag tänker att det är ett bra sätt att börja baka tillsammans och bläddra i, lära sig hur man följer ett recept steg för steg och så förstås ett bra sätt att träna sig på att läsa när den nyfikenheten kommer. Mysigt att ha boken tidigt i livet och sedan känna sig trygg med den, tycker jag. Det är Clara Lidström (underbaraclara) som tillsammans med Annakarin Nyberg ligger bakom den boken.

En observant katt vill gärna godkänna pusslen.

Var sak har sin tid

26 september. Jag tyckte att jag valde en gissning så långt fram, kanske som ett skydd för mig själv, att inte hoppas för mycket på en snabb process, men nu är datumet snart här. Om jag frågade Tobias skulle nog han säga samma sak om sitt datum, att det var en pessimistisk gissning hann hoppades vi inte skulle hinna fram till.

Just nu känner jag ändå en styrka i vår längtan, att vi närmar oss hur lång väntan som än är kvar. Att ha ett datum att gissa på kändes som en viktig lek i början och fram till nu. Något att ta sikte på i allt det ogreppbara. Men så förändras väntan och behovet. Leken får stanna men högst troligt kommer jag inte välja en ny gissning om datumet hinner passera, utan låta det bero. Var sak har sin tid.

Fast än lever förstås hoppet! Sex vardagar kvar innan vi vet om min gissning är en strykning eller vinnarhästen.