Gästblogg: Vi är inte bortglömda

Jag bad Tobias att gästblogga lite, berätta vad som rör sig i huvudet just nu och så här fint blev det:

Ända sedan jag var liten har jag hatat att stå i kö. Få saker har fått mig så stressad som att stå i en rad av människor samtidigt som man väntar på att få betala för matvarorna på Ica, få gå ombord på flygplanet eller köandet till att hämta ut biobiljetten. I de allra flesta fallen står man inte i kö i längre än några minuter och det känns ändå som en evighet. Att stå i kö i ett helt år är något helt annat. Det har jag och min fru Lina snart gjort. 

Just den här kön går hela vägen till ett litet barnhem i Taiwan där det förhoppningsvis finns ett barn som inom en inte allt för lång tid kommer bli vårt barn. Men till skillnad från matvarubutiken finns det inga snabbkassor att ta en genväg genom. Vi får helt enkelt acceptera att adoptera ett barn inte görs i en handvändning. Det är jobbigt. Det är utmattande och till slut slutar man att tro på att det där samtalet någonsin ska komma.

När vi ställde oss i kö för snart ett år sedan bad Lina läsarna på bloggen att gissa vilket datum som vi skulle få vårt barnbesked. Många tips har redan gått ut, några var optimistiska medan andra, som jag själv, valde ett datum lite längre fram i kalendern. Mitt tips är i morgon, 10 oktober. Av alla datum valde jag, utan att veta om det, Taiwans nationaldag. Nu ser det också ut att spricka, för inte ringer de väl på en helgdag och berättar att det finns ett barn som väntar på oss? Just i dag gör inte det så mycket. 

För bara någon vecka sedan fick jag och Lina tillbaka lite hopp i vår väntan när Barnens vänner hörde av sig och berättade att våra papper fanns i Taiwan, att någon faktiskt läst våra texter och tittat på våra bilder. De ville dessutom att vi skulle svara på en kompletterande fråga. Sedan dess har vi fantiserat, analyserat och lyssnat på andra som redan fått barnbesked. Även om vi inte får det där barnbeskedet kommer i morgon, på torsdag eller nästa vecka så känns det ändå okej just nu, för vi vet att vi inte är bortglömda.

via GIPHY

Tobias, min fantastiska man, har skrivit två inlägg tidigare. De hittar du här och här.

Gästblogg: Föräldrar utan ett barn

Bildkälla: allthetests.com

Jag bad min man att skriva ett inlägg till bloggen, om hur han känner och vilka tankar han har kring svårigheterna att bli pappa. Snäll som han är, så har han gjort det! En mini-varning till den segis som inte upptäckt en av tidernas bästa tv-serier typ tio år efter att den lagts ner: han berättar om en grej som händer i sista säsongen av tv-serien Vänner.

Here it goes:

I den sista säsongen av komediserien Vänner kämpar Monica och Chandler, som länge försökt att få barn, med att få adoptera en bäbis. Mamman till barnet är till en början skeptisk till att adoptera bort barnet till paret, men när Chandler säger att Monica så länge varit en mamma utan ett barn ändrar sig mamman. Chandler och Monica får till slut sitt barn.

Då trodde jag inte att jag skulle tänka något mer på den scenen, men nu beskriver den väldigt tydligt vad jag och min fru just nu går igenom. Vi har i över två år försökt att bli med barn utan att lyckas och under tiden har det mer och mer börjat kännas som att vi båda redan är föräldrar. Vi är redo, men av någon anledning har det inte blivit av.

Efter flera tester av både spermier och gynekologiska undersökningar vet varken jag och min fru och den medicinska expertisen varför vi inte lyckats – för några ”fel” har inte hittats. Det är jobbigt att hela tiden mötas av ännu ett misslyckande. Det blev liksom inget den här månaden heller. Det är otroligt jobbigt att se min frus förtvivlan över detta. Allt jag vill är att ge henne och mig själv ett barn.

Ibland har det känts som vi aldrig kommer att bli föräldrar – att det inte är tänkt så. De tillfällena kommer och går, men innerst inne vet vi båda att det någon gång kommer att ske. Vi kommer att bli föräldrar. Det är vi inställda på och när vi vågar diskutera flick- och pojknamn, var barnsängen ska stå och vilket rum våra tonårsbarn ska ha känns allt lite lättare. Man måste tänka så – annars blir det för jobbigt.

Jag och min fru är precis som Monica i Vänner – föräldrar utan ett barn. Om några dagar påbörjar vi nästa steg i vår kamp och ska förhoppningsvis få prova på provrörsbefruktning. Kanske, kanske kommer det ett barn till oss inom ett år.