Vi föräldrar utan barn

Vägen till föräldraskap ser förstås väldigt olika ut. Jag och min man kunde aldrig ana att vi mer än tre år efter beslutet ännu inte skulle vara där.

Men jag återkommer ofta till det, att vi haft alla chanser i världen att ångra oss och att göra slut även om jag nog knappast skulle säga att vi ens varit nära. Men här står vi, starkare och med en mer intensiv längtan än någonsin. Har vi någonsin varit så säkra på att vi vill vara föräldrar? Troligen inte. Då gör man knappast den resa som vi gör nu.

Jag undrar hur många barn det skulle födas i världen, om alla par var tvungna att gå igenom det som vi ofrivilligt barnlösa gör? Vi känner oss ofta svaga. Men vi besitter banne mig en makalös styrka. Hur skulle vi annars orka? Vi föräldrar utan barn.

I slutet av första ivf-behandlingen kände man sig lite tuffare
och tordes till och med posera med sprutan ...

Genom allt det oändligt jobbiga, har trots allt jag och min man kommit otroligt nära varandra genom att prata, lyssna, gråta och skratta. Vi har sett varandras styrkor och svagheter, hjälpt varandra att stirra faran i vitögat. Herregud. Min spruträdde man har med van hand tagit oss igenom detta varje kväll han gett mig nålsticken så att jag till slut tordes göra det helt själv en kväll när spruträdda jag blev tvungen. Vi har gjort varandra så modiga och få saker gör mig lika rörd som det.

Jag vet att förhållanden kan spricka när man minst anar det, att människor kan vara ihop i flera år sedan skaffa barn och så tar det slut direkt. Men jag har en så stark magkänsla, som säger mig att jag och min man är menade att ha barn tillsammans, leva tillsammans, åldras tillsammans, och att det kommer att bli bra. Vi tar oss igenom eld och vatten för detta och jag tror det kommer göra oss till oerhört sammansvetsade föräldrar, såsom det bidragit till att vara en styrka i vårt äktenskap.

Ta hand om varandra därute och glad Alla hjärtans dag, hörni!