Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.
Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden
och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller.
De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används
sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer
den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.
Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.
Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn
med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.
Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.
Hej!
SvaraRaderaDin blogg är jättebra! Tänkte ställa en fråga: känner ni i nuläget mer för att adoptera eller hoppas ni mest på ett ivf-barn? Ni verkar ju vara väldigt engagerade i båda alternativ. Och om det nu fungerar med ivf skulle det då kännas sorgligt med tanke på alla adoptionsdrömmar ni har hunnit bygga upp?
Kram! Karoline
Åh, tack Karoline!
RaderaDet där är en jätteknivig fråga, men visst har vi pratat om det. Det vi kommit fram till är att vi hoppas på att få bli föräldrar, sedan på vilket sätt vi blir det känns inte lika viktigt.
Men båda är vi rätt fokuserade på adoption just nu. Det är så mycket lättare att längta. När det kommer till ivf:en har vi bara erfarenheter av misslyckande och då känns det svårare att längta. Å andra sidan slipper vi fatta de svåra beslut som kan följa med adoptionsvärlden om ivf:en fungerar. Men även om ivf:en fungerar, så är ju inte det ett hinder för att adoptera i framtiden.
Kram!