Början av livet

Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.

Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller. De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.

Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.

Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.

Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.