Sista samtalet på socialkontoret

I går hade vi vårt sista inplanerade samtal med familjerättssekreteraren. Nu börjar man vänja sig med att svara på allt en främling frågar om. Eller ja, främling är hon väl kanske inte längre. Men vi vet ju ingenting om henne och hon vet i princip allt om oss.

Om tidigare samtal berört främst dåtiden så handlade gårdagens samtal om framtiden. Hur vill vi uppfostra vårt barn? Har vi funderat på hur vi delar upp föräldraledigheten? Får vi ledigt från jobbet för att hämta vårt barn? Hur hanterar vi på om barnet tyr sig till den ena och inte den andra? När planerar vi att vårt barn börjar förskolan? Hur hanterar vi tonårstiden? Har vi några förväntningar på vårt barn? Och så vidare. Allt det här är givetvis frågor vi har funderat på, inte minst tack vare föräldrautbildningen. Men det är också frågor som egentligen är omöjliga att svara på.Visst, vi tänker och planerar. Men hur det egentligen blir, vet vi ju inte förrän vi väl är en familj.

Nu kommer inte särskilt mycket hända innan familjerättssekreteraren går på semester, kanske hinner hon kontakta någon av våra referenter. Tillbaka från semestern kontaktar hon de referenter som hon har kvar och det är även då hon börjar skriva sin rekommendation, vilket beslut hon föreslår socialnämnden att fatta vid sitt sammanträde i mitten av augusti.

Undrar hur långt det är kvar till mål?
Här, vid föräldrautbidlningen i Falun,
kan man väl säga att fortsättningen på vår resa började.

Nyfådda och nyfödda

Andra föräldrautbildningstillfället löpte på bra. Bortsett från lite för mycket tid att diskutera några frågor i smågrupper, samt att en av två filmsnuttar inte kändes supergivande, så var det väldigt intressant.

Vi pratade mycket om anknytning och tillit vilket ledde oss in på begreppet "nyfådd". Ett adopterat barn som kommer hem kallas ofta nyfådd. Det låter förstås logiskt eftersom föräldrarna nyss fått barnet, men det finns en till aspekt. Ordet anspelar på nyfödd, att ett adopterat barn i en del avseenden är som en nyfödd, hur många år barnet än är.

Kursledarna gav flera bra exempel på hur det skiljer sig att bli förälder till ett biologiskt eller adopterat barn. Ett barn som är hungrigt kan skrika och gråta, då får det mat, blir tillfreds och känner tillit. Men om man skriker och gråter utan att få mat, så slutar man till sist med att göra det, man riskerar att bli apatisk. Som adoptivförälder finns då inget annat sätt än att nöta, nöta, nöta för att kunna bygga upp tilliten och på så sätt också knyta an till sitt barn.

En annan tankeställare är att det kanske är lätt att tro att "En fyraåring kan jag lämna framför barnprogrammet medan jag snabbt går iväg till tvättstugan". Men med en nyfådd fyraåring är det viktigt att tänka: "Skulle jag lämna min nyfödda ensam medan jag gick i väg?". Nej. Hos en nyfådd kan det finnas kvar starka känslor kring separation.

Efter kurstillfället pratade jag och Tobias om att något att tänka på om vi adopterar är att sådan där egentid på tumanhand bara är att glömma den första tiden på ett helt annat sätt än om vi får ett biologiskt spädbarn. Men så mycket egentid som vi haft tillsammans under de här åren som vi längtat så känns inte det som någon av de större utmaningarna.

Ett forum för barnlängtan

I dag var det ju då föräldrautbildning i Falun. Mina förväntningar var maxade inför den och … jag blev verkligen inte besviken! Visst, den tillförde inte supermycket ny information för vårt hushåll så här första tillfället. Men det var så otroligt givande att träffa alla, jag tror vi var 13 personer. Precis som jag väntat mig så var det något helt annat än den slutna ivf-bubblan. Här kunde vi prata om längtan efter att bli förälder och våra tankar kring det. Vi fick diskutera mycket i små grupper, vilket var suveränt. Man var aldrig i samma grupp som sin partner. Det blir ju väldigt intressant.

När det kommer till informationsbiten så var jag ju som väntat påläst uppöver öronen. Men det var kul att kunna hjälpa andra med frågor som kursledarna var osäkra på. Ingen skugga ska falla över kursledarna. De har andra arbetsuppgifter och jobbar med detta så få timmar, en vecka sammanlagt tror jag de sa, under året. Och det är ju min nyfikenhet som driver mig att ta reda på så mycket fakta som möjligt inför en eventuell adoption. Jag märker att även fast jag flikade in väldigt mycket, det blev nästan en grej, så hejdade jag mig ofta.

En annan intressant reflektion som både jag och min man gjorde var att vi vid något tillfälle halkade in i våra journalistroller. Det var under gruppdiskussionen när någon skulle anteckna. I min grupp hade jag tagit blocket, i min mans grupp var det han. Och sedan börjar man anteckna frenetiskt, håller ögonkontakten och nickar. Jag kan eventuellt ha råkat ställa någon följdfråga och vänt mig till någon för att be om en kommentar från den. Så känner man efter en stund "Men hallå där, hur hittade journalist-Lina hit egentligen?". Det var ju inte riktigt meningen.

Jag har som ni säkert förstår många fler tankar efter första utbildningstillfället. Men jag tror att vi stannar här. Senare i veckan berättar jag gärna om mina tankar kring att göra sista ivf:en parallellt med början av adoptionsprocessen. Men nu är det dags att sova efter en lång arbetsdag.

PS. Både jag och min man hade tänkt tanken att ta nån bild utanför lokalen, som ett minne från första tillfället, men vi får väl komma ihåg det nästa vecka i stället ...

Lite överpeppad?

Iiiih! Imorrn när vi vaknar den här tiden gör vi oss i ordning inför första träffen på föräldrautbildningen! Det är ju som lilla julafton. Hoppas så att denna dag går undan. Vill att det ska vara i morgon helst igår.

PS. Kom på nu att vi måste kolla upp var i Falun vi ska vara. Vi är ju som mest vana att promenera till ivf-kliniken där. Skulle just vara nåt om vi kom på oss själva med att råka gå dit, haha.

En av de svåraste frågorna

En av de svåraste frågorna för oss ofrivilligt barnlösa torde väl vara: Kan du tänka dig ett liv utan barn?

Den frågan tänkte jag på häromveckan, som så många gånger förr. Skillnaden denna gång var att jag har kommit fram till ett svar som nu känns som att det landar rätt i mig. Frågan finns dessutom i Socialstyrelsens föräldrautbildningsmaterial, så det kändes rätt vältajmat.

Mitt svar?
Ja. Skulle min man komma fram till att han inte orkar med allt vad dessa försök att bilda familj innebär så känner jag mig ganska säker på att jag skulle acceptera det så småningom. Visst skulle det vara obeskrivligt svårt att gå vidare med det beslutet: Gjorde vi rätt? Det känns fruktansvärt svårt att tänka mig ett liv utan barn, men ännu svårare att tänka mig ett liv utan honom. Det är ju dessutom med just honom jag vill bilda familj, inte på egen hand eller med någon annan.

Ni andra ofrivilligt barnlösa därute? Hur resonerar ni?

Början av livet

Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.

Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller. De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.

Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.

Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.

Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.

Ett efterlängtat besked

Ni vet när man väntar och väntar och väntar på att få ett efterlängtat telefonsamtal eller mejl? Man hoppar till när det är ett nummer man inte känner igen, eller när datorn blippar till. Och aldrig är det rätt person som hör av sig. Bara telefonförsäljare eller spam. Och så börjar man (nästan) sluta längta för att man glömmer bort det.

Så då tänker man inte så mycket på när mejlkorgen visar att där finns ett nytt mejl. BAAM! Tror ni jag blev alldeles till mig när vår kontaktperson på familjerätten hade mejlat vid lunchtid i dag? Ooh, ja! Hon skrev att det finns plats för oss på föräldrautbildningen som drar i gång i mitten av februari och att utbildningen är dagtid! Vi behövde inte någon betänketid utan tackade ja direkt. Det är sju kurstillfällen, tre timmar per gång. Kravet är att vi är där minst fem gånger, men vi ska givetvis försöka att vara där varje gång.

Inför detta har jag bara tänkt på att jag är så glad över att vi äntligen kommer någon vart i vår process. Jag har bara sett det som ett delmål. I kväll började jag tänka på att det här faktiskt innebär att vi kommer få tillfälle att träffa fler par. Det blir första gången i den barnlösa processen som vi faktiskt får prata, utanför nätet, med par som flera av dem troligen går igenom en process som är rätt lik vår.

Det är sällsynt. Ivf:en är ju väldigt sluten på det sättet. Man hejar på varandra i väntrummet, ibland. Ibland orkar man inte. Vid andra försöket delade vi vilorum med ett annat par, då presenterade vi oss för varandra kort och berättade vilket försök det var. Men inte mer. Det är sådana anspänningar att fokusera på annat än varandra och den uppgift man har framför sig. Man är ju inte direkt där för att kallprata. Det här kan nog bli väldigt annorlunda. Det är ju som upplagt för diskussioner och känslor, tänker jag. Men vi får se! Jag är sjukt peppad i alla fall. Absolut, i första hand ser jag fortfarande detta som ett delmål. Men jag hoppas att vi kan få ut något bra av det på köpet.

Första adoptionsmötet

Då har vi besökt socialen. 30 minuter tog det. Det gick bra, inte så mycket ny information. Men en viktig grej fick vi veta. Innan vi alls är aktuella för föräldrautbildningen och så småningom en eventuell medgivandeutredning, så måste vi ha fyllt i denna blankett och lämna in den till socialförvaltningen. Blanketten är en ansökan om medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption. Vi lade pappret på lådan i dag. Det kändes inte supermärkvärdigt. Men stort så här i efterhand ändå!

Vi vet ännu inte om vi kommer att få plats i den föräldrautbildning som drar i gång i februari. Jag hoppas verkligen det. Det är inte säkert att det arrangeras två utbildningar per år. Ibland arrangeras bara en vad jag fått veta när jag frågat kommunen om det tidigare. Då får vi väl börja fundera på om vi ska gå en utbildning utanför länet, men då måste vi betala för den själva. Det är ju bra med föräldrautbildningen, att kommunen betalar. Jag vet inte, men gissar, att det är så i alla kommuner?

Familjerättssekreteraren som vi träffade är i en sådan sits som i så många andra i små kommuner, antar jag. Hon har hand om ett fåtal adoptioner varje år och har främst andra arbetsuppgifter. Det är ju inte som att socialförvaltningen kallar in extra styrka och låter familjerättssekreteraren, som är ensam med att skriva medgivandeutredningen om ingen extra tas in, släppa allt hon har för att bara fokusera på oss det närmsta året. Men visst vore det underbart?

Mitt i sommaren har nämnden, som ska bestämma om medgivandeutredningen godkänns, semester. Det gör att jag är inställd på att en eventuell utredning inte är godkänd förrän nästa höst. För det kan ju hända att familjerättssekreteraren har semester fyra andra veckor och så kommer inte ärendet upp hos nämnden förrän i september. Det som är bra är väl att vår köplats i Sverige tickar på ändå.

Hej och hå! Nu är vi verkligen i gång att köra parallella vägar till föräldralivet. Vi får väl se vilken väg som leder oss rätt. Just nu känner jag bara: Bring it, barnlösheten! Försök att klå oss nu om du kan. (Nej, snälla. Gör inte det!)

Sammanfattning av vad som troligen väntar oss närmsta året:
1. Första adoptionsmötet hos kommunen. "Hej, vi är ganska normala. Får vi eventuellt adoptera?"
2. Skicka in blankett om medgivandeutredning.
3. Ställa oss i adoptionsköer. Vilket man egentligen inte behöver göra innan nästa punkt (inte i vår kommun i alla fall) om man inte vill. Men det är bra att ställa sig så fort som möjligt, för kötiden.
4. Gå föräldrautbildning.
5. Vifta med diplomet framför handläggaren för att få påbörja medgivandeutredning.
6. Skriva livsberättelse innan intervjuerna som är en var för sig, en tillsammans. Fylla i en massa blanketter parallellt med utredningen samt lämna två referenter var för handläggaren att ringa.
7. Hurra! Handläggaren har lämnat in medgivandeutredningen till socialnämnden och vi tycker den ser bra ut.
8. Socialnämnden godkänner utredningen. Nemas problemas.
9. Nu är vi i adoptionsorganisationernas händer.

Sötsug och samtal

På senare tid har jag inte tänkt så mycket på Den ofrivilliga barnlösheten. Jag har till och med gosat med en alldeles bedårande sjuveckorsbebis utan att bli deppig efteråt.

Men i dag är dagen innan jag ska ringa ett samtal till ivf-kliniken. Jag vet inte helt vad det ska mynna ut i. Jag tror att det ska vara jag som säger "I januari eller februari vill vi komma i gång med nästa ivf" och att kliniken då ska svara "Okej, då vet vi. Då ska läkaren gå igenom era resultat och besluta om det blir korta eller långa protokollet". Eller så kanske de ska säga "Okej, då bokar vi in ett möte i januari eller februari".

Hur som helst gör detta givetvis att funderingarna kommer i gång igen och att jag tänker på att vi inte är en familj ännu. Att vi har många misslyckanden bakom oss, varav två ivf-försök. Att vi har åtminstone ett ivf-försök till framför oss och det gör mig matt. Jag vet att vi tar oss igenom det, det är inte det. Men den där karusellen, eller kanske snarare spöktåget, som känslorna måste ta sig igenom. Det är tufft. Det är svårare att ha en ivf framför sig än bakom sig, om du frågar mig. Men det lättaste av de tre plågorna, är kanske till och med att vara mitt uppe i en ivf. För att ha en ivf bakom sig, har ju hittills för oss alltid varit att ha ett misslyckande bakom sig. Det är svårt att jämföra med något annat i livet.

Allt som nästan går att jämföra det med blir så litet i jämförelse. Som att ta körkortet, när man tränat, tränat, tränat och sedan haft uppkörning och sitter där bakom ratten och väntar på att få höra om man lyckades eller inte. Men jag vet inte, det låter ju lamt och är inte alls samma sak som att genomgå en ivf-behandling.

Mensen kom hur som helst några dagar för tidigt. Jag antar som sagt att det är de där hormonerna som ställer till det. Sen var jag på akupunktur och han satte två nålar i öronen som skulle "göra att jag inte var så sötsugen" även fast jag inte var det och ett förbud fungerade absolut inte. Har jag någonsin varit så sötsugen som i fredags och hela helgen? Troligen inte. Jag gav efter rätt fort. Ingen idé att strida emot ett sötsug under lingonveckan. Jag ska inte på akupunktur igen förrän om tolv dagar, kan nog sköta mig fram tills dess.

På tisdag är också en stor dag. Då ska vi träffa socialen för att snacka föräldrautbildning! Jisses, inte kunde man tro att så här många personer skulle vara involverade i vår familj innan något barn ens finns hos oss. Kanske skulle börja räkna efter hur många som blir inblandade i den här lilla expeditionen eller vad man ska kalla det. Jag får det till 14, både större roller, biroller och närmast statister, än så länge:

• Utredningen: Gynekolog, blodprovstagerska, spermaburkstagerska ett, spermaburktagerska två. 
• Kliniken: Gynekolog ett, gynekolog två, blodprovstagerska, barnmorska ett, barnmorska två, gynekologpraktikant, embryoassistent ett, embryoassistent två, receptionist.
• Nu närmast: Kvinnan på socialen inför föräldrautbildning.
• Bubblare: Akupunktör.

Två stora steg

I dag har jag gjort två, eller egentligen tre, spännande saker. Det är två stora steg med samma mål, att bli föräldrar, men i lite olika riktning:

• Adoption: Bokat tid med handläggare hos kommunens familjerätt. Jag pratade med föräldrautbildningen i Falun för någon dag sedan och fick veta att en ny utbildning drar igång i mitten av februari. Men vi får inte anmäla oss till en sådan själva. I stället ska det gå via en handläggare som haft ett möte med oss. Nu är det inbokat till början av december. Pirrigt, pirrigt!
• IVF: Bokat en första tid hos en akupunktör. Jag mejlade honom igår kväll och fick snabbt svar. Han ville att jag skulle komma förbi på torsdag mitt under dagen i två timmar(!). Jag förhandlade det till fredag, när jag tack och lov är ledig hela dagen. Sedan är det tänkt att jag ska gå dit vid kanske sex tillfällen om jag tycker att det känns bra. Jag har inte inställningen att jag går in i detta med höga förhoppningar utan det handlar mer om att jag är öppen för att prova något nytt. Tips! Akupunktur är dyrt, 400 kronor per tillfälle betalar jag nu. Men man kan använda sig av friskvårdsbidraget om man har något sådant. Allt enligt Skatteverkets regler, om arbetsplatsen följer de. För mig blir det således sammanlagt 1400 kronor för behandlingarna i stället för 2400 kronor. 
• IVF: Bokade in mig på zonterapi (ska också gå att använda friskvårdspengen till detta!) men hon hade tid först i januari. Men sen sa min mamma, som älskar allt sånt här "hokus pokus" och prövat det mesta, att det inte brukar vara så bra att kombinera olika behandlingar parallellt med varandra. Så jag funderar på att stuva om zonterapin till senare bara för att prova det för mitt välmående. Eller så bokar jag av det helt.

Jag vet inte hur jag orkat med detta så nära inpå. Men jag tror att det dels beror på att jag var så ledsen redan förra veckan, dels beror på att jag allra mest blev förbannad på vår situation i måndags snarare än att jag bölade hela dagen. Jag blir sällan arg, men det är lite lättare att orka försöka göra något åt sin situation när man är arg än när man är ledsen tror jag. Så länge man lyckas göra något konstruktivt av ilskan. Den är ju förresten också en sorg, bara i en annan form.