Början av livet

Jag har läst klart materialet inför föräldrautbildningen. Superintressant, kände jag. Mycket av det som stod kändes som "Mäh! Hallå, det där tänkte ju jag på bara för en vecka sedan?!". Jag fick förresten lov att ringa dem som håller i utbildningen och dubbelkolla vad som egentligen skulle läsas. Det material som det stod i utskicket att vi ska läsa, var inaktuellt. I stället är det publikationen Föräldraskap genom adoption som gäller. Det hämtas på Socialstyrelsens hemsida. Jag kommer nog att skicka länken både till mamma och svärföräldrarna om de vill se lite mer vad det innebär att adoptera.

Materialet innehåller bra frågor som är intressanta att fundera på själv och diskutera med sin partner. Jag blev väldigt berörd av kapitel två som handlar om barnets utveckling. Främst dessa meningar fastnar hos mig då: "Under fostertiden och under barnets första år sker en överproduktion av nervceller. De nervceller som används mest blir kvar, och de som inte används sållas bort. En god omsorg bidrar till hjärnans utveckling och stödjer den positiva beteendeutvecklingen hos barnet." Källan hittar du här.

Jag har sällan reflekterat över hur betydelsefull den allra första tiden kan vara för resten av våra liv, att den kommunikation vi varit med om i vaggan kan påverka oss ända tills graven. Det är väl inte så mycket mer att grotta ner sig i där, utan jag är mer ute efter att försöka förstå och ha det i åtanke. Jag tror också att ganska många barnhem är medvetna om hur barnets utveckling påverkas av beröring, tröst och omtanke.

Så innehåller materialet förstås en av de tuffaste frågeställningarna, i alla fall för oss: Kan jag tänka mig att adoptera ett barn med en sjukdom eller funktionsnedsättning?
Jag vet ännu inte svaret på det.

Ja, det väcks många tankar inför föräldrautbildningen och jag tänkte återkomma lite fördjupande till en av dem i morgon.

Första adoptionsmötet

Då har vi besökt socialen. 30 minuter tog det. Det gick bra, inte så mycket ny information. Men en viktig grej fick vi veta. Innan vi alls är aktuella för föräldrautbildningen och så småningom en eventuell medgivandeutredning, så måste vi ha fyllt i denna blankett och lämna in den till socialförvaltningen. Blanketten är en ansökan om medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption. Vi lade pappret på lådan i dag. Det kändes inte supermärkvärdigt. Men stort så här i efterhand ändå!

Vi vet ännu inte om vi kommer att få plats i den föräldrautbildning som drar i gång i februari. Jag hoppas verkligen det. Det är inte säkert att det arrangeras två utbildningar per år. Ibland arrangeras bara en vad jag fått veta när jag frågat kommunen om det tidigare. Då får vi väl börja fundera på om vi ska gå en utbildning utanför länet, men då måste vi betala för den själva. Det är ju bra med föräldrautbildningen, att kommunen betalar. Jag vet inte, men gissar, att det är så i alla kommuner?

Familjerättssekreteraren som vi träffade är i en sådan sits som i så många andra i små kommuner, antar jag. Hon har hand om ett fåtal adoptioner varje år och har främst andra arbetsuppgifter. Det är ju inte som att socialförvaltningen kallar in extra styrka och låter familjerättssekreteraren, som är ensam med att skriva medgivandeutredningen om ingen extra tas in, släppa allt hon har för att bara fokusera på oss det närmsta året. Men visst vore det underbart?

Mitt i sommaren har nämnden, som ska bestämma om medgivandeutredningen godkänns, semester. Det gör att jag är inställd på att en eventuell utredning inte är godkänd förrän nästa höst. För det kan ju hända att familjerättssekreteraren har semester fyra andra veckor och så kommer inte ärendet upp hos nämnden förrän i september. Det som är bra är väl att vår köplats i Sverige tickar på ändå.

Hej och hå! Nu är vi verkligen i gång att köra parallella vägar till föräldralivet. Vi får väl se vilken väg som leder oss rätt. Just nu känner jag bara: Bring it, barnlösheten! Försök att klå oss nu om du kan. (Nej, snälla. Gör inte det!)

Sammanfattning av vad som troligen väntar oss närmsta året:
1. Första adoptionsmötet hos kommunen. "Hej, vi är ganska normala. Får vi eventuellt adoptera?"
2. Skicka in blankett om medgivandeutredning.
3. Ställa oss i adoptionsköer. Vilket man egentligen inte behöver göra innan nästa punkt (inte i vår kommun i alla fall) om man inte vill. Men det är bra att ställa sig så fort som möjligt, för kötiden.
4. Gå föräldrautbildning.
5. Vifta med diplomet framför handläggaren för att få påbörja medgivandeutredning.
6. Skriva livsberättelse innan intervjuerna som är en var för sig, en tillsammans. Fylla i en massa blanketter parallellt med utredningen samt lämna två referenter var för handläggaren att ringa.
7. Hurra! Handläggaren har lämnat in medgivandeutredningen till socialnämnden och vi tycker den ser bra ut.
8. Socialnämnden godkänner utredningen. Nemas problemas.
9. Nu är vi i adoptionsorganisationernas händer.