Ett efterlängtat besked

Ni vet när man väntar och väntar och väntar på att få ett efterlängtat telefonsamtal eller mejl? Man hoppar till när det är ett nummer man inte känner igen, eller när datorn blippar till. Och aldrig är det rätt person som hör av sig. Bara telefonförsäljare eller spam. Och så börjar man (nästan) sluta längta för att man glömmer bort det.

Så då tänker man inte så mycket på när mejlkorgen visar att där finns ett nytt mejl. BAAM! Tror ni jag blev alldeles till mig när vår kontaktperson på familjerätten hade mejlat vid lunchtid i dag? Ooh, ja! Hon skrev att det finns plats för oss på föräldrautbildningen som drar i gång i mitten av februari och att utbildningen är dagtid! Vi behövde inte någon betänketid utan tackade ja direkt. Det är sju kurstillfällen, tre timmar per gång. Kravet är att vi är där minst fem gånger, men vi ska givetvis försöka att vara där varje gång.

Inför detta har jag bara tänkt på att jag är så glad över att vi äntligen kommer någon vart i vår process. Jag har bara sett det som ett delmål. I kväll började jag tänka på att det här faktiskt innebär att vi kommer få tillfälle att träffa fler par. Det blir första gången i den barnlösa processen som vi faktiskt får prata, utanför nätet, med par som flera av dem troligen går igenom en process som är rätt lik vår.

Det är sällsynt. Ivf:en är ju väldigt sluten på det sättet. Man hejar på varandra i väntrummet, ibland. Ibland orkar man inte. Vid andra försöket delade vi vilorum med ett annat par, då presenterade vi oss för varandra kort och berättade vilket försök det var. Men inte mer. Det är sådana anspänningar att fokusera på annat än varandra och den uppgift man har framför sig. Man är ju inte direkt där för att kallprata. Det här kan nog bli väldigt annorlunda. Det är ju som upplagt för diskussioner och känslor, tänker jag. Men vi får se! Jag är sjukt peppad i alla fall. Absolut, i första hand ser jag fortfarande detta som ett delmål. Men jag hoppas att vi kan få ut något bra av det på köpet.