Vikten av magkänsla

Nu är det lite som att jag ibland hamnar i situationer där jag funderar på om jag behöver bromsa mig själv i bloggen. Att man kanske inte behöver berätta allt i processen i realtid. Samtidigt är det ett så bra sätt att samla sina tankar, få ner dem på pränt.

Än så länge känns det ändå bra att hålla bloggen uppdaterad, att inte hålla på saker så mycket. Men jag gissar att det senare kommer dyka upp tillfällen när viljan att bromsa övervinner viljan att berätta. Så är det med det. 

I dag fick vi i alla fall mejl från Barnens Vänner som kikat på vår medgivandeutredning och tyckte den var både välskriven och bra balanserad. Precis som vi uttryckt till dem, så trodde de också att vi skulle kunna vara lämpade för St Lucy i Taiwan. Handläggaren nämnde också Cathwel (också Taiwan) i mejlet, vilket gjorde mig lite osäker då vi båda måste vara 30 år fyllda för att få ansöka om att få adoptera via dem. Jag frågade därför Barnens Vänner om de trodde att det skulle dröja så länge (nio månader) innan det kunde vara aktuellt för oss att få skicka en ansökan, om det var därför de nämnde Cathwel som ett alternativ. Så var det inte, handläggaren hade nog bara inte tänkt på att jag var för ung. Så de föreslog i stället enbart St Lucy och att ett första steg för oss, om vi vill ansöka om att få skicka dit en ansökan, är att be familjerättssekreteraren att skriva ut blanketten "Adoption 12" på engelska också. 

Vi får se var denna resa tar oss. Min magkänsla skriker verkligen Taiwan. Det går knappt att beskriva hur det känns inombords. Det låter löjligt att prata om en inre kraft eller värme, men det är nästan så. Man kan tidigt ha en aning om att något känns rätt och sen växer sig känslan, den inre kraften och värmen, allt starkare ju närmare målet, beslutet, man kommer. Ungefär så känns det för mig just nu. 

Tobias kanske inte har gjort lika noggranna analyser, haha, men tycker också att det lutar åt Taiwan. Det är väl kanske så vid en adoption. Att först finns det alla nålsögon att passa igenom, men sedan när det väl är dags att hitta sitt land så går det inte att tänka i köer, tider eller paragrafer lika mycket. Det gäller att följa magkänslan. I alla fall för mig är det en otroligt viktig faktor. Det är när jag låter den styra, nåja, i princip alltid, som jag mår bra och känner mig trygg med de beslut jag fattar.

Sen kan magkänslan givetvis ändras, vi får se vad den säger de närmsta dagarna.

Välkommen in i trasselsuddet

Jahapp, vi är redan framme vid första hindret. Att få nya papper där det blivit stavfel gick smidigt, vi har ombetts att slänga de gamla och så är nya på väg på posten.

Vi fick också svar av alla tre adoptionsorganisationerna att de tagit emot vår medgivandeutredning på mejlen. Barnens vänner ska läsa den vid tillfälle, liksom Barnen framför allt. Småpirrigt!

Adoptionscentrum däremot skrev att vi behöver skicka ytterligare papper. Det är en slags "ansökningsmapp" vi ska skicka in, vilken vi gissningsvis fått i januari när vi blev köande.

Vi blev förvånade eftersom när vi mejlade och frågade alla organisationerna för tre veckor sedan vad vi skulle tänka på när vi skickade in medgivandeutredningen, vad som är nästa steg, nåddes vi inte av denna information, åtminstone inte tydligt, utan ett kort svar om att vi skulle skicka "mappen med medgivandeutredning". Det tolkade vi utan krusiduller som medgivandeutredningen.

Trist att vi förstod helt fel. Men det är ingen fara i detta avseende. Tydligen kommer det ändå dröja lite innan de kikar på vårt ärende eftersom vi inte varit köande särskilt länge (ja, mentalt är det ju en evighet men i adoptionsmått och faktisk tid mätt bara nio månader …). Vi får helt enkelt vänta en tid på kölista innan det blir aktuellt att skicka någon ansökan till utlandet via Adoptionscentrum.

Nu är vi äntligen i adoptionssvängen. Men utöver att det känns fantastiskt att vara på gång, så känns det redan lite trasselsudd (skicka mer papper) och lite kalldusch (vänta på kölista). Misstänker att det är lika bra att vara beredd på att trasslet och kallduscharna kommer få tillfälle att bli mycket allvarligare och tuffare med tiden, så det är väl bra att man får vänja sig lite i taget.  

En helg att minnas

Nu, alldeles nyss, har vi mejlat iväg vår medgivandeutredning innehållande beslut, rapport och intyg till de tre adoptionsorganisationerna som vi köar hos. Wow. Kanske att vi inom några dagar vet i vilket land vårt barn finns. Nästan ogreppbart. Man bara gör saker hela tiden. Skickar papper hit, har möte dit, går utbildning där, undersöker sig här ... Men ibland slår det en vad som faktiskt händer. Ungefär som häromdagen, när rapporten plötslig låg där färdig. Så lång väntan, men ändå färdig mitt i allt.

I går var vi till Ikea. Jag, Tobias och hans kollega Johan som är inneboende hos oss några månader. Vi köpte lite småplock men det finaste var att Tobias hittade en tavla som han vill ska hänga i barnkammaren. Hans första grej, som han tagit initiativ till, till vårt barn! Kul att han hittat något som han verkligen tyckte om och ville ge vårt barn. Klart vi var tvungna att köpa tavlan och hänga upp den i blivande barnkammaren.

Jag läser om meningen flera gånger

Igår hittade medgivandeutebeslutet hem. Jag fick ett mms av maken vid 11.30-tiden. Vi "får medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption". Omtumlande att se de orden. För mig känns det som att vi äntligen vet att vi kan bli föräldrar. Vi visste ju att det skulle bli ett okej. Men jag läser ändå om meningen flera gånger och tänker att vi för första gången på snart fyra år får bekräftat att vi kan bli föräldrar. Så mycket som ryms i det hoppet.

Med det sagt: Två stora grejer har någon klantat sig rejält med i rapporten:
1. Tydligen bor vi i en ort som heter "Avsesta" i stället för Avesta. Det är på det viktigaste pappret, beslutet med stämplar och underskrifter, så det tror jag inte att de kan ändra hur som helst.
2. Vi bor inte heller i Sverige utan i "Svergie" enligt beslutet. Också en rätt viktig detalj. KOM IGEN!

Nu har vi ändå räknat med att rapporten kommer behöva justeras eller kompletteras. Men dessa två detaljer tror jag gör att den hur som helst måste upp i nämnden igen, något vi kanske skulle haft en chans att slippa om vi inte behövt ändra något i rapporten utan bara komplettera med några extra frågor som länderna vill ha besvarade.

Snigelpost

Tiden står still just nu. Mycket energi går till jobbet, mos i huvudet, medan vi inväntar att utredningen ska dimpa ner i lådan. Man glömmer bort hur seg den kommunala postgången är. Vårt ärende togs upp i nämnden förra veckan i tisdags. På fredagen var protokollet justerat, vilket innebär att beslutet om oss officiellt är spikat. Så jag kan känna att det vore skönt om handlingarna fanns i vår låda några futtiga dagar senare. Men nej. I morgon, kanske? Jag vet i alla fall att det är "på väg" eftersom familjerättssekreteraren mejlade i går eftermiddag för att meddela att hon skickat i väg det.

Man hade haft lust att pysa dit och hämta våra papper själv, men Tobias har legat sjuk och jag jobbar ju 8-17 i en annan kommun om dagarna. Det är nog bara att ha tålamod.

Medgivandeutredning och ny rutin

Nu har vi båda läst medgivandeutredningen som innehåller drygt sju sidor. Den känns i stora drag bra. Det är några grejer som vi nog funderar om de gör någon nytta i att vara med och andra grejer som vi kommer på att vi saknar. Men vi har bara ögnat igenom den nu och kommer väl att läsa den igen under helgen. På onsdag kontaktar vi familjerättssekreteraren för att komma med förslag på ändringar.

I dag har också våra referenter blivit kontaktade, vi hade börjat tro att det kanske inte skulle ske, så det börjar verkligen dra ihop sig.

Jag och Tobias har införskaffat en bok där vi ska skriva några rader i veckan om våra tankar kring adoptionen eller kort och gott som jag skrivit att den heter, "Vår resa till dig". I dag skrev jag första inlägget:

Jag tycker att anteckningsbokens framsida
är rätt så mitt i prick.

Avesta 31 juli 2015
Klockan är 15.28.
"I dag, faktiskt om några minuter eller högst en timme, väntas familjerättssekreteraren lägga utredningen om oss i vår brevlåda. Det känns stort och viktigt. Näst intill overkligt. Hur nära oss finns du nu?"
Jag tvekade lite innan jag skrev under med signaturen Mamma.

Min man har skrattat åt mig och dragit paralleller när jag började med att pissa på graviditetstesterna i tid och otid med att jag nu hann springa ut till brevlådan säkert fem gånger innan jag fick napp klockan 16.40. Då höll jag masken ända tills jag stod mitt framför Tobias och kunde vifta med kuvertet. Det bubblade i mig för att nu hade jag ju något positivt att komma med. Och bubblar gör det förstås fortfarande.

Distrahera genom att möblera

Fantastiskt skönt med tre dagars ledighet. Det ger energi till kommande vecka, som innehåller sju arbetsdagar. I går kväll vid 22-tiden fick jag och min man ett infall att flytta vårt sovrum från nedervåningen till övervåningen. Så det började vi stånka med och var inte färdiga förrän efter midnatt. Men bra blev det! Nu ska vi bara fixa det lite trivsamt också.

Vi har haft två anledningar att ha sovrummet på nedervåningen när vi flyttade in. Först och främst för att våra två toaletter är på nedre plan. Den andra anledningen har varit att vi vill sova på samma våning som våra barn. Oj, om vi visste för drygt tre år sedan när vi flyttade in, hur länge det skulle dröja innan vi befinner oss i samma land som vårt barn, än mindre i samma hus … Det skulle vara svårsmält. Men nu när man är mitt uppe i det börjar man vänja sig vid väntan. Det är som att det är allt man gör. Inte minst nu när processen står helt stilla i fyra veckor framåt. Bra med ett indredningsprojekt då!

Hur som helst, om man ska tänka framtid och det gör vi förstås ganska mycket. Så är sovrummet på övervåningen inte bara mycket mysigare utan också bättre, mycket mer yta, när vi ska vara tre som sover tillsammans. Så förhoppningsvis dröjer det ytterligare några år innan vi måste baxa ner sängen igen.  

Att hålla modet uppe

Det är inte så mycket att berätta om i vår adoptionssväng just nu. Vi längtar, milt sagt, efter att bli föräldrar. Men vi håller modet uppe. Försöker att ha tålamod. Det känns viktigt inte minst närmsta tiden framför oss, eftersom familjerättssekreteraren snart går på semester. Att alla papper till kommunen är inlämnade tror jag att ni har koll på.

Sista samtalet på socialkontoret

I går hade vi vårt sista inplanerade samtal med familjerättssekreteraren. Nu börjar man vänja sig med att svara på allt en främling frågar om. Eller ja, främling är hon väl kanske inte längre. Men vi vet ju ingenting om henne och hon vet i princip allt om oss.

Om tidigare samtal berört främst dåtiden så handlade gårdagens samtal om framtiden. Hur vill vi uppfostra vårt barn? Har vi funderat på hur vi delar upp föräldraledigheten? Får vi ledigt från jobbet för att hämta vårt barn? Hur hanterar vi på om barnet tyr sig till den ena och inte den andra? När planerar vi att vårt barn börjar förskolan? Hur hanterar vi tonårstiden? Har vi några förväntningar på vårt barn? Och så vidare. Allt det här är givetvis frågor vi har funderat på, inte minst tack vare föräldrautbildningen. Men det är också frågor som egentligen är omöjliga att svara på.Visst, vi tänker och planerar. Men hur det egentligen blir, vet vi ju inte förrän vi väl är en familj.

Nu kommer inte särskilt mycket hända innan familjerättssekreteraren går på semester, kanske hinner hon kontakta någon av våra referenter. Tillbaka från semestern kontaktar hon de referenter som hon har kvar och det är även då hon börjar skriva sin rekommendation, vilket beslut hon föreslår socialnämnden att fatta vid sitt sammanträde i mitten av augusti.

Undrar hur långt det är kvar till mål?
Här, vid föräldrautbidlningen i Falun,
kan man väl säga att fortsättningen på vår resa började.

Sju tidsfördriv under en medgivandeutredning

Det var länge sedan jag körde en lista. Här kommer *trumvirvel*
Sju tidsfördriv under en medgivandeutredning!

1. Skaffa dig en hobby.



2. Skäm bort varandra med romantiska middagar.



3. Boka in en resa. Äsch, vad fan. Två blir bra!



4. Well hello. Snacks are friends.



5. Bli bitter. På allt och alla.



6. Du kommer behöva fler hobbies. Som att följa serier. Men snälla, låt det inte gå för långt.


7. Jobba



Slutligen: Kom ihåg att inget av ovanstående på riktigt kommer få tiden att gå fortare.



Alla bilder kommer från giphy.com. Två till listor hittar du här:

• Nio känslor en ruvare går igenom
• Nio känslor bara ofrivilligt barnlösa förstår

Och listor av lite annat slag här:

• 13 möjliga sätt att bli gravid på?
• Eye of the infertile och 19 andra låtar som inte slog igenom
• Himlen är oskyldigt infertil och 29 andra filmtitlar

En dag äldre, ett steg närmare

Jag fyller år i dag! Det har inte känts supermycket i kroppen, förutom att mannen var supergullig och gjorde i ordning frukost tidigt på morgonen trots att han inte kom i säng förrän halv två och jobbarkompisarna köpte godis åt mig efter lunch. I går blev jag dessutom firad när jag hälsade på hos en vän, som nosat upp på Facebook att jag fyllde år.

Tobias har hintat om att hans födelsedagspresent till mig blivit försenad. Men jag ska få veta vad han köpt i kväll när vi käkar middag. Det är alltid lite spännande! Min gissning är någon bok eller skiva. Vi får se, vi får se ...

En kollega varnade mig för att 30-årskrisen snart kan infinna mig så här när jag nu blir 29. Men liksom kanske många andra som väntar på att få adoptera, så är jag glad för varje dag som går. I dag är ytterligare två referenspapper inlämnade, samt försäkringspappren. För varje dag som går, är vi en dag närmare att få vårt barn i vår famn. Älskade, älskade unge. Som vi längtar efter dig.

Det skrivna ordet

Vi har valt att ha en god vän, mina svärföräldrar och min mamma som referenter i vår medgivandeutredning. Vi tänkte att det kanske är ostrategiskt, egentligen, att ha så nära familjemedlemmar som referenter. Men känslan att de kommer vara en så stor del av vårt barns liv, övervinner det. Ett krav som ställts på våra referenter, som jag förstått inte ställs i alla kommuner, är att de ska ha föräldraerfarenhet. Visst har vi flera vänner och bekanta med barn. Men väldigt nära vänner som umgås med oss ofta och har barn är få. Därför känns vårt val av referenter ännu träffsäkrare.

Vi har inte lagt oss i hur våra referenter formulerar sig eller vad de väljer att ta upp. Däremot har min svärmor läst upp både hennes och min svärfars brev och ja … det är en väldigt speciell känsla att få höra deras tankar kring vårt kommande föräldraskap. Jag svämmar över av värme och blir alldeles rörd. De har ju sagt tidigare hur de tänker och känner. Men det blir så vördnadsfullt att höra det i detta sammanhang.

Jag blev också rörd av att läsa vår gode väns brev. Han har känt min man länge, vi har träffats genom Tobias. Han skrev så fint om oss, vår relation till hans son, och om den längtan vi bär på. Hade han alla de orden inom sig? Så berörande och rart.

Breven får mig att reflektera över hur ord som formuleras på papper kan greppa tag i en, jämfört med när någon säger en sak spontant i ett samtal. På pappret blir det så seriöst och "på riktigt" att ta del av, kan jag känna. Det klingar inte av.

Jag känner mig så tacksam att vi har dessa underbara människor i vår närhet. Och så får jag lust att skriva en massa kärleksfulla brev till alla fantastiska människor jag känner, haha.

Heja Försäkringskassan!

Försäkringskassan vet då hur man retas. Du har plats 200 … 97 i kön. Haha, man tror att de skojar. Men nu har jag plats 53 efter cirka 40 minuters köande.

Jag ringer eftersom vi behöver få intyg från Försäkringskassan angående våra sjukskrivningar de senaste tio åren. Pust! Hoppas att handläggaren har koll på sånt här när jag väl kommer fram. Detta är (utöver tre referentbrev som ska nå familjerättssekreteraren inom några dagar) de sista pappren vi har att lämna in till socialen. Hurra!

Uppdatering: Vill härmed lägga fram revolutionerande material som motbevisar tesen att män inte kan göra två saker samtidigt. Här pratar mannen med försäkringskassan i telefon medan han spelar tv-spel.

På onsdag väntas våra papper landa i brevlådan! Smidigt, ändå, när man väl tar sig fram. Annan smidig grej: att man kan räcka över telefonen och få slå två flugor i en smäll, i stället för att köa varsin gång.

Nyfiken i en strut

Nu är Tobias på socialkontoret för att göra sin djupintervju. Ååh, vad det hade varit intressant att vara en fluga på väggen där. Tobias brukar reta mig för att jag så ofta vill höra honom berätta om sin barndom och han brukar inte komma på några bra saker att säga för att han redan berättat allt han kan komma på, tycker han. Så ibland kommer han på något och jag är nästintill redo med popcorn.

Jag å andra sidan … Ja, vi kan säga att Tobias inte direkt behöver be mig att berätta. Jag är så himla extrovert och analytisk när det kommer till barndomsminnen och berättar gärna för Tobias. Bland det roligaste med att träffa kompisar till honom är just om de börjar snacka barndomsminnen eller nästan ännu hellre tonårsminnen. Fram med popcornen, tänker jag.

Haha, ser framför mig att familjerättssekreteraren sitter där och frossar i popcorn medan Tobias svarar på frågorna. Sorry om ni blev lite sugna på popcorn när ni läste detta.

Bildkälla

Skor inomhus och gömda husdjur

Kosmo, gosekatten ...

En del grejer med adoption är ju väldigt "på pappret". En sådan sak är att det är viktigt att det inte står i vår medgivandeutredning att vi har husdjur. Orsaken är den enkla att det i många länder anses fattigt och smutsigt att ha husdjur. Så himla märkligt, ur en annans perspektiv. Vi avgudar ju våra katter. Ni vet, sitter katten i fåtöljen tränger vi ihop oss i soffan. För att bjuda katterna på något gott köper vi ekologiska räkor, trots att vi själva är vegetarianer. Ja, vi är så där pjoltiga som ungefär alla andra i vårt avlånga land är med sina husdjur. Vi är också av den åsikten att husdjur är ett bra sätt för barn att lära sig ansvar och kärlek. Så finns en till egenskap hos de flesta husdjur. De är ju så goda lyssnare. Det går alltid att berätta om sina oändligt stora problem för husdjuret, när man inte är redo att anförtro mamma eller pappa.

Efter medgivandeutredningen kommer det bli aktuellt för oss att samla ihop bilder. Kanske till ett album, jag tror det där är lite olika beroende på vilket land och vilken organisation som bilderna skickas till. Vi har redan för några månader sedan börjat kika på vilka bilder som kan vara fina att skicka med, men har rensat ur mappen allt eftersom. Det troliga är nämligen att vi ...

1 … först och främst absolut inte ska ha med husdjuren på någon bild. Där rök ungefär hälften, haha.

2 ... om inte på alla, så på de flesta bilder, ska vara klädda till tänderna (japp, kostym för mannen i huset) och ha skor inomhus om fötterna syns. Såna bilder är ju familjealbumet inte direkt välfyllt med.

3 … Middagar är ju ett bra tillfälle att kunna fota släkt eller vänner hemma hos oss. Men då ska det absolut inte synas någon alkohol på bilden. Där rök de flesta midsommarbilderna, haha. Men vi hinner få en ny chans om några veckor!

De här råden är sådant jag snappat upp från lite olika håll, bland annat personer som adopterat från länder i Asien, vilket ju verkar kunna bli troligt i vårt fall.

Det blir lite speciellt. En annan ser ju inte nödvändigtvis kostymnisse, med skor inomhus, utan husdjur som viktiga kriterier för att någon ska vara en god förälder. Men även om vi har gott självförtroende när det kommer till att bli kärleksfulla föräldrar, så är vi, som svenskar, inte riktigt normen i det stora sammanhanget.

Syskonmedgivande, eller inte?

Igår var det då dags för min djupintervju. Kvällen innan snurrade tankarna litegrann. "Oj, det här är ju inte något vi går igenom bara som par utan också en egen resa. Hur ser den ut, egentligen?" Men när det väl var dags att bege sig mot socialkontoret efter lunch, jag jobbade halvdag, grubblade jag inte särskilt.

Det blev som väntat mycket prat om barndomen. Det kändes ganska svårt att beskriva den i några utvalda ord, tyckte jag. Med vilka ord beskriver jag mina föräldrar? När minns jag att min familj mått som bäst? Som sämst? Hur ser mitt kontaktnät ut? Och så vidare. Man får tänka efter ordentligt men jag tycker nog egentligen inte att jag hade några klockrena svar ändå. Så här i efterhand reflekterar jag över om svaren skulle bli värdefullare, eller inte, om man fick frågorna innan. Men det är ju ingen tävling eller ett prov man ska klara och jag antar att de kanske mer är ute efter det första som poppar upp i ens huvud. Så jobbar ju en annan som journalist, oftast, då det känns mer naturligt. Dessutom hade jag ju själv kunnat kolla igenom Socialstyrelsens mall innan om jag lagt manken till i det avseendet. Lagom är nog bäst, att inte trassla in sig i långa tankegångar och funderingar. Jag är nog bra på att babbla nonsens.

En och en halvtimme, en kaffekopp senare, var vi färdiga.

Utredaren undrade om vi är öppna för syskonmedgivande, det här är något vi måste ta ställning till, och jag sa att vi var tvungna att återkomma om det. Jag och mannen kommer fram till att det nog är nej på den punkten. Ett syskonmedgivande innebär ju att vi tar emot två barn på en gång och att de är biologiska syskon. Det vore förstås helt fantastiskt på många sätt att göra. Men det kan givetvis också innebära många påfrestningar. Dessutom resonerar vi som så att om vi säger att vi kan tänka oss syskon och sedan blir erbjudna att ta emot ett syskonpar, då kommer vi inte kunna säga nej. Då lägger vi hellre band på oss från början. Vi tar det i sakta mak. Vi är ganska unga i sammanhanget, det yngsta par vår kontakt utrett om jag inte förstod fel, och har förstås goda chanser att ta det just sakteliga och adoptera syskon i framtiden även om våra barn inte blir biologiska syskon.

Vad ska nu bli av detta?

Första djupintervjun avklarad! Det gick bra, har nog inte hört om någon sådan som gått dåligt. Det måste vara sällsynt när man kommit så här långt i processen.

Vi hade städat lagom, lite damm i hörnen, och bryggt kaffe när det plingade på dörren strax innan tio. Först fick familjerättssekreteraren en snabbguidning i huset. Med våra fyra sovrum bor vi rätt stort för att vara två. Vi dukade fram fikat, som bakats och inhandlats. Det hemmagjorda valet blev en citronsockerkaka som jag hittade receptet på igår. Jag var lite nervös för en av våra katter som är ganska ouppfostrad men han charmade familjerättssekreteraren, som själv hade katt hemma. Det var lite kul med vår andra katt, som är superfolkskygg när det är människor hon inte känner, för hon befann sig nu hela tiden i vardagsrummet med oss.

Det kändes mer som ett samtal än en stel intervju, även fast det nu var mest vi som höll låda. Vi fick beskriva varandra, berätta hur vi löser problem, vilka svagheter och styrkor vi ser i vårt förhållande, prata om vårt kontaktnät, våra erfarenheter av barn, prata om föräldrautbildningen och så förstås den ofrivilliga barnlösheten och den resa som vi gjort. Att beskriva varandra var nästan svårast, det tyckte Tobias också. Men det var fint att få lyssna till vad ens partner kom på så där spontant. Konfliktlösning var också lite knepigt att svara på, eftersom vi i princip aldrig bråkar. Jag tror inte riktigt vi hinner dit, vi kompromissar och löser problemen innan de hinner växa sig för stora. Men det är väl kanske också en slags konfliktlösning.

Sedan var det förstås fint att minnas, bli lite nostalgisk. Det är snart sju år sedan som vi träffades i studentkorridoren i Kalix. Tobias var den första personen jag såg, där han satt i sitt rum vid skrivbordet med sin nötta, blå resväska bakom sig. Det minns jag jättestarkt även fast jag var föga intresserad av honom då. Jag tänkte bara att "Jaha, den där Tomas från testhelgen kom också in på utbildningen". Två veckor senare var jag uppöver öronen förälskad.

När det var dags för familjerättssekreteraren att tacka för sig efter två timmar var det inte utan att jag tänkte "Herregud. Hur ska hon få ihop det där till något vettigt? Vi babblade ju bara helt osammanhängande". Men jag misstänker att det är lite så folk kan känna efter att de träffat en annan i jobbet och man ska skriva ett personporträtt eller ett reportage. Det blir ju bra till slut!

Redan nu på måndag ska jag "tala ut" igen, när det är dags för mitt individuella samtal med familjerättssekreteraren. Då ska hon få alla papper vi glömde att ge henne i dag. Det var just det där med att hålla reda på papper som faktiskt är en av bristerna som både jag och min man kom fram till att vi har …

Citronsockerkakan var givetvis
tvungen att avsmakas kvällen innan,
med ett glas mjölk.

Lets get ready to rumble!

Vi, och många i vår närmsta krets med oss, är nog pretty excited inför i morgon. Äntligen dags för första djupintervjun. Let's get ready to rumble!

Bildkälla: giphy.com

Ro i själen och klippt gräsmatta - nu är vi redo

Det händer inte så mycket i adoptionssvängen just nu. Till och med känslorna står stilla, nästan. För mig är det med den ofrivilliga barnlösheten som mycket annat. Visst, det går inte en dag utan att det finns där i tankeverksamheten. Men jag orkar inte tänka på det för jämnan, då skulle jag gå under.

Lite nytt har väl hänt. Mitt läkarintyg är nu komplett. Vi har våra fyra referenter, som alla fått varsin blankett att fylla i. De ska svara på frågorna:

• Vad känner du till om sökandens erfarenhet av och kontakt med barn?
• Hur ser du på sökandens möjlighet att klara av de krav och påfrestningar som det kan innebära att vara förälder till ett adoptivbarn?
• Beskriv förhållandet mellan dem.
• Finns det någon ytterligare information som du tror kan vara betydelsefull i sammanhanget?

Kanske allra viktigast av allt inför torsdagens möte med socialen: Vår gräsmatta är klippt med nya racerklipparen. Och så är vi tankade med energi efter ett dygn i Borlänge i helgen. Går det att finna annat än ro i själen när omgivningen är denna? Visst, människan har byggt mycket fint. Men jag vet inget vackrare än när människan lämnat naturen ifred.

Apropå Borlänge, så bodde jag och min bästa vän där tillsammans för nio (helt sjukt!) år sedan. Jag tror det var förra året min vän ojade sig över att hon saknade den tiden så mycket och så slank det ur henne att "tänk om vi kunde flytta dit och bo ihop igen!". Jag blev nostalgisk men skrattade samtidigt. Att sova på en madrass, plinga på hos grannarna för att röka, dricka öl och spela plump ihop om kvällarna, för att sedan kliva upp och slita som vikarie på ett lågavlönat jobb … Det var alldeles underbart då och jag vill inte byta ut det mot något annat. Men det finns en tid för allt. Och min Borlängetid är definitivt förbi! Hennes också, kom hon för övrigt också fram till efter en stunds funderande. 

Nio dagar kvar

Vi fortsätter med papperssamlandet. Parallellt med adoptionslivet fortsätter lite pappersjobb med lån för att firma ska byta ut vårt tak och sedan inbetalning för att få fiber installerat när som helst nu.

När det kommer till adoptionen har vi väl i princip utsett referenter nu, ska bara fråga dem ordentligt. De kommer då att få fylla i varsin sådan här blankett från Socialstyrelsens hemsida. De får givetvis bara svara snälla saker, hihi. Jag skulle kunna säga att de bara får säga sådant som är sant, vilket är sant, men det låter förstås inte lika roligt.

I övrigt är det inte supermycket mer. Även om det hade varit mycket roligare på de flesta sätt, så finns det något skönt med att det inte är så stressigt eftersom medgivandeutredningen ska bli klar i juli i stället för juni. Det är lite småfix, men jag tror att vi kan ta det med familjerättssekreteraren när vi ses på torsdag nästa vecka. De stora frågorna till dess är givetvis hur noga vi slarvputtar ska vara med att städa och vad vi ska bjuda på. Det sistnämnda blir nog kaffe, nåt hembakt och ha framme lite frukt utifall att fika inte går hem. Sedan kommer vi att städa "lagom" skulle jag tro, det vill säga så mycket vi orkar och hinner. Nio dagar kvar till hembesöket, alltså.