Vad ska nu bli av detta?

Första djupintervjun avklarad! Det gick bra, har nog inte hört om någon sådan som gått dåligt. Det måste vara sällsynt när man kommit så här långt i processen.

Vi hade städat lagom, lite damm i hörnen, och bryggt kaffe när det plingade på dörren strax innan tio. Först fick familjerättssekreteraren en snabbguidning i huset. Med våra fyra sovrum bor vi rätt stort för att vara två. Vi dukade fram fikat, som bakats och inhandlats. Det hemmagjorda valet blev en citronsockerkaka som jag hittade receptet på igår. Jag var lite nervös för en av våra katter som är ganska ouppfostrad men han charmade familjerättssekreteraren, som själv hade katt hemma. Det var lite kul med vår andra katt, som är superfolkskygg när det är människor hon inte känner, för hon befann sig nu hela tiden i vardagsrummet med oss.

Det kändes mer som ett samtal än en stel intervju, även fast det nu var mest vi som höll låda. Vi fick beskriva varandra, berätta hur vi löser problem, vilka svagheter och styrkor vi ser i vårt förhållande, prata om vårt kontaktnät, våra erfarenheter av barn, prata om föräldrautbildningen och så förstås den ofrivilliga barnlösheten och den resa som vi gjort. Att beskriva varandra var nästan svårast, det tyckte Tobias också. Men det var fint att få lyssna till vad ens partner kom på så där spontant. Konfliktlösning var också lite knepigt att svara på, eftersom vi i princip aldrig bråkar. Jag tror inte riktigt vi hinner dit, vi kompromissar och löser problemen innan de hinner växa sig för stora. Men det är väl kanske också en slags konfliktlösning.

Sedan var det förstås fint att minnas, bli lite nostalgisk. Det är snart sju år sedan som vi träffades i studentkorridoren i Kalix. Tobias var den första personen jag såg, där han satt i sitt rum vid skrivbordet med sin nötta, blå resväska bakom sig. Det minns jag jättestarkt även fast jag var föga intresserad av honom då. Jag tänkte bara att "Jaha, den där Tomas från testhelgen kom också in på utbildningen". Två veckor senare var jag uppöver öronen förälskad.

När det var dags för familjerättssekreteraren att tacka för sig efter två timmar var det inte utan att jag tänkte "Herregud. Hur ska hon få ihop det där till något vettigt? Vi babblade ju bara helt osammanhängande". Men jag misstänker att det är lite så folk kan känna efter att de träffat en annan i jobbet och man ska skriva ett personporträtt eller ett reportage. Det blir ju bra till slut!

Redan nu på måndag ska jag "tala ut" igen, när det är dags för mitt individuella samtal med familjerättssekreteraren. Då ska hon få alla papper vi glömde att ge henne i dag. Det var just det där med att hålla reda på papper som faktiskt är en av bristerna som både jag och min man kom fram till att vi har …

Citronsockerkakan var givetvis
tvungen att avsmakas kvällen innan,
med ett glas mjölk.