Vad ska nu bli av detta?

Första djupintervjun avklarad! Det gick bra, har nog inte hört om någon sådan som gått dåligt. Det måste vara sällsynt när man kommit så här långt i processen.

Vi hade städat lagom, lite damm i hörnen, och bryggt kaffe när det plingade på dörren strax innan tio. Först fick familjerättssekreteraren en snabbguidning i huset. Med våra fyra sovrum bor vi rätt stort för att vara två. Vi dukade fram fikat, som bakats och inhandlats. Det hemmagjorda valet blev en citronsockerkaka som jag hittade receptet på igår. Jag var lite nervös för en av våra katter som är ganska ouppfostrad men han charmade familjerättssekreteraren, som själv hade katt hemma. Det var lite kul med vår andra katt, som är superfolkskygg när det är människor hon inte känner, för hon befann sig nu hela tiden i vardagsrummet med oss.

Det kändes mer som ett samtal än en stel intervju, även fast det nu var mest vi som höll låda. Vi fick beskriva varandra, berätta hur vi löser problem, vilka svagheter och styrkor vi ser i vårt förhållande, prata om vårt kontaktnät, våra erfarenheter av barn, prata om föräldrautbildningen och så förstås den ofrivilliga barnlösheten och den resa som vi gjort. Att beskriva varandra var nästan svårast, det tyckte Tobias också. Men det var fint att få lyssna till vad ens partner kom på så där spontant. Konfliktlösning var också lite knepigt att svara på, eftersom vi i princip aldrig bråkar. Jag tror inte riktigt vi hinner dit, vi kompromissar och löser problemen innan de hinner växa sig för stora. Men det är väl kanske också en slags konfliktlösning.

Sedan var det förstås fint att minnas, bli lite nostalgisk. Det är snart sju år sedan som vi träffades i studentkorridoren i Kalix. Tobias var den första personen jag såg, där han satt i sitt rum vid skrivbordet med sin nötta, blå resväska bakom sig. Det minns jag jättestarkt även fast jag var föga intresserad av honom då. Jag tänkte bara att "Jaha, den där Tomas från testhelgen kom också in på utbildningen". Två veckor senare var jag uppöver öronen förälskad.

När det var dags för familjerättssekreteraren att tacka för sig efter två timmar var det inte utan att jag tänkte "Herregud. Hur ska hon få ihop det där till något vettigt? Vi babblade ju bara helt osammanhängande". Men jag misstänker att det är lite så folk kan känna efter att de träffat en annan i jobbet och man ska skriva ett personporträtt eller ett reportage. Det blir ju bra till slut!

Redan nu på måndag ska jag "tala ut" igen, när det är dags för mitt individuella samtal med familjerättssekreteraren. Då ska hon få alla papper vi glömde att ge henne i dag. Det var just det där med att hålla reda på papper som faktiskt är en av bristerna som både jag och min man kom fram till att vi har …

Citronsockerkakan var givetvis
tvungen att avsmakas kvällen innan,
med ett glas mjölk.

Nio dagar kvar

Vi fortsätter med papperssamlandet. Parallellt med adoptionslivet fortsätter lite pappersjobb med lån för att firma ska byta ut vårt tak och sedan inbetalning för att få fiber installerat när som helst nu.

När det kommer till adoptionen har vi väl i princip utsett referenter nu, ska bara fråga dem ordentligt. De kommer då att få fylla i varsin sådan här blankett från Socialstyrelsens hemsida. De får givetvis bara svara snälla saker, hihi. Jag skulle kunna säga att de bara får säga sådant som är sant, vilket är sant, men det låter förstås inte lika roligt.

I övrigt är det inte supermycket mer. Även om det hade varit mycket roligare på de flesta sätt, så finns det något skönt med att det inte är så stressigt eftersom medgivandeutredningen ska bli klar i juli i stället för juni. Det är lite småfix, men jag tror att vi kan ta det med familjerättssekreteraren när vi ses på torsdag nästa vecka. De stora frågorna till dess är givetvis hur noga vi slarvputtar ska vara med att städa och vad vi ska bjuda på. Det sistnämnda blir nog kaffe, nåt hembakt och ha framme lite frukt utifall att fika inte går hem. Sedan kommer vi att städa "lagom" skulle jag tro, det vill säga så mycket vi orkar och hinner. Nio dagar kvar till hembesöket, alltså.