Typiskt kroppen

I och med tre ivf-försök kan jag självsäkert konstatera att jag övervunnit min spruträdsla. Förut brände tårarna under ögonlocket så fort en sköterska skulle sticka mig i armen eller fingret.

Jag har alltid sagt att jag vill bli blodgivare, om det inte vore för att jag var så spruträdd. Så efter att ha läst en nyhet om att fler blodgivare behövs här i Dalarna, det brukar vara brist på blod inför varje sommar har jag för mig, tog jag tag i saken häromveckan. Jag begav mig mot Blodcentralen i stan, fyllde i blanketten och lämnade prover för att se om jag är lämplig blodgivare. Det är jag inte! Jag blev faktiskt lite ledsen, besviken, när det kom ett brev som meddelade det igår. Återigen säger min kropp att den gör som den vill, inte som jag vill. Typiskt kroppen. Typiskt, typiskt kroppen.

Mitt blodvärde är normalt. Mina järndepåer ligger också inom de normala värdena, men de är för låga för att jag ska få vara blodgivare. I stället är jag välkommen att prova igen om ett par år. Jag är vegetarian, äter ägg- och mjölkprodukter men varken kött eller fisk, så det här är väl en påminnelse om att inte bara köpa järnvitaminer utan faktiskt äta dem också.

Men visst är det frustrerande. Jag vill ju lämna blod nu. Inte bara för andras skull, utan också för min egen. Det hade ju varit ett briljant kapitelavslut. Ett litet "Att göra ivf när man är spruträdd är skitjobbigt. Men inget ont som inte har något gott med sig". Nu får jag tålmodigt vänta på att flera pusselbitar på det personliga planet faller på plats när vårt barn väl är hos oss, att då kommer vi med stor sannolikhet förstå varför det blev just tre ivf-försök, varken fler eller färre, och när, varför vi startade adoptionsprocessen precis när vi gjorde, för att bli klara precis när vi blev. Det är så jag förstått det på många föräldrar, som precis som vi längtat så innerligt efter just sitt barn och sedan fått det i sina armar. Och det är ju verkligen inte fy skam. Punkten på barnlösheten och början på något nytt, något helt fantastiskt. Blodgivandet får jag däremot, än så länge, lämna över till er andra järnrika folks därute!