Det skrivna ordet

Vi har valt att ha en god vän, mina svärföräldrar och min mamma som referenter i vår medgivandeutredning. Vi tänkte att det kanske är ostrategiskt, egentligen, att ha så nära familjemedlemmar som referenter. Men känslan att de kommer vara en så stor del av vårt barns liv, övervinner det. Ett krav som ställts på våra referenter, som jag förstått inte ställs i alla kommuner, är att de ska ha föräldraerfarenhet. Visst har vi flera vänner och bekanta med barn. Men väldigt nära vänner som umgås med oss ofta och har barn är få. Därför känns vårt val av referenter ännu träffsäkrare.

Vi har inte lagt oss i hur våra referenter formulerar sig eller vad de väljer att ta upp. Däremot har min svärmor läst upp både hennes och min svärfars brev och ja … det är en väldigt speciell känsla att få höra deras tankar kring vårt kommande föräldraskap. Jag svämmar över av värme och blir alldeles rörd. De har ju sagt tidigare hur de tänker och känner. Men det blir så vördnadsfullt att höra det i detta sammanhang.

Jag blev också rörd av att läsa vår gode väns brev. Han har känt min man länge, vi har träffats genom Tobias. Han skrev så fint om oss, vår relation till hans son, och om den längtan vi bär på. Hade han alla de orden inom sig? Så berörande och rart.

Breven får mig att reflektera över hur ord som formuleras på papper kan greppa tag i en, jämfört med när någon säger en sak spontant i ett samtal. På pappret blir det så seriöst och "på riktigt" att ta del av, kan jag känna. Det klingar inte av.

Jag känner mig så tacksam att vi har dessa underbara människor i vår närhet. Och så får jag lust att skriva en massa kärleksfulla brev till alla fantastiska människor jag känner, haha.