Vi har det för jävla bra ändå, vi två

Ute öser regnet ner och det är så där grått det bara kan vara på hösten. Jag sneglar in mot den blivande barnkammaren, drömmer om framtiden.

Jag och Tobias har kunnat bocka av väldigt mycket på "Att göra-listan". Därför har vi nu börjat snegla på kommande steg. Vi har fått rådet att börja fotografera mycket, då det så småningom ska skickas bilder. I och med att mamma, Tobias föräldrar och Tobias bror bor en bit bort har vi börjat planera för att träffas om några veckor. Det ska som vanligt bli mysigt att ses, men det lite ovanliga denna gång är att vi alla ska vara uppklädda och ha dukat fram finporslinet för att visa en mysig familjemiddag.

För utomstående tror jag att reaktionen lätt kan bli "Men guuud så jobbigt. Att ni ska behöva gå igenom så mycket, när en del bara blir med barn". För oss tror jag det här känns som en av de absolut roligare delarna. Äntligen något annat än papper, även om de också är bra, att fokusera på. Sedan blir det ju en del där våra anhöriga får känna sig delaktiga. Dessutom bilder till familjealbumet över huvud taget. Vi har redan börjat planera vad vi vill äta (Vad gör sig snyggt på bild? Vi planerade samma middag i våra huvuden båda två! Haha) och spåna på vad vi ska ha på oss.

Annars är vi väldigt bra på att ha med oss kameran när vi hälsar på släkten, så det finns många bilder att skicka. Vi har dragit några till en mapp på datorn och får väl sålla där sedan. Men det är väl några bilder som känns extra viktiga, som denna där vi vill spegla familjeliv i köket och vilka några av våra allra närmsta är.

Sedan tror jag i alla fall att vi förväntas visa barnkammaren. Inte inreda den helt då, utan mer kunna låna en säng och leksaker för att visa hur vi tänkt oss den. Det är nog ganska få som inreder den och sedan har den tom i flera, flera månader. Det låter ju som rena tortyren att göra så när bilderna också är avsedda för vuxna att se en tanke, inte för barnet att se sitt blivande rum. Kanske inte heller helt uppskattat av vår inneboende som huserar där just nu, hehe.

I övrigt, är jag ganska säker på, ska vi visa bild på oss framför huset och bilen, omgivningarna, samt någon varsin bild som illustrerar vad vi jobbar med och gärna någon semesterbild. Om jag inte missminner mig är det cirka 25 bilder som så småningom skickas till organisationen.

Här är en av mina favoritbilder på oss, från förra vintern när vi var på Madeira. En av de absolut bästa veckorna det året. Jag sa åt Tobias att om han inte redan friat för flera år sedan, och vi redan gift oss. Så hade jag friat där och då. En helt fantastisk vecka, där jag för första gången på länge kunde koppla bort barnlösheten.

När jag tänker efter, så är det nog från och med den veckan som jag blivit bättre på att hitta flera, flera stunder när jag verkligen kan tänka "Vi har det för jävla bra ändå, vi två". Jag hade tänkt skriva ett långt, analyserande, inlägg om att vi nu varit tillsammans i sju år och således försökt bilda familj över halva tiden som vi varit tillsammans. Men jag nöjer mig, tills vidare, med att konstatera lite kort att det är så. Och upprepa: Vi har det för jävla bra ändå, vi två.

Skor inomhus och gömda husdjur

Kosmo, gosekatten ...

En del grejer med adoption är ju väldigt "på pappret". En sådan sak är att det är viktigt att det inte står i vår medgivandeutredning att vi har husdjur. Orsaken är den enkla att det i många länder anses fattigt och smutsigt att ha husdjur. Så himla märkligt, ur en annans perspektiv. Vi avgudar ju våra katter. Ni vet, sitter katten i fåtöljen tränger vi ihop oss i soffan. För att bjuda katterna på något gott köper vi ekologiska räkor, trots att vi själva är vegetarianer. Ja, vi är så där pjoltiga som ungefär alla andra i vårt avlånga land är med sina husdjur. Vi är också av den åsikten att husdjur är ett bra sätt för barn att lära sig ansvar och kärlek. Så finns en till egenskap hos de flesta husdjur. De är ju så goda lyssnare. Det går alltid att berätta om sina oändligt stora problem för husdjuret, när man inte är redo att anförtro mamma eller pappa.

Efter medgivandeutredningen kommer det bli aktuellt för oss att samla ihop bilder. Kanske till ett album, jag tror det där är lite olika beroende på vilket land och vilken organisation som bilderna skickas till. Vi har redan för några månader sedan börjat kika på vilka bilder som kan vara fina att skicka med, men har rensat ur mappen allt eftersom. Det troliga är nämligen att vi ...

1 … först och främst absolut inte ska ha med husdjuren på någon bild. Där rök ungefär hälften, haha.

2 ... om inte på alla, så på de flesta bilder, ska vara klädda till tänderna (japp, kostym för mannen i huset) och ha skor inomhus om fötterna syns. Såna bilder är ju familjealbumet inte direkt välfyllt med.

3 … Middagar är ju ett bra tillfälle att kunna fota släkt eller vänner hemma hos oss. Men då ska det absolut inte synas någon alkohol på bilden. Där rök de flesta midsommarbilderna, haha. Men vi hinner få en ny chans om några veckor!

De här råden är sådant jag snappat upp från lite olika håll, bland annat personer som adopterat från länder i Asien, vilket ju verkar kunna bli troligt i vårt fall.

Det blir lite speciellt. En annan ser ju inte nödvändigtvis kostymnisse, med skor inomhus, utan husdjur som viktiga kriterier för att någon ska vara en god förälder. Men även om vi har gott självförtroende när det kommer till att bli kärleksfulla föräldrar, så är vi, som svenskar, inte riktigt normen i det stora sammanhanget.