Vad är ett år?

Då har vi nått en enorm milstolpe i vår ofrivilliga barnlöshet. Ett års väntan i kön till vårt barnhem St Lucy i Taiwan i dag.

Det känns motigt att vårt samtal inte kommit ännu. Men väntan har blivit en sådan stark del av vardagen att det oftare är väntan som finns där snarare än samtalet i sig. Den dagen när samtalet kommer, den dagen är ju inte vardag. Det finns två känslor som övervinner motigheten och det är förväntan och kärleken.

I morgon kan kännas långt borta. Men den dagen kommer. Vi måste bara, fortsätta, ha lite tålamod.

Fantastiska jag-boken har fyllts i den 19:e varje månad. 

365 dagar har vi vaknat och väntat och längtat. Jag tror inte att en av de 365 kvällarna vi lagt oss förbigåtts av minst en tanke på det barn vi väntar på.

Vecka för vecka har det ändå gått att hitta energi, att vi tagit oss igenom en vecka till. Och en till. En till. Till slut blev det 52 veckor innan vi nådde hit.

Månad för månad har vi hittat glädje och kärlek i väntan. Anledning att fira de små milstolparna. Hade jag inte varit sjuk i dag, just denna enorma milstolpe som den tolfte månaden innebär, hade vi nog hittat på något mer kreativt än att beställa hem thaimat. Men det blir väldigt mysigt ändå. Tolfte tillfället vi firar en milstolpe. Wow. 12 månader.

Jag bär på många känslor just nu. Men jag orkar nog inte sätta ord på dem, överrumplas av den sinnesstämningen i kväll. Låt oss bara konstatera att det är med vemod, bitterljuvt på något sätt, som jag ser att vi har ett års väntan bakom oss.

Femtiotvå veckor

En vacker dikt om adoption:

Det var en gång två kvinnor
De kände inte varandra
Den ena minns jag inte
Den andra kallar jag mamma

Två liv formade mig till en person
En blev min ledstjärna
Den andra blev min sol

Den första gav mig livet
Den andra lärde mig att leva det
Den första gav mig
längtan efter kärlek
Och den andra var där för att älska

En gav mig min nationalitet
Den andra gav mig ett namn
En gav mig förutsättningar
Den andra gav mig ett mål

En gav mig starka känslor
Den andra tog hand om min rädsla
En såg mitt första, söta leende
En annan torkade mina tårar

En övergav mig
– det var allt hon kunde göra
Den andra bad om ett barn
och Gud ledde mig direkt till dig

Och nu frågar jag mig som jag alltid
gjort genom åren
Arv eller miljö
– vilket är du en produkt av
Ingen min vän – ingendera
Det är bara två olika sorters kärlek

Dikt ur Ours by choice, Nilima Mehta.
Översättning: Summi Sundquist

Femtioen veckor

Femtioen veckors väntan på barnbesked i dag. Kommer det att hinna bli femtiotvå?

När klockan passerat midnatt i Taiwan

Som oftast när en pampig rosa himmel fotograferas gör bilden inte riktigt rättvisa. Men efter jobbet upplevde jag en väldigt upplyftande känsla. Jag landade till slut i en ro jag nog inte känt på länge. 

Det var en hektisk dag och jag var inte iväg från jobbet förrän klockan börjat närma sig sex på kvällen. När jag tog mig ut från redaktionen var det en sådan där vacker, skimrande, himmel som följde mig hela vägen till Avesta, där den sedan nådde sin kulmen. Utanför affären kände jag att den här himlen ska jag ta en bild på. 

Himlen berättar att i morgon är dagen. Det är Taiwan som berättar att i morgon kommer barnbeskedet att nå oss. När jag stod där och hade den känslan, så hade klockan knappt tjugo minuter tidigare passerat midnatt i Taiwan och således gått över till att vara just onsdag och det kändes så självklart att det är nu det händer. Som lite extra strössel noterade jag att skylten "Välkommen!" stod perfekt under den rosa himlen och ett flygplan färdades ovanför den röda skylten. 

Kanske, rentav troligen, läser jag in lite väl mycket i det. Kanske var det bara en vacker himmel som jag råkade se vid rätt tillfälle. Men det var en känsla jag behövde just då och om den känslan visar sig stämma med hur det verkligen blir kanske det är läge att bli religiös.   

När jag kom ut ur butiken igen var himlen åter grå. Det gjorde ingenting. Jag hade hunnit se det jag behövde för att orka lite till.  

Som på nålar, som på moln

Då kör vi ytterligare en dag med lite optimism. Antingen är detta den stora dagen. Eller så är det inte det. Det gör inget om det inte är det, vår dag kommer. Tålamod och en positiv attityd ska ta oss igenom detta.


via GIPHY

Herregud! Tänk att vi nu är ännu mer medvetna om att telefonen när som helst kan ringa och vi får veta vem vi väntar på. Att i dag kan vara sista gången man åker till jobbet utan att veta hur ens barn ser ut, hur gammal han eller hon är. Vad han eller hon har för namn … Helt gaaaalet! Men helt fantastiskt, förstås.

Den här nervositeten påminner lite om ruvningen vid ivf:en, när man inte vet om försöket lyckats eller inte men får veta inom två veckor när mensen kommer eller uteblir. Fast här är det lite svårare att analysera illamående, ömma bröst eller "tjuvtesta" lite innan, förstås. Och visst märker jag att precis som vid slutet av ivf:en, är ni fler än vi som håller på att spricka av nyfikenhet och gör lite tätare besök. Fint!

Vi går som på nålar, vi går som på moln.

Femtio veckor

It's not where you come from
It's where you belong
Nothin' I would trade
I wouldn't have it any other way

You're surrounded by love
and you're wanted
So never feel alone
You are home with me
Right where you belong


Fritt översatt:
Det är inte var du kommer ifrån
Det handlar om var du hör hemma
Ingenting jag skulle byta bort
Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt

Du är omringad av kärlek
och du är önskad
Så känn dig aldrig ensam
Du är här med mig
Precis där du hör hemma


Hela Kari Kimmels ljuvliga sång hittar du här. Det är för övrigt temasången till en annan bra serie jag börjat följa. The Fosters handlar om en familj med mycket kärlek. Det är mammorna Stef och Lena och i familjen finns både biologiska barn, adopterade barn och fosterbarn.

Äntligen helg?

via GIPHY

Sååå … Nu när vi fått inte det samtalet men ett nog så spännande samtal ändå, från att ha tänkt att ett barnbesked ligger väääldigt långt borta, är jag nu tillbaka till att försöka låtsas vara normen och vara jätteglad över att det äntligen är helg.

Men inombords vill jag ha måndag, och om inget samtal kommer då tisdag, och om inget samtal kommer på hela veckan måndag nästa vecka … Ja, ni ser min poäng.

Komsi, komsi, helgfria dagarna! Eller … jag menar "Oj, vad skönt med helg".

Fyrtionio veckor

En vecka i taget och plötsligt når man hit, till fyrtionionde veckan.

Fyrtioåtta veckor

Difficult roads often lead to beautiful destinations.

Okänd

Var sak har sin tid

26 september. Jag tyckte att jag valde en gissning så långt fram, kanske som ett skydd för mig själv, att inte hoppas för mycket på en snabb process, men nu är datumet snart här. Om jag frågade Tobias skulle nog han säga samma sak om sitt datum, att det var en pessimistisk gissning hann hoppades vi inte skulle hinna fram till.

Just nu känner jag ändå en styrka i vår längtan, att vi närmar oss hur lång väntan som än är kvar. Att ha ett datum att gissa på kändes som en viktig lek i början och fram till nu. Något att ta sikte på i allt det ogreppbara. Men så förändras väntan och behovet. Leken får stanna men högst troligt kommer jag inte välja en ny gissning om datumet hinner passera, utan låta det bero. Var sak har sin tid.

Fast än lever förstås hoppet! Sex vardagar kvar innan vi vet om min gissning är en strykning eller vinnarhästen.

Fyrtiosex veckor

Jag har tyvärr inte kunnat spåra källan helt, men detta uppges vara ett citat ur en krönika av Kelly Tainton i Adoptionscentrums medlemstidning (Årgång 2008):

"Tänk om invandrare inte är något man är,
utan något man gör vid ett givet specifikt tillfälle.
Tänk om adoption är namnet på en process, inte en individ.
Tänk om det är ett skeende och inte ett varande. 

Då finns det inga adoptivbarn.
Då finns det inga invandrarbarn.

Då finns det bara barn.
Till någon som älskar."

En helomvändning

Jag har velat fram och tillbaka men nu har jag bestämt mig. Jag tror inte längre att vi väntar en son. Nu säger magkänslan att det är en dotter. Jag drömde om en flicka med mörkt hår och tofsar i natt, att hon väntade på oss. Precis som tidigare syns inte hennes ansikte i drömmen.

Det spelar förstås ingen roll. Det enda som påverkas är att min faktiska gissning ändras. Det har inget med fakta, logik eller statistik att göra. Bara en stark magkänsla. Egentligen tror jag att hon är äldre än min tidigare gissning, mycket närmare tre år. Men där är inte magkänslan lika tydlig, så jag drämmer väl till med 27 månader.

Jag hinner inte tänka så mycket på adoptionsprocessen under dagarna nu, det är för stressfullt och för tungt på jobbet för det. Där behöver jag fokusera på att inte ta kål på mig själv. Men vårt barn känns nära nu, riktigt nära. Är det så att jag snart skulle kunna sträcka ut min hand och nå henne eller honom? Det känns nästan så. En liten men tillräcklig bit av mig har funnit en ny mental energi efter nattens dröm, åtminstone i väntansfasen, och jag planerar att rida på den vågen så länge det varar. Kom igen nu! Måtte detta reservbränsle räcka tills vi kommer fram till det viktiga delmålet. Barnbesked.

Fyrtiofem veckor

Hemligheten med livet är att falla sju gånger och resa sig åtta gånger.

Paulo Coelho 

Fyrtiofyra veckor

Hangin' in there.

Tio månader och en dag

Vi hade tänkt göra vegetarisk sushi i dag för att uppmärksamma milstolpen tio månader. Men jag är alldeles matt och orkade inte utan föreslog hotellfrukost i stället. Fast vi fick vända på klacken när hotellet hade konferens och därför hade stängt frukosten tidigare. Morr. Vi gick till Waynes. Riktigt mysigt. Vi satt länge och pratade om nutid, dåtid och framtid. Jag tog till och med påtår.

Tio månader och en dag. Det är tungt, som nog också märks på bloggen. Samtidigt är jobbet slitsamt. Igår när jag vaknade förstod jag inte riktigt hur jag alls skulle klara av att ta mig upp ur sängen. Men det gick ändå och jag flaggade för närmsta chefen som stöttade och hjälpte mig att komma fram med en klok plan för att jag inte ska säcka ihop. Skönt. Nu känner jag mig mycket lugnare. Jag är annars så rädd för att visa mig svag. Men låter man det gå för lång tid, så riskerar man ju att det blir så mycket mer illa än det behöver bli.

Igår blev jag verkligen varse att när jobbet är väldigt tungt, samtidigt som adoptionsprocessen är väldigt tung så finns ingenstans jag kan hämta energi ifrån till det andra. Särskilt tydligt märks det när det är sådant jag inte kan påverka och så är det verkligen i båda fallen. Dubbel trubbel. Jag blir helt dränerad. Logiskt, men en riktig väckarklocka. Nu ska jag verkligen ladda batterierna i helgen. Egentligen började laddningen redan igår, när vi äntligen fick träffa en efterlängtad bebis och hennes harmoniska föräldrar. Lilla Alma, som förstås var helt bedårande!

Tio månader och en dag. Jag försöker tänka att det ändå går framåt. Lilla milstolpen.

Fyrtiotre veckor

Fyrtio-hurskaviståutenveckaensentimmetill-tre veckor har det gått i dag.
Japp.

De fyra årstiderna

Jag har plockat vinbär och hunnit slänga för att jag glömt att jag plockat dem. I morse när jag gick ut till bilen för att köra till jobbet blåste höstvindar och utanför fönstret hemma igen dignar äppelträdet av frukt. Ja, med våra snart tio månader i Taiwankön har vi definitivt tagit oss igenom alla årstider och de nyanser som hör till.

Jag förstår att andra semesterperioden inte är slut ännu men för mig är sommaren i mångt och mycket förbi och snart är hösten, årstiden när vi började vänta, helt och alldeles tillbaka igen.

Det kom inget samtal i dag heller. Men i vecka 42 måste man väl ändå bli igångsatt?

Fyrtiotvå veckor

Poppar lite taiwanesisk mandarin så här med fyrtiotvå veckors väntan bakom oss.

Livet på vänt

Mannen har fyllt år så i helgen har vi haft besök av svärisarna och av goda vänner. Sådant som är fint för själen!

I sällskapet inklunderades en bedårande tvåmånadersbebis. Det är förstås både fantastiskt mysigt och ganska jobbigt, det sistnämnda i alla fall efteråt. Det går inte att tränga bort känslorna kring var vi inte är och vad vi längtar efter så. Hur är det möjligt att vi längtat så länge som nära ett halvt decennium?

Vad har vi gjort av den här tiden? Till viss del har vi pausat livet, ibland mer ibland mindre, för det måste man göra. Många önskningar och framtidsplaner startar med "När vi får barn ..." eller "När vi är föräldrar ...". Visst finns det andra saker vi vill, men det här är ju den största drömmen.Vi går och väntar på största förändringen i livet. Vår omvälvande jordbävning. Vårt lilla mirakel. Ja, ni fattar.

På senare tid har jag reflekterat över den långa "livet på paus"-väntan som blivit för oss. Så är ju verkligen de senaste nio månaderna i och med adoptionskön. Den passiva väntan, inte ett finger har vi kunnat lyfta under denna tid. Ja, det skulle väl vara förnyelsen av läkarpappren och våra uppdaterade inkomster möjligen.

Jag är osäker på om jag mår bra eller dåligt i det, men under sommaren har jag nog allt oftare kommit på mig själv med att slås av att "Just ja, här går vi och väntar även fast vi inte kan påverka det på något sätt. Men vi kommer att bli föräldrar. Väl?". Det är som att jag ibland verkligen inte orkar ta in de stora känslorna eftersom föräldraskapet känns så plågsamt långt borta.

Jag blir nästintill apatisk och skjuter undan känslorna som är där någonstans. Med en hektiskt arbetsvardag går det väldigt smidigt. Med med harmoniskt bebisbesök går det inte alls. Då är det som att mitt sinne sluter sig och jag går in i djupa tankar. Grubblar. Försiktigt, försiktigt för att inte den ömtåliga masken ska gå alldeles i bitar.

Men bring it, livet. Jag tänker inte bryta ihop bara för att du är lite utav en "pain in the ass" just nu.

Fyrtioen veckor och en dag

Igår kom ett barnbesked från St Lucy! Äntligen, första på över tre månader.

Vi fortsätter vår väntan.