Told you so!

Eller ja, nästan rätt åtminstone. Min list sa igår att det skulle komma ett barnbesked från vårt barnhem i morgon. Det kom ett redan i dag! Inte till oss då, men ändå …

Nu hoppas jag bara inte att resten av magkänslan, som styrs av den senaste statistiken, stämmer. Den säger nämligen att det nu kommer dröja månader, närmare bestämt två eller tre, innan nästa barnbesked och det är förstås långt ifrån säkert att de lyckligt lottade som får det samtalet är vi.

Hangin' in there. Lite stukad, men givetvis glad för den familj som kommit ett steg närmare varandra i dag <3

De fyra årstiderna

Jag har plockat vinbär och hunnit slänga för att jag glömt att jag plockat dem. I morse när jag gick ut till bilen för att köra till jobbet blåste höstvindar och utanför fönstret hemma igen dignar äppelträdet av frukt. Ja, med våra snart tio månader i Taiwankön har vi definitivt tagit oss igenom alla årstider och de nyanser som hör till.

Jag förstår att andra semesterperioden inte är slut ännu men för mig är sommaren i mångt och mycket förbi och snart är hösten, årstiden när vi började vänta, helt och alldeles tillbaka igen.

Det kom inget samtal i dag heller. Men i vecka 42 måste man väl ändå bli igångsatt?

Fyrtiotvå veckor

Poppar lite taiwanesisk mandarin så här med fyrtiotvå veckors väntan bakom oss.

Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.  

Fem månaders väntan

Fem månader i Taiwankö i dag. Om vi varit gravida hade vi vetat att över halva väntan var gjord. Människor fortsätter fråga om vi hört något eller hur lång tid det kan vara kvar. De frågorna går inte alls att svara på. Men fem månader har vi köat i alla fall och den lilla milstolpen firades i morse med brakfrukost på stans hotell.

Vi pratade om ditt och datt och vårt stundande familjeliv. Ja, tänk att ett sånt finns inom räckhåll.

Jordbävning i Taiwan

(Uppdaterad) Såg i en Facebookgrupp att det inträffat en jordbävning i Taiwan, i Tainanprowinsen. Jag ryser. Flera byggnader uppges ha kollapsat. Igår kväll hade inga dödsfall rapporterats, men nu berättar Svt dessvärre att minst fem personer bekräftas döda och att hundratals skadats.

Svt skriver om nyheten på sin hemsida.

Jag har fått information i Facebookgruppen att "vårt" barnhem, St Lucy, som ligger i provinsen ska vara okej även om de förstås är uppskrämda av händelsen.

Status och känslor

Den här veckan har stor del av tankeverksamheten handlat om hur olika möjligheter vi föds med. Vilka privilegier vi kan tänkas ha, eller vara utan, vilken status vi har eller saknar. Det har fått mig att reflektera över vårt barns biologiska mamma och de möjligheter hon inte har, men som jag har.

Den nyaste Taiwanrapporten från MIA, numera MFoF (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), som jag hittat är från 2009. Åtminstone då var de flesta adoptioner inom Taiwan släktingadoptioner. Landet har en välutvecklad ekonomi men adoption ses fortfarande som något skamfyllt, trots regeringsarbete sjunker antalet nationella adoptioner enligt rapporten. Av rapporten att döma är det näst intill omöjligt för en mamma att vara ensamstående i Taiwan.

Sådana här saker får mig som adoptivförälder att känna mig som en skurk. Att det finns en kvinna som  inte kan ta hand om sitt barn, troligen  på grund av ekonomi och status, gör mig givetvis sorgen och uppgiven. Jag hoppas att hon i den stora sorgen och förlusten ändå kan komma till ro med att hennes son eller dotter får ett tryggt hem, hos en familj som älskar henne eller honom över allt annat. Som ser henne eller honom som sin.

Jag tänker att ibland ser världen ut som den gör. Och jag tror inte att vårt barns biologiska mamma kommer vara arg på oss för att vi adopterar hennes barn. För henne, liksom för oss, tror jag att det finns ett slags vemod i situationen. Alla vill vi barnets bästa. En av de stora orsakerna till att jag och Tobias bestämde oss för Taiwan, var att den biologiska mamman ofta har stort inflytande över vem som adopterar hennes barn. Det finns också en chans till att vi får träffa henne. Det hoppas vi verkligen på. Inte i första hand för vår egen skull, utan mest för vårt barns skull. Så att vi ska kunna berätta hur vi upplevde henne och hur hon ser ut. Det tror jag kan vara en värdefull pusselbit i livet.

Ett efterlängtat besked

För två veckor sedan skrev jag att det kommit två barnbesked från barnhemmet Cathwel i Taiwan och att det fanns ett barnbesked därifrån som jag höll tummarna extra mycket för. Nu har det kommit!

Jag är så otroligt glad för misshultgrens och hennes familjs skull. Varmt grattis! Häftigt att man kan uppleva en sådan glädje för någon man aldrig träffat utan bara "känner" genom bloggen.

Härligt att det kommit tre barnbesked från Cathwel bara nu i januari. Förra året kom ett enda barnbesked därifrån. Nu väntar vi bara på att årets första barnbesked från St Lucy ska komma ...

Ett speciellt band till Taiwan

Blev uppmärksammad på att dagens pappers-DN handlar om valet i Taiwan. Intressant! Jag är prenumerant men har inte hunnit kika på den ännu och på nätet står inget.

Det är lite roligt och nytt det där, att man vill sluka så mycket om Taiwan och det här är förstås bara början åtminstone för oss. Många som adopterar resonerar ju som just så, att man får ett speciellt band till det landet man adopterar ifrån. För mig känns det som en sund filosofi och inställning.

Men sett ur barnets perspektiv känns det förstås viktigt att hitta en balans. Vi människor är ju så olika. Det kan ju vara så att vårt barn inte alls är intresserat av sitt ursprungsland. Svår avvägning där, att känna in vad som kommer från ens egen nyfikenhet som förälder och vad barnet tycker känns bäst. Men jag hoppas att vårt barn kommer känna sig trygg med att vara svensk och samtidigt känna sig stolt över att ha en bakgrund olik många andras, vara nyfiken och kanske till och med finna styrka i det.

Tio Taiwanfakta

"Lantern Festival at Liberty Square".
I huvudstaden Taipei. Foto: Wikipedia

Här kommer tio grejer du kanske redan visste, eller så visste du det inte alls, om Taiwan:

1. Taiwan utgörs av en stor ö och några mindre öar. 

Det ligger i Stilla havet, öster om kinesiska fastlandet.

(Ok, det här visste du nog det mesta av eventuellt)

2. Huvudstaden Taipei har 2,7 miljoner invånare. I hela Taiwan, som är ungefär lika stort som Jämtland, bor nästan 23,5 miljoner människor.

3. Det officiella namnet på Taiwan är Republiken Kina. Bara några stater i världen, cirka 25, erkänner Taiwan självständigt från Kina enligt Wikipedia. Men i praktiken fungerar Taiwan som en självständig stat, med egen ekonomi och militär till exempel.

Lite rörigt, ändå. Jag hittar ingen klockren förklaring nånstans riktigt. Moving along ...

4. Taiwan har ett av de friaste medielandskapen i Asien, enligt Landguiden. Konkurrensen uppges vara hård och samhällets institutioner granskas kritiskt.

5. Rätten att vara med i fackföreningar är lagstadgad. Det är också strejkrätten för de allra flesta yrkesgrupper (men inte för lärare eller anställda inom stat eller försvar)

6. Prisbelönte regissören Ang Lee kommer från Taiwan. Kanske hört talas om Brokeback Mountain, Berättelsen om Pi eller Crouching Tiger, Hidden Dragon? 

7. Medeltemperaturen är 29 grader i juli och 15 grader i februari. Taiwan har ett subtropiskt klimat, i söder är klimatet tropiskt.  

8. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet finns cirka 60 svenska företag i Taiwan och cirka 15 taiwanesiska företag i Sverige.

9. I år är det presidentval och parlamentsval i Taiwan. Nuvarande statschefen heter Ma Ying-jeou. Vid förra presidentvalet låg valdeltagandet på 74 procent (att jämföra med Sveriges drygt 83 procent).
Statsskick: republik, enhetsstat.

10. Nationaldagen är rätt lätt att komma ihåg - 10/10 (10 oktober).

Källa: Landguiden och Wikipedia

Två barnbesked

Det dök upp ett trevligt meddelande på Barnens Vänners hemsida igår. Två barnbesked från Cathwel i Taiwan. Så roligt! Familjerna har väntat i sju respektive elva månader.

Cathwels barnhem ligger i utkanten av Taiwans huvudstad Tainan. Precis som hos St Lucy så krävs inget aktivt kristet engagemang av de sökande men man behöver vara med i Svenska kyrkan eller annat trossamfund. För oss har det aldrig varit aktuellt att bli sökande hos Cathwel eftersom att jag är under 30 än så länge. Förra året kom ett barnbesked från Cathwel via Barnens vänner, året dessförinnan fyra.

Hoppas nu att det dyker upp några barnbesked från St Lucy snart och så finns det ett till barnbesked från Cathwel som jag håller tummarna extra mycket för att det kommer snart.

Så går väntan till

I dag har Tobias pratat med vår adoptionsorganisaiton Barnens Vänner för att bringa lite klarhet i var vi befinner oss i processen. Vi har tolkat det som att vi nu "när som helst" (vilket brukar ske inom 6-24 månader) kan få barnbesked. Det stämmer men nu har vi fått lite mer detaljerad information.

Som Tobias tolkar det är vi cirka tio familjer som har varsin ansökan hos Barnens Vänner just nu. Var någonstans i den högen som vår ansökan ligger spelar ingen större roll eftersom flera faktorer påverkar om vår ansökan är den som skickas till St Lucy eller inte. Till exempel hur öppna vi är för olika särskilda behov samt ålder på barnet eller om barnets biologiska förälder/företrädare har något särskilt krav. BV skickar ansökningarna i tur och ordning om inga sådana faktorer finns att ta hänsyn till.

Tobias tolkade det också som att vi kommer få veta om BV skickar vår ansökan (tillsammans med en eller två andra) till St Lucy när de blivit ombedda att skicka in någon ansökan. Sedan har ju troligen andra organisationer också ombetts att skicka in en eller två utredningar. Ibland blir man ombedd att komplettera med någon uppgift. BV varnade Tobias för att den här biten upplevs som väldigt jobbig för många, om man inte är den familj som sedan blir utvald och även väntan fram tills man vet det. Det kan ju bli några sådana vändor.

Det känns skönt i alla fall att nu veta lite fler detaljer om vad vi kan ha att vänta i vår väntan. Nu är lunchen slut och jag ska ta tag i arbetsdagen innan det är dags att bege sig mot Sala - där min kusin och moster hänger hela veckan!   

Vi väntar barn!

Äntligen kan vi säga att vi väntar barn på riktigt! Ja, ur vårt perspektiv är det så från och med nu. I dag, 19 oktober, är nämligen vår första dag i den officiella kön till St Lucy i Taiwan.

Jag har gått som på moln sedan beskedet. Lyckorus. Lättnad. Glädje. Framtid. Men jag har också haft tid att stanna upp, reflektera över det vi har bakom oss. All den där stora smärtan och sorgen, känns väldigt liten och avlägsen i dag. Det ska jag försöka att komma ihåg när längtan blir som tyngst att bära framöver. Att den största delen av smärtan är bakom oss och den allra största glädjen framför oss. Tänk att vi tagit oss ända hit. Det var svårt att föreställa sig innan ivf:en. 

För att minnas den här dagen lite extra och på ett roligt sätt, inte bara outa vår nyhet genom att ringa eller sms:a närmsta familjen, bestämde vi oss för att mms:a en bild på oss med kuddar under tröjorna. Vi adopterande har ju fördelen att vi är lika gravida båda två, hihi. Sedan begav vi oss mot O'Learys där vi blev proppmätta efter god middag och efterrätt.

Meningen med livet

Nu är albumet äntligen färdigt. Så skönt att ha helgen på sig att ordna med det, i stället för att komma hem från jobbet helt slut en måndag kväll och sätta sig med det.

Jag är totalt matt i kropp och knopp i dag. Vet inte om det är förkylning, allergi eller avslappning. Vi har verkligen gjort vårt nu. Nu är resten upp till ödet, slumpen eller någon annan.

Precis som så många gånger förr när det gäller den ofrivilliga barnlösheten så börjar jag och Tobias hitta till samma nivå nu, tror jag.

Vi är båda på väg mot mitten. Jag börjar lugna ner mig (lite) och Tobias börjar drömma om framtiden lite (mer).  I dag kom vi in på hur barn ungefär aldrig sjunger fint, snarare högt och ofta gestikulerande, och vi funderade på när vi blir föräldrar och ska titta på luciatåg. Att vi antagligen kommer vara som två tända ljus. För många föräldrar är nog kärleken ganska döv när det kommer till skolavslutningar och luciatåg.

Så sa Tobias det där som jag tänkt på så mycket tidigare, men nästan glömt bort. Tänk, tänk, att vårt barn kan ha fötts nu. Överväldigande och ändå en sådan självklar del av vardagen. Vårt barn kan vara fött nu. Ja, det kan hända att det är så.

När jag ändå är inne på det spåret kan jag fortsätta en snutt. Gina Dirawi frågar sig ofta i sin awesome serie Ginas värld vad meningen med livet är och igår när jag satt i bilen och såg den gnistrande solen kom jag fram till att svaret väl egentligen borde vara självklart. Att älska. För mig finns inget annat svar än det verbet. Det är kanske mycket därför jag längtar så mycket efter att bli förälder. Jag vet hur starkt det kan kännas att älska och hittills har jag inte funnit något som slår det. En del lägger nog till "att älskas" och visst, det kan väl vara så. Men jag tänker på julafton. Paket är fortfarande roligt att få även när man blir äldre. Men de allra flesta tycker nog att ju äldre man blir, desto roligare är det att ge.

En bubbla och en blommig framsida

Igår kväll satt jag länge och väl med vårt blivande album. Jag klippte ut bildtexter och skrev lite löst vilken bild som ska ligga på vilken A4-sida. Självklart har jag numrerat för att kunna strukturera. Sedan fick mannen komma och kika, tycka till. När det kommer till pyssel kan jag förstå att han inte är så sugen att hålla på med det. Det vet jag sedan tidigare. Jag å andra sidan, älskar't. Bildtexterna sitter fast med gem, i väntan på att bilderna ska klistras in.

Nu var det ju lite, okej väldigt, tråkigt att fotografierna inte landade i lådan i dag. Men de kommer förhoppningsvis i morgon. Jag och mannen inhandlade lite klistermärken i dag i stället. Några med glittriga cupcakes, kommer väl till pass bredvid fotot av bakande moi. Sedan blev det lite hjärtan och blommor.

Vi kör på en blommig albumframsida,
tänker att den "poppar ut".

Jag har svårt att hålla annat i huvudet än jobb och adoptionsprocess. Det är ungefär de två bitarna jag får plats med just nu och ska jag vara ärlig är väl tankarna någon helt annanstans när jag är på jobbet även om jag får gjort det jag ska.

Får se hur kroppen och sinnet landar i att vi inom en snar framtid och lång tid framöver inte kommer kunna göra ett smack för att påverka processen. Jag ska verkligen försöka att hitta något annat att lägga fokus på då. Träning, till exempel. Det har jag noll vilja till så länge adoptionsprocessen är så här intensiv. Bubbla deluxe.

I morse fick vi förresten iväg den översatta utredningen och extrapappret. Fick genast svar av Barnens Vänner att de skickat vidare det till översättaren, som ska översätta till kinesiska. När det är gjort och vi får tillbaka utredningen, då mina vänner är vi i kö! Då är det verkligen vårt barn vi väntar på. Då existerar vi för St Lucy, kanske för vårt blivande barns mamma, som inte har en aning om oss ännu. Det här med att vi existerar för St Lucy så snart vi står i kön, är väl i och för sig lite att ta i. Det handlar ju om att då öppnas möjligheten för Barnens Vänner att föreslå oss som sökande när St Lucy letar sökande.

Det är fortfarande lite för stort att ta in. Men vi har väl några dagar på oss innan vi ens finns i den där kön. Förhoppningsvis bara några dagar på oss, alltså. Sedan har vi nog så lång tid på oss att försöka smälta resten av processen.

Att skönja en mållinje

Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Men snart får vi ta det lugnt, alldeles för lugnt alldeles för länge skulle jag tro. I dag kom läkarpappret (sjukt imponerad att det gick så fort!), vi är också väldigt glada över att ha kunnat fråga och få ja av dem som vi önskar tar hand om vårt barn om något skulle hända. Tobias möttes först av tystnad och sedan ett "Ja, äh, en till unge ska vi väl få plats med", ungefär. Tyckte det lät som en superskön reaktion. Som jag nämnt tidigare är ju inte detta någon juridisk bit alls, vi kan ju skriva vilket namn vi vill men i slutänden är det kommunen som bestämmer vad som är bäst för barnen. Nu är de meningarna i alla fall nästan skrivna, på engelska, bara några ynka detaljer som ska dubbelkollas. Kanske får vi iväg alla de pappren i kväll men kanske tar vi det i morgon.

Nu är det således bara dessa ynka punkter kvar innan vi får vila:

• Utredning tillbaka från översättaren.
• Sammanställa fotoalbum.

Fy tusan så vi lär stupa vid mållinjen när vi äntligen kan pusta ut (för denna omgång). Det kommer verkligen bli den största milstolpen hittills att bli köande till St Lucy. 

Ett charmigt sammanträffande och en blivande anekdot

På lördag kommer ju min mamma, Tobias föräldrar och Tobias bror hit för att vi ska knyta ihop säcken lite för ett familjefoto. Vi skulle ha träffats tidigare men det blev lite förhinder så det här blir första gången vi ses allihopa på ganska länge, senast vi sågs var Taiwan inte alls spikat. Så mycket har hunnit hända även om vi givetvis surrat på telefon. Nu får vi kramas och prata i lugn och ro vid köksbordet. Sedan känns det så fint att vi nu samlas för att lägga en av de sista viktiga bitarna inför vår "riktiga" barnväntan. Alltså när ansökan skickats och vi väntar på barnbesked, eller BB som det kallas. 

Taiwans flagga! 

Förstå då min gåshud i söndags, när jag fick reda på att det är Taiwans nationaldag på lördag! Jag tappade nästan hakan. Ibland tror jag att ödet, eller slumpen, skojar med mig. Så fantastiskt symboliskt sammanträffande och en trevlig anekdot att berätta för vårt barn sedan.  

En vanlig tisdag kväll

Har samlat ihop flera av våra bilder i en mapp, lagt in, sållat bort och numrerat. Sedan har jag påbörjat bildtexter på engelska, även till bilder vi inte fotat ännu men som jag tänker är väldigt bra att ha. Två bildtexter kvar att skriva, tio bilder kvar att fota! (enligt min magkänsla) Så nu sitter jag och väntar ivrigt på att få visa det åtminstone halvfärdiga alstret för Tobias när han kommer hem från jobbet, haha.

Tänker något sånt här till bild nummer 16 (av 20): "Once a year, sometimes twice, we go to Linas hometown Gellivare for vacation far north in Sweden. In the winter there's a lot  of snow. In the summer, like in the picture, the sun never goes down. Many of Linas relatives live in Gellivare."

Men vi får se vad Tobias och adoptionsorganisationen säger. Organisationen vet ju absolut bäst vilka bilder och bildtexter som funkar och inte. De flesta bilder ska vara från vårt hem, både ute och inne. 

Så ser väntetiderna ut

I dag uppdaterade Barnens Vänner sin Facebooksida och berättade hur de senaste väntetiderna sett ut. Det handlar alltså om väntan på att få ett barnbesked. Alltså beskedet "Det finns ett barn till er". Sedan följer ju väntan på att få resa till landet, vilket också varierar men som jag tolkat brukar vara mellan sex och åtta månader när det handlar om Taiwan.

När det kommer till barnbesked finns några yttre faktorer som kan påverka väntetiden. Det är öppenhet vad gäller ålder och särskilda behov men också familjens förutsättningar.

Så här uppger Barnens Vänner att väntetiderna sett ut för de familjer som väntat barnbesked från St Lucy i Taiwan: 4, 8, 11, 12 och 24 månader. Som synes kan det variera kraftigt.

Min och Tobias väntetid gällande barnbesked börjar först när vi fått ett formellt förmedlingsbeslut, vilket sker så snart vi skickat in alla papper och Barnens Vänner kikat på dem. Det är alltså förklaringen till min lilla frustration över att vi nu spiller tid på att vänta på Tobias läkarpapper. Men i det långa loppet handlar det förhoppningsvis(!) bara om en vecka extra eller så.

Jag fördriver nu tid med att leta någon barnsäng inför att vi ska skicka fotografier i nästa steg. Vi funderar på att ställa barnsängen i sovrummet, för så har vi tänkt ha det i början, men att ändå se till att fota lekrum och sovplats i ett svep. Det blir lättast att hålla den röda tråden i huvudet då.

Ååh, nu blev jag sugen på att hämta en massa leksaker från förrådet. Men vi ska ge oss till tåls en vecka i alla fall innan vi "låtsasinreder" något. Blir det så att vi köper en barnsäng för detta tillfälle, så ställer vi in den i förrådet tills vidare. Visar det sig sedan att sängen inte alls passar för ett barn i vårt barns ålder, så är det väl bara att sälja vidare sängen.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu.