Meningen med livet

Nu är albumet äntligen färdigt. Så skönt att ha helgen på sig att ordna med det, i stället för att komma hem från jobbet helt slut en måndag kväll och sätta sig med det.

Jag är totalt matt i kropp och knopp i dag. Vet inte om det är förkylning, allergi eller avslappning. Vi har verkligen gjort vårt nu. Nu är resten upp till ödet, slumpen eller någon annan.

Precis som så många gånger förr när det gäller den ofrivilliga barnlösheten så börjar jag och Tobias hitta till samma nivå nu, tror jag.

Vi är båda på väg mot mitten. Jag börjar lugna ner mig (lite) och Tobias börjar drömma om framtiden lite (mer).  I dag kom vi in på hur barn ungefär aldrig sjunger fint, snarare högt och ofta gestikulerande, och vi funderade på när vi blir föräldrar och ska titta på luciatåg. Att vi antagligen kommer vara som två tända ljus. För många föräldrar är nog kärleken ganska döv när det kommer till skolavslutningar och luciatåg.

Så sa Tobias det där som jag tänkt på så mycket tidigare, men nästan glömt bort. Tänk, tänk, att vårt barn kan ha fötts nu. Överväldigande och ändå en sådan självklar del av vardagen. Vårt barn kan vara fött nu. Ja, det kan hända att det är så.

När jag ändå är inne på det spåret kan jag fortsätta en snutt. Gina Dirawi frågar sig ofta i sin awesome serie Ginas värld vad meningen med livet är och igår när jag satt i bilen och såg den gnistrande solen kom jag fram till att svaret väl egentligen borde vara självklart. Att älska. För mig finns inget annat svar än det verbet. Det är kanske mycket därför jag längtar så mycket efter att bli förälder. Jag vet hur starkt det kan kännas att älska och hittills har jag inte funnit något som slår det. En del lägger nog till "att älskas" och visst, det kan väl vara så. Men jag tänker på julafton. Paket är fortfarande roligt att få även när man blir äldre. Men de allra flesta tycker nog att ju äldre man blir, desto roligare är det att ge.