Det sitter inte i detaljerna

Jag har ganska svårt att tänka på annat än adoptionsprocessen så snart jag lämnat jobbet för dagen. Men jag tänker att det kanske är så här intensivt vissa perioder under den här tiden.

Det är snart fyra år sedan vi började försöka bli föräldrar och mycket vatten har ju runnit under broarna sedan dess. Jag tänker ändå att trots de slitsamma, misslyckade ivf-försöken som sedan förvandlats till en adoptionsprocess, så är tiden innan ivf:en bland det jobbigaste. Innan vi var öppna om det vi gick igenom. När jag bara inte kunde glädjas med andras graviditetsbesked utan blev ledsen (och sedan skamsen). När jag tänkte att jag var värdelös som inte kunde bli gravid. Innan vi fick all den fantastiska hjälp vi fått genom sjukvården, genom kommunen, genom adoptionsorganisationen. När vi stod ensamma. Det var riktigt jobbigt.

Det har varit så, så skönt att få komma till människor som säger "Vi förstår hur ni känner, för det är fler än ni som har det så här. Så här ska ni göra och vi ska hjälpa er".

Jag vet inte, jag tänker tillbaka lite på det så här när man har tid att bromsa lite igen.

När det blev klart att vi skulle göra ivf höll jag på att bryta ihop över att ta sprutorna. Jag var livrädd. Att tänka på hur äggplocket skulle vara trängde jag bort, tills det var dags. Vilken ångest. Men så bra det gick. Vi var så himla duktiga och vi klarade det tillsammans. Det visade sig ju i slutändan att det inte alls var vare sig sprutor, nässprej eller äggplock som var det jobbiga att göra.

Ruvningen, tiden mellan insättningen och graviditetstestet var det näst värsta. Det värsta var att se de negativa testen efter allt vi kämpat oss igenom. Men det är över nu och så skönt att ha det bakom sig. Jag undrar om jag skulle vilja ha det ogjort ändå. Jag tror inte det, trots allt. Det har ju hjälpt till att göra mig till den jag är i dag. Att göra min man och mig till det par vi är i dag. Gett oss möjlighet att se varandra så sköra. Det kanske hade kommit sådana starka tillfällen småningom, men vem vet hur vi hade tacklat det då.  

Antingen är det en försvarsmekanism, eller så ligger det något i det. Jag tror många resonerar som jag. Det känns sunt att kämpa för att negativa saker som hänt i livet förvandlas till en styrka.

Med adoptionen börjar jag tänka nu, ju verkligare det blir även om det är läääänge kvar, att sånt som var lite stötestenar i början: "Hur länge kommer man behöva vänta då?", "Jaha, suck. Ska alla de papprena in dit", "Njaaa, osäkert att det inte är någon bestämd kö att stå i" eller "Nej, så bökigt med två resor". Det är ju ingenting man ojar sig över nu. För vi vet ju, att när vi väl fått barnbesked och så småningom resebesked så finns ju inget annat än att vi ska ta oss igenom den här korta biten för att sedan starta en resa som pågår resten av våra liv. Det sitter inte i detaljerna, utan i helheten.