"I frågan var kommer du från egentligen? vilar det nämligen ingen fråga alls utan bara ett påstående om att ett utseende säger mer (om du inte är vit) än alla samlade livserfarenheter tillsammans", skriver Lena Sundström i en riktigt bra krönika i DN.
Så mycket sanning och träffsäkerhet koncentrerat i en mening. Hon fortsätter krönikan med att berätta om hur hennes dotter möts av samma fråga. Det fortsätter liksom i generationer.
Varför är vi ofta så fastkörda i att den som är svensk, är vit? Att behöva sortera in människor i fack, sätta en stämpel. Jag undrar hur det kommer vara för vårt barn att få frågan "var kommer du från egentligen?". Om det kommer kännas jobbigt eller inte märkvärdigt alls. Min tro är väl att vårt barn kommer svara "Dalarna", på en riktigt bred Avestadialekt som varken kommer från mig eller min man. Vårt barn kommer ju vara så mycket mer Dalarna än någon av oss.
Det trodde jag oxå. Men det blir sällan som man tänkt sig...
SvaraRaderaHade ett samtal med dottern, som snart blir 12 år, för ett tag sedan om Frågan. Jag undrade vad hon svarade och om hon svarade Blekinge. "Men mamma, det är ju ingen vits, det är ju inte det dom vill veta när dom frågar så!" Hon har en poäng.
Inget av mina barn har heller bestämt sig för att prata blekingska utan är lika neutrala och dialektlösa som jag....
Som du skriver, det blir sällan som man tänkt sig!
Radera