Ett rörande första dygn

Första dygnet i kön avklarat! Det här är väl inte jobbigt alls? Lätt som en plätt, skulle jag säga. Hähä … Nu återstår bara att se om det är 150, 364 eller kanske 658 låååånga dygn av väntan kvar. Än så länge har jag trots allt en lättnadskänsla. Vi jobbar inte längre mot en deadline, vi kan inte längre påverka tiden. Vi står helt enkelt snällt i kön.

Troligen börjar det väl krypa i kroppen efter ett halvår, när det börjar vara ganska realistiskt att tro att vi har chans att bli matchade. Men vi är inte där ännu, så det är inte så mycket att grubbla över nu.

Gratulationerna har i alla fall haglat in från olika håll, inte minst från glada släktingar som nåtts av nyheten. Det gör mig väldigt lycklig att vi delade med oss av den glädje som fanns igår på ett lite speciellt sätt. Inte något nedtonat hysch, hysch. Inte bara lyfte på luren och sa det i förbifarten, utan tänkte till lite extra.

Jag vet att många som adopterar inte törs berätta förrän barnbeskedet, förrän det mesta kan anses som klart. Det är väl ungefär som vid graviditeter, vissa vill inte berätta förrän ett visst antal veckor har gått och andra väntar tills ultraljudsbilden. Vi är nog av den meningen att det känns bra att ta vara på de chanser vi får att glädjas tillsammans och med andra. Nu kommer vi dessutom ha en massa fina lyckönskningar och hejarop att spara till vårt barn. Hen är så efterlängtad inte bara av oss. Det är rörande att uppleva.