Meningen med livet

Nu är albumet äntligen färdigt. Så skönt att ha helgen på sig att ordna med det, i stället för att komma hem från jobbet helt slut en måndag kväll och sätta sig med det.

Jag är totalt matt i kropp och knopp i dag. Vet inte om det är förkylning, allergi eller avslappning. Vi har verkligen gjort vårt nu. Nu är resten upp till ödet, slumpen eller någon annan.

Precis som så många gånger förr när det gäller den ofrivilliga barnlösheten så börjar jag och Tobias hitta till samma nivå nu, tror jag.

Vi är båda på väg mot mitten. Jag börjar lugna ner mig (lite) och Tobias börjar drömma om framtiden lite (mer).  I dag kom vi in på hur barn ungefär aldrig sjunger fint, snarare högt och ofta gestikulerande, och vi funderade på när vi blir föräldrar och ska titta på luciatåg. Att vi antagligen kommer vara som två tända ljus. För många föräldrar är nog kärleken ganska döv när det kommer till skolavslutningar och luciatåg.

Så sa Tobias det där som jag tänkt på så mycket tidigare, men nästan glömt bort. Tänk, tänk, att vårt barn kan ha fötts nu. Överväldigande och ändå en sådan självklar del av vardagen. Vårt barn kan vara fött nu. Ja, det kan hända att det är så.

När jag ändå är inne på det spåret kan jag fortsätta en snutt. Gina Dirawi frågar sig ofta i sin awesome serie Ginas värld vad meningen med livet är och igår när jag satt i bilen och såg den gnistrande solen kom jag fram till att svaret väl egentligen borde vara självklart. Att älska. För mig finns inget annat svar än det verbet. Det är kanske mycket därför jag längtar så mycket efter att bli förälder. Jag vet hur starkt det kan kännas att älska och hittills har jag inte funnit något som slår det. En del lägger nog till "att älskas" och visst, det kan väl vara så. Men jag tänker på julafton. Paket är fortfarande roligt att få även när man blir äldre. Men de allra flesta tycker nog att ju äldre man blir, desto roligare är det att ge.

En bubbla och en blommig framsida

Igår kväll satt jag länge och väl med vårt blivande album. Jag klippte ut bildtexter och skrev lite löst vilken bild som ska ligga på vilken A4-sida. Självklart har jag numrerat för att kunna strukturera. Sedan fick mannen komma och kika, tycka till. När det kommer till pyssel kan jag förstå att han inte är så sugen att hålla på med det. Det vet jag sedan tidigare. Jag å andra sidan, älskar't. Bildtexterna sitter fast med gem, i väntan på att bilderna ska klistras in.

Nu var det ju lite, okej väldigt, tråkigt att fotografierna inte landade i lådan i dag. Men de kommer förhoppningsvis i morgon. Jag och mannen inhandlade lite klistermärken i dag i stället. Några med glittriga cupcakes, kommer väl till pass bredvid fotot av bakande moi. Sedan blev det lite hjärtan och blommor.

Vi kör på en blommig albumframsida,
tänker att den "poppar ut".

Jag har svårt att hålla annat i huvudet än jobb och adoptionsprocess. Det är ungefär de två bitarna jag får plats med just nu och ska jag vara ärlig är väl tankarna någon helt annanstans när jag är på jobbet även om jag får gjort det jag ska.

Får se hur kroppen och sinnet landar i att vi inom en snar framtid och lång tid framöver inte kommer kunna göra ett smack för att påverka processen. Jag ska verkligen försöka att hitta något annat att lägga fokus på då. Träning, till exempel. Det har jag noll vilja till så länge adoptionsprocessen är så här intensiv. Bubbla deluxe.

I morse fick vi förresten iväg den översatta utredningen och extrapappret. Fick genast svar av Barnens Vänner att de skickat vidare det till översättaren, som ska översätta till kinesiska. När det är gjort och vi får tillbaka utredningen, då mina vänner är vi i kö! Då är det verkligen vårt barn vi väntar på. Då existerar vi för St Lucy, kanske för vårt blivande barns mamma, som inte har en aning om oss ännu. Det här med att vi existerar för St Lucy så snart vi står i kön, är väl i och för sig lite att ta i. Det handlar ju om att då öppnas möjligheten för Barnens Vänner att föreslå oss som sökande när St Lucy letar sökande.

Det är fortfarande lite för stort att ta in. Men vi har väl några dagar på oss innan vi ens finns i den där kön. Förhoppningsvis bara några dagar på oss, alltså. Sedan har vi nog så lång tid på oss att försöka smälta resten av processen.

Ofrivilligt barnlösa är från Mars?

Pust, vilken härlig men intensiv helg. I fredags var jag och mannen på bio. Han fick tjaaata med sig mig till The Martian. Fy för rymdfilmer, tänkte jag. Men den var riktigt bra!

Jag sa åt Tobias att han fick skratta när jag kände det som att jag som ofrivilligt barnlös kunde relatera till Matt Damons ödeliv på Mars under vissa skeenden i filmen. Att jag tidigt i filmen kunde det handlade främst om att det kan kännas som att man når botten, men man får inte förlora hoppet under några som helst omständigheter även om man känner sig sjukt ensam och det går åt helvete med lite grejer.

Helt bisarr liknelse ändå! Men jag tänker att filmskaparna faktiskt lyckats när jag som tittar på filmen kan använda mina referensramar till att förstå konflikten i berättelsen. Mannen fick förresten med sig mig genom att lova att gå med i en adoptivpappa-grupp på Facebook, vilket han nu är. Hurra! Ännu mer hurra: Han verkar gilla gruppen!

Det kanske tycks dominant av mig att tjata att min man ska gå med i en sådan grupp, men ibland behöver man en liten push och jag tror att det var så här. Han ser inte poängen med gruppen förrän han är en del av den. Det är också ett bra sätt att ta in var vi är på väg någonstans. Så fick han ju med mig på bio också ... Ge och ta, ge och ta.

En annan stor grej i helgen var förstås att vi köpte växasängen OCH har satt ihop den. Det här är första gången jag sett honom sätta ihop en möbel utan att svära ett dugg. Kan det bero på att vi valde dyrare Mio framför Ikea? En parentes är väl att jag råkade ha några skruvar över när sängen väl var ihopsatt, men den verkar hålla bra. En nästan treåring gett både lakan och säng godkänt, efter finbesök i helgen. Fantastiskt mysigt.

Ger jag ett trovärdigt intryck som bakande fru?
Bakverken fick i alla fall klart godkänt av både make och inneboende.

Söndagen har vi ägnat åt flängande och fotande. Nu har vi nästan alla bilder vi tror kan behövas till albumet som ska skickas till Taiwan. Det vi saknar på bild är barnrummet, vi vill hitta ett litet bord och en liten stol först, en familjebild med våra föräldrar och Tobias bror som vi fixar om en vecka och eventuellt en bild på mig och Tobias tillsammans i trädgården. I dag när vi fotade blev det många bilder på bara en av oss. Haha. Vi har ju fått instruktioner om att det inte ska se för tillrättalagt ut på bilderna, så hoppas vi gjort rätt.

I övrigt har vi börjat med vår komplettering i dag. Internet är ju helt fantastiskt i detta avseende, måste jag säga! Vi har kommit minst halvvägs med kompletteringen. Det är mer än vad jag trodde i fredags när vi satt med pappren framför oss.

En vanlig tisdag kväll

Har samlat ihop flera av våra bilder i en mapp, lagt in, sållat bort och numrerat. Sedan har jag påbörjat bildtexter på engelska, även till bilder vi inte fotat ännu men som jag tänker är väldigt bra att ha. Två bildtexter kvar att skriva, tio bilder kvar att fota! (enligt min magkänsla) Så nu sitter jag och väntar ivrigt på att få visa det åtminstone halvfärdiga alstret för Tobias när han kommer hem från jobbet, haha.

Tänker något sånt här till bild nummer 16 (av 20): "Once a year, sometimes twice, we go to Linas hometown Gellivare for vacation far north in Sweden. In the winter there's a lot  of snow. In the summer, like in the picture, the sun never goes down. Many of Linas relatives live in Gellivare."

Men vi får se vad Tobias och adoptionsorganisationen säger. Organisationen vet ju absolut bäst vilka bilder och bildtexter som funkar och inte. De flesta bilder ska vara från vårt hem, både ute och inne. 

Att pyssla skiten ur ett A4

I dag har jag handlat pysselgrejer. Lite har jag handlat inte minst inför nästa helg, när vi får fint Örebrofrämmande. Det blev ritpapper, kritor, målarfärg och penslar.

Men jag har också handlat lite smått till det kommande fotoalbumet. Eller, fotoalbum är att ta i. Det vi kommer få göra, så småningom, är att klistra cirka 20 noga utvalda fotografier på A4-papper som vi kan binda ihop med något fint snöre om vi vill. Det är också okej att sätta klistermärken på pappren.

Jag, som älskar sådant här, kommer gå all in inom de ramar som finns. Jag drar en "Vänner"-parallell här och tänker lite på när det vankas fest och Monica låter Phoebe ansvara för de futtiga uppgifterna muggar och is. Hon får hela festen att kretsa runt is och muggar. Så jäkla skön!

Det må vara något så fyrkantigt och oglamouröst som A4-papper vi har att jobba med, men tjusigt värre ska det minsann bli.

"Phoebe in charge of cups and ice". 

Nu har vi förresten skickat in vår uppdaterade medgivandeutredning (utan felstavningar) och pappren från polisen. Det innebär att bara läkarpappren kvarstår efter att vi blivit undersökta på tisdag. Sweeet! Men jag förväntar mig längsta veckan i mannaminne när undersökningen är gjord och pappren ska skickas hem.