Told you so!

Eller ja, nästan rätt åtminstone. Min list sa igår att det skulle komma ett barnbesked från vårt barnhem i morgon. Det kom ett redan i dag! Inte till oss då, men ändå …

Nu hoppas jag bara inte att resten av magkänslan, som styrs av den senaste statistiken, stämmer. Den säger nämligen att det nu kommer dröja månader, närmare bestämt två eller tre, innan nästa barnbesked och det är förstås långt ifrån säkert att de lyckligt lottade som får det samtalet är vi.

Hangin' in there. Lite stukad, men givetvis glad för den familj som kommit ett steg närmare varandra i dag <3

Omtumlande och överväldigande

Var börjar jag för att beskriva denna omtumlande helg? Det var nog ungefär som vi tänkt oss att det skulle vara. Lite tuffare efteråt, men ännu mer underbart väl där.

Det finns en fantastisk gemenskap hos familjerna, hos adoptionsorganisationen. Det var riktigt fint att se och få vara en del av. Fint att få känna hopp att en dag är det vi som får vara där med vårt barn och träffa andra adoptivfamiljer. Kanske vi som får skänka styrka och ge några peppande ord till något par som är där vi är i dag.

Vi var några av få som ännu inte hade barn eller barnbesked. Ett par som väntat ungefär lika länge som vi fick barnbesked för bara någon vecka sedan! Det känns givetvis hoppfullt men vi försöker att inte läsa in för mycket i det.

På lördag kväll grät jag mig till sömns för att det kändes så tomt att vi ännu inte är där, i familjebubblan. Vägen dit känns ännu lång. Söndag kväll var också jobbig även om vi hade laddat med både Harry Potter och ostbågar hemma.

Det är tufft för aldrig tidigare har ju längtan varit så enorm som nu. Aldrig. När jag sms:ade Tobias mamma i helgen berättade jag att längtanskoalan är större än en elefant. För så är det nu. Men det är inte bara jobbigt. Jag tar med mig så mycket energi och glädje från helgen. På något sätt bär helgen oss vidare. För det var ju så stort att få träffa alla dessa familjer, alla dessa barn med helt egna personligheter och den kärlek och förståelse som fanns där … Vi är på väg åt rätt håll.  

En helg med kändisar

Det här är nog lite ny information för många av er. Men tidigt i morgon hoppar vi på tåget mot Göteborg!

Först blir det träff med andra St Lucy-familjer och CSS-familjer. Det ska bli så fantastiskt roligt. Det har varit en träff redan i höstas som vi var välkomna till. Men det passade inte jättebra och sedan kände vi att vi var lite för tidigt i adoptionsprocessen för att mäkta med att träffa andra familjer. Nu är läget ett helt annat. Men visst har vi förberett så det finns en påse ostbågar att tröstäta när vi kommer hem på söndag och den sista Harry Potter-filmen att titta på. Vid det här laget har jag lärt mig att det är tungt för sinnet att komma hem till ett ekande tomt hus, när man haft två dagar av ljuvligt tjo och tjim.

Lördagen blir också riktigt härlig eftersom vi får träffa lite fler folk och samma personer som på fredagen i och med att vår adoptionsorganisation Barnens Vänner har årsmöte. Jag ser fram emot att träffa personalen från kansliet igen. Vi har förstås haft mejl- och telefonkontakt sedan vi bestämde oss för Taiwan men vi träffade ju några av dem för 1,5 år sedan när vi promenerade förbi kontoret i Öjebyn. Då hade vi inte påbörjat sista ivf:en ännu. Jag är glad att vi genomförde den där spontanvisiten. Det gjorde att vi fick en så fantastiskt bra bild av Barnens Vänner och av adoption. Inte för att vi haft en dålig bild av adoption innan men på något sätt kom vi bort från det abstrakta och därför tror jag att det var en viktig milstolpe för oss.

En annan riktigt intressant grej med årsmötet är att det arrangeras föreläsningar! Det ska bli superintressant att lyssna på föredraget om anknytning. Jag kommer antagligen sitta längst fram i klassen. Liten yrkesskada, ja.

Att hålla kontakt med familjer med barn från samma barnhem känns viktigt för vår skull men framför allt för vårt barns skull. Jag hoppas att han eller hon ska kunna finna och känna den samhörighet som jag och Tobias upplever när vi träffar personer som är i liknande situation som oss. Flera av de vi träffar nu har man ju sett på Facebook i olika grupper vi är med i och en del har man förstås pratat med. Så kul  men lite konstigt på något sätt att ses i verkligheten! Kanske blir man lite starstruck? Fniss.

Nytt barnbesked från St Lucy!

Det kom ju nyheter om ett barnbesked från "vårt" barnhem i fredags! Enligt Barnens Vänner har familjen väntat cirka 16 månader på sin fyraårige pojke.

Jag kan inte kontrollera det utan funderar fram och tillbaka på var i väntansprocessen det placerar oss. Det går så klart inte att finna svaren på. Men jag och maken är fortsatt beredda på att vi både hinner ta flera sommardopp, grilla, springa mot skydd i sommarregnet, få några myggbett, vara tillbaka vid skrivbordet efter semestern och troligen se löven singla ned från träden innan vårt barnbesked kommer. Kanske hinner första snön landa på marken och, nästan för jobbigt att tänka på, ännu en jul vara lite för vemodig. Men visst är vi på väg.

På tisdag har vi väntat i sex månader - ett helt halvår! Vet ni, det har gått så fort sedan femmånadersmilstolpen att vi inte hunnit komma på hur vi ska uppmärksamma detta. Vi får se hur tisdagskvällen ser ut. Eventuellt blir det att låna en Ang Lee-film (Lust, caution) från biblioteket om vi inte kommer på något mer storslaget, inte allt för dyrt.

Lille katt, lille katt ...

Fler än oss människor i hushållet som längtar, inbillar jag mig när Kosmo vilar i lillfåtöljen.

Det är inte ett problem, men jag känner mig lite nervös över hur katterna ska reagera på den nya lilla personen i hushållet och vice versa. Men så såg jag i St Lucy-gruppen på Facebook att det verkar finnas katter på barnhemmet! Det underlättar ju ändå att vårt barn har erfarenhet av katter, tänker jag. Då är det bara den svettiga biten kvar att våra katter förvisso har erfarenhet av barn, men inte verkar ha förstått charmen med dem riktigt ... Tack och lov har de hittills valt att fly i stället för att fäktas.

Ett till barnbesked

Hurra! Det kom ett till barnbesked från "vårt barnhem" tidigare i dag via Barnens Vänner. Familjen hade en nio månaders lång kötid bakom sig.

Det var rätt befriande när Tobias meddelade att han sett att det kommit ett barnbesked. Båda bara genast "Åh! Vad roligt!". Så var det tyst en stund innan Tobias sa: "Fast lite avis blir man ju också." och jag bara: "JAA! TACK. Du med? Så skönt att jag inte är ensam!" Det är något med barnbeskeden. De skänker en ofantlig glädje, inget snack om saken, men det får oss självklart att längta ännu mer efter vårt barn. Önska att det var vi som fick den där efterlängtade nyheten om att ett barn väntar på oss. Men vi har fortfarande det underbara samtalet framför oss. Jag har till och med börjat fundera på att jag skulle vilja ha en inspelningsapp att använda direkt när adoptionsorganisationen eller Tobias ringer. Bara för att fånga känslan på riktigt, sånt som inte går att konstruera i efterhand. Men kanske är lite too much.

På fredag är det fyra månader i den här bubblan av vår "riktiga" väntan och jag vet inte hur det är möjligt men veckorna går superfort medan månaderna verkligen, verkligen kryper fram.

I dag har jag förresten dessutom fått reda på en till graviditet i bekantskapskretsen. 2016 är värsta "nya familjemedlemmar"-året!

Vi väntar barn!

Äntligen kan vi säga att vi väntar barn på riktigt! Ja, ur vårt perspektiv är det så från och med nu. I dag, 19 oktober, är nämligen vår första dag i den officiella kön till St Lucy i Taiwan.

Jag har gått som på moln sedan beskedet. Lyckorus. Lättnad. Glädje. Framtid. Men jag har också haft tid att stanna upp, reflektera över det vi har bakom oss. All den där stora smärtan och sorgen, känns väldigt liten och avlägsen i dag. Det ska jag försöka att komma ihåg när längtan blir som tyngst att bära framöver. Att den största delen av smärtan är bakom oss och den allra största glädjen framför oss. Tänk att vi tagit oss ända hit. Det var svårt att föreställa sig innan ivf:en. 

För att minnas den här dagen lite extra och på ett roligt sätt, inte bara outa vår nyhet genom att ringa eller sms:a närmsta familjen, bestämde vi oss för att mms:a en bild på oss med kuddar under tröjorna. Vi adopterande har ju fördelen att vi är lika gravida båda två, hihi. Sedan begav vi oss mot O'Learys där vi blev proppmätta efter god middag och efterrätt.

En bubbla och en blommig framsida

Igår kväll satt jag länge och väl med vårt blivande album. Jag klippte ut bildtexter och skrev lite löst vilken bild som ska ligga på vilken A4-sida. Självklart har jag numrerat för att kunna strukturera. Sedan fick mannen komma och kika, tycka till. När det kommer till pyssel kan jag förstå att han inte är så sugen att hålla på med det. Det vet jag sedan tidigare. Jag å andra sidan, älskar't. Bildtexterna sitter fast med gem, i väntan på att bilderna ska klistras in.

Nu var det ju lite, okej väldigt, tråkigt att fotografierna inte landade i lådan i dag. Men de kommer förhoppningsvis i morgon. Jag och mannen inhandlade lite klistermärken i dag i stället. Några med glittriga cupcakes, kommer väl till pass bredvid fotot av bakande moi. Sedan blev det lite hjärtan och blommor.

Vi kör på en blommig albumframsida,
tänker att den "poppar ut".

Jag har svårt att hålla annat i huvudet än jobb och adoptionsprocess. Det är ungefär de två bitarna jag får plats med just nu och ska jag vara ärlig är väl tankarna någon helt annanstans när jag är på jobbet även om jag får gjort det jag ska.

Får se hur kroppen och sinnet landar i att vi inom en snar framtid och lång tid framöver inte kommer kunna göra ett smack för att påverka processen. Jag ska verkligen försöka att hitta något annat att lägga fokus på då. Träning, till exempel. Det har jag noll vilja till så länge adoptionsprocessen är så här intensiv. Bubbla deluxe.

I morse fick vi förresten iväg den översatta utredningen och extrapappret. Fick genast svar av Barnens Vänner att de skickat vidare det till översättaren, som ska översätta till kinesiska. När det är gjort och vi får tillbaka utredningen, då mina vänner är vi i kö! Då är det verkligen vårt barn vi väntar på. Då existerar vi för St Lucy, kanske för vårt blivande barns mamma, som inte har en aning om oss ännu. Det här med att vi existerar för St Lucy så snart vi står i kön, är väl i och för sig lite att ta i. Det handlar ju om att då öppnas möjligheten för Barnens Vänner att föreslå oss som sökande när St Lucy letar sökande.

Det är fortfarande lite för stort att ta in. Men vi har väl några dagar på oss innan vi ens finns i den där kön. Förhoppningsvis bara några dagar på oss, alltså. Sedan har vi nog så lång tid på oss att försöka smälta resten av processen.

Att skönja en mållinje

Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Men snart får vi ta det lugnt, alldeles för lugnt alldeles för länge skulle jag tro. I dag kom läkarpappret (sjukt imponerad att det gick så fort!), vi är också väldigt glada över att ha kunnat fråga och få ja av dem som vi önskar tar hand om vårt barn om något skulle hända. Tobias möttes först av tystnad och sedan ett "Ja, äh, en till unge ska vi väl få plats med", ungefär. Tyckte det lät som en superskön reaktion. Som jag nämnt tidigare är ju inte detta någon juridisk bit alls, vi kan ju skriva vilket namn vi vill men i slutänden är det kommunen som bestämmer vad som är bäst för barnen. Nu är de meningarna i alla fall nästan skrivna, på engelska, bara några ynka detaljer som ska dubbelkollas. Kanske får vi iväg alla de pappren i kväll men kanske tar vi det i morgon.

Nu är det således bara dessa ynka punkter kvar innan vi får vila:

• Utredning tillbaka från översättaren.
• Sammanställa fotoalbum.

Fy tusan så vi lär stupa vid mållinjen när vi äntligen kan pusta ut (för denna omgång). Det kommer verkligen bli den största milstolpen hittills att bli köande till St Lucy. 

Det är nu det händer

Jag kommer alltid minnas i dag. Hur det kändes. Det känns nästan intimt att berätta. Men jag kan inte låta bli.

Jag hämtade vår barnsäng från Mio. Solen bländade mig lite när jag åkte därifrån. Höstfrisk atmosfär. När jag nästan var hemma såg jag min man på gångbanan, också han nästan hemma. Jag vinkade medan jag körde vidare med bilar bakom mig. När jag klev ur bilen gick jag mot brevlådan medan mannen närmade sig. Vi vinkade mot varandra.

Så öppnade jag locket och däri låg det. Ett tjockt brev från Barnens Vänner. Jag sansade mig. Höll det hårt, sträckte till slut händerna över huvudet, viftade med kuvertet för att visa Tobias som närmade sig. Brevet. "Det är nu det händer", sköljde över mig. Utan att ha öppnat det bröt jag ihop av glädje, av lättnad, av chock så snart min man kom inom räckhåll. Vi kramades. Log. Jag grät.

Så snart vi öppnat brevet förstod vi att vi har en hel del praktiska detaljer att ordna med. Vi har sneglat på pappren några gånger, bläddrat. Det är översättning, komplettera utredningen med några detaljer på egen hand, fixa en grej med mitt läkarintyg, så snart som möjligt betala halva förmedlingsavgiften (35.000 kronor) och justera några fler grejer, fixa fotoalbumet ... Verkligen detaljer i sammanhanget. Vi tänker att det tar några veckor, kanske en månad, att ordna ordentligt. Sedan är vi köande till St Lucy.

Vi är så glada. Så utmattade. Så lättade. Vi har tagit oss ända hit.

Vilken milstolpe.

                                                                                                                                    Foto: Jens Eklund

    

Just nu - som kvällstidningarna skulle säga

I detta nu hämtar mannen sitt påskrivna läkarintyg från sin nya vårdcentral för att på stubben mejla över det pappret till Barnens Vänner. Iiih! Jag är helt till mig och har svårt att tänka på något annat under lunchrasten.

Ett så stort steg i vår adoptionsprocess!

När detta är inskickat, ska Barnens Vänner äntligen fatta ett förmedlingsbeslut inom relativt kort (kan ta upp till två veckor). Sedan är vi köande till St Lucy.

Oj, oj. Hade jag inte redan satt mig ner, hade jag varit tvungen att göra just det. Ett till sånt där "Vi ska bli föräldrar!!"-ögonblick mitt i vardagen på jobbet.

Så ser väntetiderna ut

I dag uppdaterade Barnens Vänner sin Facebooksida och berättade hur de senaste väntetiderna sett ut. Det handlar alltså om väntan på att få ett barnbesked. Alltså beskedet "Det finns ett barn till er". Sedan följer ju väntan på att få resa till landet, vilket också varierar men som jag tolkat brukar vara mellan sex och åtta månader när det handlar om Taiwan.

När det kommer till barnbesked finns några yttre faktorer som kan påverka väntetiden. Det är öppenhet vad gäller ålder och särskilda behov men också familjens förutsättningar.

Så här uppger Barnens Vänner att väntetiderna sett ut för de familjer som väntat barnbesked från St Lucy i Taiwan: 4, 8, 11, 12 och 24 månader. Som synes kan det variera kraftigt.

Min och Tobias väntetid gällande barnbesked börjar först när vi fått ett formellt förmedlingsbeslut, vilket sker så snart vi skickat in alla papper och Barnens Vänner kikat på dem. Det är alltså förklaringen till min lilla frustration över att vi nu spiller tid på att vänta på Tobias läkarpapper. Men i det långa loppet handlar det förhoppningsvis(!) bara om en vecka extra eller så.

Jag fördriver nu tid med att leta någon barnsäng inför att vi ska skicka fotografier i nästa steg. Vi funderar på att ställa barnsängen i sovrummet, för så har vi tänkt ha det i början, men att ändå se till att fota lekrum och sovplats i ett svep. Det blir lättast att hålla den röda tråden i huvudet då.

Ååh, nu blev jag sugen på att hämta en massa leksaker från förrådet. Men vi ska ge oss till tåls en vecka i alla fall innan vi "låtsasinreder" något. Blir det så att vi köper en barnsäng för detta tillfälle, så ställer vi in den i förrådet tills vidare. Visar det sig sedan att sängen inte alls passar för ett barn i vårt barns ålder, så är det väl bara att sälja vidare sängen.

Nu nosar vi på ett delmål

I dag trillade både personbevis (på engelska) och arbetsgivarintyg (på engelska) in för oss båda två. Lilla julafton. Jag vill scanna in allt nu, helst igår, för att kunna mejla i väg det till Barnens Vänner. Men får vänta tills i morgon. 

Jag blev ändå lite till mig när jag kom på att jag ju åtminstone kan uppdatera ekonomiblanketten med rätt information, det är viktigt att det är samma siffror på den som på arbetsgivarintyget när det kommer till inkomsten. Jag pusslade med siffrorna så att det står samma summa på inkomster och utgifter. Jag kikade också på internetbanken och kunde fylla i en högre summa på sparkontot än senast. Så nu är i alla fall det gjort. Weei … Men vi hinner ju få ytterligare en varsin månadslön (samt minska lån på bil och hus lite) innan ansökan kan skickas, så det är väl bra att uppdatera den in i det sista. 

Vi borde också kolla upp exakt hur mycket vi har kvar på våra CSN-lån. Tycker det är lite bökigt att ta reda på när man som jag bara glömmer bort lösen till sitt bank-id hela tiden.

Vad är nu kvar?

• Tobias är missnöjd med sin nuvarande vårdcentral och ska därför byta i morgon och samtidigt försöka få en tid till läkarundersökningen.
• Jag har läkartid om knappt två veckor.
• Varsin begäran om utdrag ur belastningsregistret är inskickad till polisen och vi hoppas på svar inom ett par veckor. 

När dessa ynka punkter är klara är vi ett stort och viktigt kliv närmare föräldraskapet … Då kan nämligen Barnens Vänner göra ett formellt förmedlingsbeslut för oss. Det känns verkligen som att vi är och nosar på ett viktigt delmål nu. 

Den lilla ansökan

Vi bestämde oss i torsdags för att öppna "den heliga pärmen". En ansökan till St Lucy har således påbörjats. Vi blev väldigt lättade när vi insåg hur pedagogiskt uppbyggd Barnens Vänners pärm är. Jag förstår att det kommer bli komplicerat framöver. Men att "ansöka om att ansöka om att få adoptera" har hittills inte inneburit några konstigheter alls. Det står så otroligt tydligt i pärmen hur vi ska gå tillväga, vilka papper som ska in, det står punkt för punkt och sedan beskrivet hur, och så finns en checklista samt ännu bättre: blanketter som behövs. Flera av blanketterna som behövs har vi också fått på mejl.

Vi är i processen som kallas "inför förmedlingsbeslut". När vi sammanställt denna ansökan, som ska innehålla:

• Själva ansökan, med uppgifter om vilka vi är och var vi bor (fixat!)
• En blankett som berättar vilka särskilda behov vi är öppna för (fixat!)
• Adoptionsbeslutet på engelska (fixat!)
• Medgivandeutredningen (inklusive referenser). Jag tror att vi behöver anlita en auktoriserad översättare som översätter denna till engelska
• Personbevis (försökt komma i kontakt med Skatteverket då jag inte har det smidiga bank-id:t)
• Utdrag ur belastningsregistret på fem språk. Det gick inte att ordna på den lokala polisstationen utan blanketten måste skickas till Kiruna (ifyllt men skickas i helgen)
• Arbetsgivarintyg på engelska (fixat!)
• En grundligare läkarundersökning än vid medgivandeutredningen (bokat)
• Kanske det enklaste för två fotonördar: Ett nytaget kort på oss själva (fixat!)

… så skickar vi in det till Barnens vänner och sedan är det bara att vänta på nästa steg. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att den andra mer omfattande ansökan inte görs förrän vi föreslås bli föräldrar till ett barn. 

Så här står det om väntetiden på BV:s hemsida:

"Väntetid varierar mellan cirka 12 och 36 månader. Då den biologiska modern väljer familj påverkas väntetiderna av hennes önskemål liksom uppgifter i väntande familjers ansökningar gör det, t ex önskeålder och öppenhet för i förväg särskilda behov. Utöver detta presenteras familjerna i turordning."

Att äntligen känna sig så säker

I våras trodde en stor bit av mig att det landet där vi hade snabbast chans att bli föräldrar, det skulle vi välja att köa till. En bit av mig kunde inte begripa hur man kan välja ett land med lång väntan, om man inte måste, för att det ju finns flera andra länder. Vad spelar landet för roll?

Vi har börjat med vårt papperssamlande, en ansökan om att få ansöka om att få adoptera (pust). Och nu vet jag vad det spelar för roll. Logiken säger att Sydkorea går det fortast att adoptera ifrån. Med lite tur, behövs inte mycket av den varan, skulle vi kunna vara föräldrar nästa år om vi började med en ansökan dit i dag. Men logik hjälper inte, när känslorna drar oss till Taiwan och till St Lucy via Barnens Vänner.

Hur lång tid det kommer ta vet vi inte. Men väntan till barnbesked kan vara runt ett år, väntan på resebesked ytterligare åtta månader. Tiden är oviktig i sammanhanget. Mammahjärtat säger att det nog är i Taiwan som vårt barn finns, väntar på oss. Jag kan inte svära på det, men hela kroppen och sinnet säger det.

Att äntligen känna sig så säker. För mig är det närmast en religiös upplevelse, så nära en icke troende nu kan komma. Precis som vid ivf:en vet jag att oväntade hinder kan uppstå, men precis som vid ivf:en vet jag också att vi måste våga hoppas och våga längta för att må bra i vår väntan.

Jag får återkomma med uppdatering om papperssamlandet när jag samlat mig själv lite bättre. Är det nu det händer? Är det nu, i den här lilla vardagen, som magin börjar?