Äntligen kan vi säga att vi väntar barn på riktigt! Ja, ur vårt perspektiv är det så från och med nu. I dag, 19 oktober, är nämligen vår första dag i den officiella kön till St Lucy i Taiwan.
Jag har gått som på moln sedan beskedet. Lyckorus. Lättnad. Glädje. Framtid. Men jag har också haft tid att stanna upp, reflektera över det vi har bakom oss. All den där stora smärtan och sorgen, känns väldigt liten och avlägsen i dag. Det ska jag försöka att komma ihåg när längtan blir som tyngst att bära framöver. Att den största delen av smärtan är bakom oss och den allra största glädjen framför oss. Tänk att vi tagit oss ända hit. Det var svårt att föreställa sig innan ivf:en.
För att minnas den här dagen lite extra och på ett roligt sätt, inte bara outa vår nyhet genom att ringa eller sms:a närmsta familjen, bestämde vi oss för att mms:a en bild på oss med kuddar under tröjorna. Vi adopterande har ju fördelen att vi är lika gravida båda två, hihi. Sedan begav vi oss mot O'Learys där vi blev proppmätta efter god middag och efterrätt.
