Några små projekt i rullning

Vi har tre uppgifter att klara av närmsta tiden:

1. Ansöka hos Migrationsverket om uppehållstillstånd för Hanna. Till det behöver vi:

• Bevis på att vi har medgivande att adoptera, blankett Adoption 12 (klart)
• Arbetsgivarintyg som berättar vår årsinkomst (begärt ut)
• Bevis på att vi äger vårt hus (blir nog inte så svårt)
• Kvitto på att vi betalat in avgiften på 750 kronor till Migrationsverket (klart)

Dessa papper ska så snart vi är klara, tillsammans med ansökan, skickas till Migrationsverket i Norrköping. Barnens Vänner tror att handläggningen är ungefär en månad så det är viktigt att vi får iväg pappren relativt snabbt så att det är gjort.

2. Bilderbok till Hanna. 17 bilder planerar vi att ha med i boken. På de flesta av bilderna har vi med ett särskilt gosedjur som vi kommer att ha med vid skajpen och till Taiwan. Vi har bilder på några personer som vi tror Hanna kommer träffa första tiden och framför allt ofta. Här är de 17 bilderna (kommentera gärna hur ni tänkte, ni som gjort detta!) :

1. Vi själva, eller ja: mamma och pappa – som håller i bild på Hanna

2. Mamma

3. Pappa

4. Barnrummet

5. Barnrummet

6. Spjälsängen

7. Barnvagnen (klart!)

8. Några leksaker (klart!)

9. Snuttis och docka (klart!)

10. Kläder (klart!)

11. Bilen

12. Mormor

13. Farmor och farfar

14. Farbror Mathias 

15. Kosmo och Seven (klart!)

16. Lekparken

17. Lekparken

Ni kanske anar ett mönster i bilderna? Det som känns roligt med St Lucy, är att de lite olikt andra inte vill ha det för städat på bilderna. Det ska synas att ett barn kan stöka till det i hemmet. Så det behöver vi tänka på när bilder på oss tas och när vi fotar barnrummet. Kul också att visa en bild på våra katter. 

De kläder vi fotat är sådant vi tar med oss till Taiwan (linnet är för övrigt det enda rosa plagg vi köpt! Rosa är inte direkt det som får oss att gå bananas i barnklädeshyllorna ...)

De flesta av de leksaker vi fotat är också sådant som hänger med till Taiwan. Det gäller till exempel gosedjuret, dockan och snuttefilten. 

Jag har inte tagit till mig bilderboken helt med den entusiasm som jag trodde att jag skulle ha men nu har det ändå börjat struktureras upp på mitt initiativ (mannen har legat däckad i magsjuka, ska sägas). Det är svårt att veta vad entusiasmavsaknaden beror på. Men jag har ju gått på som en ångvält större delen av adoptionsprocessen så det kanske är hjärnan och hjärtat som säger "låt oss vila, en stund bara". För jag märkte när jag fotograferade i kväll att det är överväldigande härligt på ett sätt, "Är vi äntligen framme HÄR, vid detta!?"-sättet samtidigt som det tar energi då längtan efter Hanna är så stor och gör sig påmind vid det här steget. "Kommer hon snart eller?" undrar hjärtat. 

3. En tredje grej vi ska göra är att spela in två filmsnuttar med barnsånger som vi får skicka till Hanna. Det här var nytt för oss. Men det ser jag fram emot att göra! Tobias gillar inte alls att sjunga men vi kompromissar så att jag sjunger och han gör rörelserna. Vi väljer två sånger som vi tror att hon känner igen melodin på: Blinka lilla stjärna och Imse, vimse spindel. Detta kommer av uppenbara orsaker inte att bloggas ut, haha. 

Det händer, det är på riktigt

I dag kom ÄNTLIGEN kontraktet och lite andra dokument fram till Barnens Vänner! Jag kan säga att det är en stor skillnad på mitt mående i dag jämfört med igår. En sten lyftes från mitt bröst.


via GIPHY

Det gör att jag förstår att kontraktet ju är något så mycket mer än ett kontrakt. Att veta att det kommit fram till Barnens Vänner skänker mig ett lugn. Ett viktigt steg närmare Hanna. Vi kommer att ta oss dit. Det är inte som när vi tidigare varit nära att kunna bli föräldrar och sedan varit med om misslyckanden. Det här händer, det är på riktigt.

Ännu mer verkligt kändes det att se att vårt barnbesked presenterades på Barnens Vänners hemsida och Facebooksida! Det har jag längtat efter.

Då är ju bara frågan när. Närmast: När kommer brevet fram till oss? I dag har BV skickat det med så kallad "rek", alltså så att det ska kunna komma fram i morgon. Men med det väder som är, är det inte alldeles säkert att det blir så. Kommer det i morgon gasar dessa två föräldrar mot NP i grannkommunen, tänk så tålmodig han varit med oss(!), under eftermiddagen för att kunna få stämplarna. Kommer brevet inte fram i morgon, eller under helgen för den delen, då får vi lösa det då.

Just nu tror jag bara att jag behöver få känna att det är på riktigt. Ja, jag vill att vi ska kunna skicka vår akt till Taiwan så snart som möjligt men vi kan inte styra det helt och nu nöjer jag mig nog med att jag är glad att lugnet hittat mig åter.

Glädje men oro

Innan läggdags igår översköljdes jag av en oro och stress som inte riktigt släppt. Jag har nog svårt att koppla av innan vi fått iväg pappren, gjort allt vi kan göra för att påverka tidsaspekten. Men vi är liksom förut i händerna på myndigheter.

Samtidigt som vi är i en lyckobubbla är detta ett jobbigt skede att vara i för mig. Både små saker att vara nervös inför, att vi fyllt i något papper fel som gör att processen försenas några veckor och det är det som gör att vi blir en familj om sju månader i stället för om fem.

Sedan det lite större perspektivet. Försöka förstå att hon är vår, förbereda sig själv på att lära känna henne, vara överlycklig och samtidigt veta att hon är ett halv jordklot bort. En inneboende rädsla att något ska gå fel, så att vi inte blir en familj. Att hon inte mår bra där hon är och att det är bråttom, bråttom.

Jag tror att detta är helt normalt. Som jag nämnde tidigare har ju vi som ofrivilligt barnlösa under över fyra års tid aldrig kommit så här nära föräldraskapet, förrän nu och därför känns det så ovant. Kan det verkligen vara möjligt? Är det säkert att det är nästintill noll procent risk för att något går fel? Hur kan det stämma?

Man är så van att det finns ett stort kanske med i bilden, att det aldrig är definitivt.

Parallellt med denna oro, som jag ändå inte låter äta upp mig helt, googlar jag på sittvagnar, bärselar och bilbarnstolar. Jisses, vilken uppsjö av märken och modeller det finns och inte använder de enkla ord i annonserna. Det ska väl låta så fräsigt som möjligt och bortdribblad blir man.

Nåja. I morgon håller vi tummarna för att kontrakten landat i brevlådan.

Där var hon

När Tobias ringde strax innan tio den 21 oktober var jag ganska beredd på att det kunde vara det samtalet. Barnens Vänner hade nämligen ringt mig några minuter innan, men snabbt lagt på. När jag direkt ringde upp dem (två gånger!) var det inget svar. De hade ringt Tobias först, när han inte svarade ringt mig och sedan var han snabb att ringa upp. I efterhand hör vi mina ringsignaler på inspelningen när Tobias är i telefonen med BV.

Så såg jag hans namn på displayen och var så nervös. Man hoppas ju verkligen. Men alla hopp man haft i den ofrivilliga barnlösheten tidigare, som sedan visat sig leda till besvikelse ... Man är sårbar och skärrad.

Tobias sa det direkt. "Vi ska få en dotter".

Men jag kunde ju inte riktigt tro vad jag hörde, var detta barnbeskedet? Var det verkligen det? Jag var tvungen be honom säga det igen. "Vi ska få en dotter". Då brast det för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Vad roligt!" och "Jag älskar dig" får jag ur mig mellan tårarna.

Så många spänningar som släppte. "Vet du något mer?" frågade jag efter en stund. "Hon fyller ett år i morgon", berättade Tobias. Sen kom han inte ihåg så mycket mer.

Den stunden och det dygn som följde har kommit att bli den överlägset lyckligaste stunden i mitt liv (hittills!). Hela världen skakades om. En dotter. Fyller ett år i morgon. Där fick jag de stora svaren jag gått och längtat efter så länge. När jag sedan såg bilderna ... Åh, jag var tvungen att kolla på dem flera gånger för att kunna ta in allt och kunna förstå.

Första gången jag såg henne kände jag inte igen henne, ett helt nytt ansikte. Men det dröjde inte länge innan jag kunde se henne tydligt så fort jag sluter ögonen. Det är svårt att beskriva vår dotter utan att hon låter som en farbror, haha, men jag ska verkligen anstränga mig.

När hon föddes, några veckor för tidigt, var hon en liten sparv. Nu har hon plufsiga små kinder, världens gulligaste putmun och uppe på huvudet är det ganska glest mellan de stubbiga svarta hårstråna så det kommer dröja innan hennes hår går att sätta upp i tofs. Hennes knubbiga smalben och armar vill jag bara nypa tag i. Hon har två små gulliga veck mellan som blir handleden och armbågen när hon böjer armen. Som jag längtar efter att få hålla hennes lilla hand i min. Ja, Hannas pigga ekorrögon har borrat sig rätt in i våra hjärtan.

När vi vaknade dagen därpå och man förstod att detta lyckorus inte var någon dröm ... Det händer faktiskt ... Jag sa det åt Tobias att jag inte kan förstå hur det är möjligt, "Men jag älskar dig ännu mer än i förrgår". Att få uppleva detta tillsammans med Tobias, det stora barnbeskedet, och försöka ta in vad som väntar oss. Det är ett så avgörande ögonblick i livet. Vägen till vår Hanna. Vilken ynnest att få uppleva något så stort som ett föräldraskap tillsammans.

Dagen efter barnbeskedet, kan jag säga att jag kände som att jag släppte åren som vi kämpat. Som att jag kunnat vänta lika länge till, gråta miljoner fler tårar, slitas mellan ännu mer hopp och förtvivlan, om jag visste att det var henne jag väntade på. Visst, den tiden kommer säkert göra sig påmind då och då och hon är än ett halvt jordklot bort fysiskt. Men nu är Hanna här och det är vad som betyder något.

Vi för åtta år sedan.

Vi för fem år sedan.

Vi för fyra år sedan.

Vad händer nu? Del två

Nu har vi nästan sammanställt vår ansökan så att vi kan lämna in den till Notarius Publicus. Förstå att jag grämde mig i tisdags när jag hade slängt våra gamla utdrag från polisen, när det visade sig att vi hade kunnat få använda dem trots att de enligt manualen hunnit bli lite för gamla.

Nåja, vi är ändå lättade över att det är en relativt liten bit att ordna med i sammanhanget. Det finns ju lite annat att sammanställa färdigt under tiden. Man får också tänka att hade det inte varit detta, skulle det lika gärna kunna ha varit något annat. Men förstå att jag är glad att jag märkte, innan vi mejlade iväg polispappren, att jag glömt skriva mina efternamn på namnförtydligandet! Haha, vilken jävla blunder det hade varit. Man hade ju dessutom säkert inte fått reda på det förrän det dagar senare kom ett mejl om att "Du måste skicka om din ansökan". Puh!

I morgon ska jag börja rodda med att leta efter NP-personer i närheten så vi är beredda med det när polispappren väl anländer och kan översättas till kinesiska. När det är gjort är nämligen allt klart. I den bästa av världar kan vi ta med vår lunta till NP-personen nästa vecka på fredag, möjligen måndag veckan därpå. Men det hänger lite på polisen.

Nu när vi kollar efter olika NP-personer kommer vi i alla fall inte gå på pris utan på snabbhet. Vem kan ta tag i vår papperslunta först innan den sen ska vidare till Utrikesdepartementet och Taipei Mission?

Så det är väl vad som pågår nu. Parallellt med det inväntar vi adoptionskontraktet, som väntas nå oss antingen i slutet av denna vecka eller början av nästa.

Något annat än ett ultraljud

Från BV i måndags. Den finaste post it-lapp jag fått.

Jag tänkte inför barnbeskedet, att när man öppnade det där mejlet från adoptionsorganisationen och fick se bilden på sitt barn så skulle det gå att jämföra med en ultraljudsbild. Jag säger inte att det ena är större än det andra. Men utan att ha sett mitt barn på en ultraljudsbild, hävdar jag å det bestämdaste att det är två väldigt olika saker.


När vi öppnade mejl ett av två, med den ljuva ämnesraden "Barnbesked!" fanns en länk med 15 bilder på vår dotter, tagna under hennes första levnadsår. Det tog ett tag för dessa två päron att smälta vem vi egentligen tittade på. Att bild efter bild var på vår charmiga, fantastiskt coola lilla tjej. Ja, hon har en så skön stil på vissa av bilderna att vi inte kan hålla oss för skratt. Frasen "Like a boss", känns nära till hands.

Hela hennes uttryck, verkar stämma så bra överens med informationen i de dokument som vi öppnade minuter därpå. Där finns så otroligt mycket bakgrundsinformation. Från innan hon föddes och klockslaget när hon valde att komma till världen och vad hon då vägde och hur lång hon var, till den fantastiska person hon är i dag. Vad hon tycker om att göra, vad hon inte gillar och vad som gör henne arg. Vad som gör henne glad. Hur hon sover på nätterna och hur hon tröstas bäst, vad hon tycker om att äta och hur hennes språk och motorik utvecklas för varje månad. Dokument efter dokument.

Jag vet inte varför jag har haft ett behov av att jämföra de två. Kanske för att försöka begripa hur barnbeskedet skulle komma att kännas. En ultraljudsbild och ett mejl efter barnbesked må vara fantastiska och känslofyllda båda två. Men nej, jag kommer aldrig mer tro att de två upplevelserna är jämförbara.

Vad händer nu?

Woho! Denna måndag blev det inget "Femtiotre veckor"-inlägg. Vi gick alltså 52+4 innan barnbesked kan man säga.

Det är ju så många inlägg jag vill skriva och ni vill säkert veta hur det går, så jag tänker att jag börjar med en uppdatering så här vid läggdags så kommer det andra allt eftersom jag finner skrivro. Till skillnad från de känslosamma inläggen blir väl detta av väldigt praktisk karaktär.

I dag hade Tobias kontakt med Barnens Vänner. Han fick bland annat veta att vi skulle ge vår socialsekreterare en "heads up" om att vi fått barnbesked. Så det har vi gjort. Barnens Vänner har redan i fredags skickat oss en lunta "Efter barnbeskedet"-papper som kom fram i dag. Otroligt pedagogiskt uppbyggt, med punkter och checklista. Men visst blir vi svettiga först, mycket att göra, och vi blev tvungna att mejla iväg några frågor ändå.

Direkt kastas man tillbaka till för drygt ett år sedan när vi sammanställde vår ansökan! Det är så många detaljer att ha under uppsikt samtidigt och man är som en åttaarmad filur som gör en massa samtidigt. Fem kopior vardera på passet här (plus "passen är giltiga tillräckligt länge", check!), hitta arbetsgivarintyg på kinesiska där ... Men förvånansvärt nog verkar dessa slarvputtar ha koll på alla papper utom ett. Det känns som en bra utdelning. Utöver det är det en varsin blankett som behöver förnyas: Registerutdraget på fem språk från polisen (plus att den ska översättas till kinesiska). Tyvärr räknar vi med att detta tar några veckor.

När vi sorterat ihop alla våra papper ska dessa tas till en Notarius Publicus-person som sätter en stämpel på varje dokument. Den personen intygar att dokumenten är äkta. Sedan ska vi skicka pappren till Utrikesdepartementet som intygar att NP-personen existerar och så sätter UD en stämpel på varje dokument. Sedan ska vi skicka pappren till Taipei Mission i Stockholm som - kan ni gissa? - sätter en stämpel på varje dokument. En del samlar pokemons - andra stämplar?

Ju snabbare vi, och de myndigheter vi är beroende av, är på att sammanställa våra papper desto tidigare har vi chans att få åka till Taiwan eftersom att vårt ärende kan tas upp av domstolen snabbare. Så det är ju en ganska saftig morot för dessa två päron, som ni säkert förstår. Som jag nog berättat tidigare, ligger Taiwanresan uppskattningsvis mellan fem och sju månader bort. Tänk att få slippa den där sjätte och sjunde månaden. Vilken dröm ...

I början av nästa vecka landar förhoppningsvis adoptionskontrakten, som St Lucy skickat till Barnens Vänner, hem i vår brevlåda. När vi skrivit på dessa och skickat iväg, har jag förstått det som att vi kan börja snacka Skype!! Då kommer det, som jag förstår, kunna bokas in en tid när vi får träffa vår dotter via Skype för första gången. Det är också då vi får börja med lite mer kreativa bitar än papperssamlande, som att sammanställa en fotobok till henne med bilder från vårt hem.  

Vår älskade lilla dotter

I dag strax innan klockan tio kom det samtal vi längtat så länge efter. Det var Tobias som fick äran att ringa mig och berätta att vi nu vet att vi väntar på en bedårande liten dotter, som fyller ett år i morgon.

Vi kompade ut från jobbet ganska fort för att ta oss hem och titta i mejlen. Inte bara en utan femton bilder som vi bläddrar igenom om och om igen. Försöker förstå vad som händer. Gratulationerna väller in och inga människor är lyckligare än vi i dag.

Vi befinner oss i detta moln av känslor. Jag tänker på det liv vi har framför oss tillsammans. Det liv hon lämnar bakom sig. Vår älskade lilla dotter. Tänk att du kunde göra en höstdag så vacker.

BB-väskan 2.0

Ni har läst om vår lilla BB-väska förr och vet att vi packat lätt (varsin diktafon beroende på vem som får ringa upp vem plus byte av ringsignal om BV ringer). Men låt mig nu presentera BB-väskan 2.0. Champagnen ligger på kylning och som vi är redo att låta korken flyga den dag när vi äntligen fått det där barnbeskedet är hemma tillsammans och ömt, skört, chockat, överväldigat, näst intill förstummade fått tänka och svara JAAAA. Ja. Ja. Ja. Det finns många tillfällen för champagne men något bättre än detta kan jag nog inte komma på.

Told you so!

Eller ja, nästan rätt åtminstone. Min list sa igår att det skulle komma ett barnbesked från vårt barnhem i morgon. Det kom ett redan i dag! Inte till oss då, men ändå …

Nu hoppas jag bara inte att resten av magkänslan, som styrs av den senaste statistiken, stämmer. Den säger nämligen att det nu kommer dröja månader, närmare bestämt två eller tre, innan nästa barnbesked och det är förstås långt ifrån säkert att de lyckligt lottade som får det samtalet är vi.

Hangin' in there. Lite stukad, men givetvis glad för den familj som kommit ett steg närmare varandra i dag <3

Åtta månader bakom oss och gissningsleken fortsätter

I dag har åtta månader gått och vi bestämde oss för att uppmärksamma det genom att köpa ett gosedjur. Om några dagar kommer det nog på posten, så då får ni se vad det blev. 

Jag har noterat det i "Fantastiska jag"-boken. Där känns det viktigt med den positiva biten av väntan. Att kunna berätta något konkret om hur vi väntade innan vi visste vem vi väntade på. I den skriver jag aldrig att det gör ont för mamma och pappa att vänta och längta. Två meningar per månad om bio, wraps och gosedjur. 

Gissningsleken fortsätter. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader


Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

På det tionde ska det ske?

Det börjar vara länge sedan det kom något barnbesked alls från St Lucy (via vår organisation). 26 april var senast. Gissningsleken fortsätter och gissningarna fortsätter droppa in. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Hittills har nio personer gissat fel datum - kanske är den tionde gissningen guldgissningen? Teoretiskt sett kan Kai inte ha rätt, då den nittonde infaller på en söndag. Men vi kan ju hoppas att gissningen är väldigt nära i alla fall ...

Av 30 gissare, hittills, är det bara åtta som tror att vi får en flicka. Spännande. När det gäller internationell adoption så är det något fler pojkar som är i behov av en familj. Men jag tror inte det är så extremt stor skillnad. Senaste tidens barnbesked från vårt barnhem har det nog varit ganska blandat.

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader
Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Inte i dag heller

Gissningsleken fortsätter. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Vår lilla BB-väska

Visst kan det dröja månader innan samtalet kommer men det kan också ringa ungefär när som helst! Låt oss uppehålla oss vid den positiva känslan en stund. Dagsformen är nämligen som sådan att jag och mannen har ganska svårt att hitta dit.

Förra veckan ville mannen försäkra sig om att jag kommer ihåg att spela in mitt och hans samtal om det är så att adoptionsorganisationen hör av sig till mig och jag får det prestigefyllda uppdraget att meddela honom att han ska bli pappa (åh, ögonen tåras bara jag tänker på det ljuva i att den väntan äntligen ska vara över). Jag har hur som helst tagit över mannens gamla diktafon som jag nu ständigt bär med mig, på samma sätt som han har inspelningsapparatur som han har med sig hela tiden. Haha, två yrkesskadade journalister måhända eller är det så här "alla" gör?

Det slog mig att detta helt klart är vår lilla BB-väska som vi packat. Nätt, javisst. Men ack så betydelsefull. Vi försöker att förbereda oss så gott vi kan och orkar. I min lilla BB-väska, ja jag döper den till lilla eftersom stora, om nu inte den ska kallas RB-väskan, torde vara när resebeskedet väl kommer, ingår också att nu ha bytt ringsignal!

När Barnens Vänner ringer mig kommer Cornelis Vreeswijk höras deklarera "Hejsan morsan, hejsan stabben. Här är brev från älsklingsgrabben ..." Detta outade jag för kollegerna, för jag är ju en sådan som inte riktigt kan hålla inne på saker, vilket ledde till ett "Då vet vi när vi ska börja filma!". Fler yrkesskadade journalister, alltså. Hur väldokumenterat barnbeskedet slutligen blir, återstår att se. Men visst vore det häftigt att kunna spela upp för vårt barn senare i livet.

Ny ringsignal?

I dag kläckte jag den briljanta idén att jag ska ha en speciell ringsignal när Barnens Vänner ringer. På det sättet kanske jag kan slappna av lite när telefonen ringer med den vanliga signalen och så blir det ju lite speciellt när adoptionsorganisationen ringer. Uppspelt blir jag ju hur som helst när jag antingen ser eller hör att det är organisationen även om det nu bara är en pollenallergi som det efterforskas i.

Jag lutar mellan några signaler:
Sweet child of mine (kraftfullt intro!)
Here comes the sun (verkar tyvärr inte finnas som original)
Mamma Mia (njaa … inleds ju med "I've been cheated by you" …)
We are all the winners (festlig, förstås)
Det gåtfulla folket (vackert värre)
Brev från kolonien (seglat upp som klar favorit för mig!)

Tack till Tobias för inspiration! Någon mer som har en bra ringsignalsidé eller ser en favorit uppskriven här?

Gissningsleken continues

Inte heller blivande farfar hade rätt, även om tanken att det skulle kunna vara så hann flimra förbi när telefonen ringde tidigare i dag. Puh! Nu är inte nästa gissning om när vi får barnbesked förrän om tre veckor men då är det faktiskt två som gissat på samma datum! 6 juni - jag är osäker på om adoptionsorganisationen i Sverige har öppet då eftersom det är en röd dag. Det är ytterligare några som oberoende av varandra gissat på samma datum senare i sommar.

En av de nya gissarna är blivande farbror Mathias - välkomna in i leken ni andra som inte hunnit gissa ännu heller!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias (NY!)
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader