Där var hon

När Tobias ringde strax innan tio den 21 oktober var jag ganska beredd på att det kunde vara det samtalet. Barnens Vänner hade nämligen ringt mig några minuter innan, men snabbt lagt på. När jag direkt ringde upp dem (två gånger!) var det inget svar. De hade ringt Tobias först, när han inte svarade ringt mig och sedan var han snabb att ringa upp. I efterhand hör vi mina ringsignaler på inspelningen när Tobias är i telefonen med BV.

Så såg jag hans namn på displayen och var så nervös. Man hoppas ju verkligen. Men alla hopp man haft i den ofrivilliga barnlösheten tidigare, som sedan visat sig leda till besvikelse ... Man är sårbar och skärrad.

Tobias sa det direkt. "Vi ska få en dotter".

Men jag kunde ju inte riktigt tro vad jag hörde, var detta barnbeskedet? Var det verkligen det? Jag var tvungen be honom säga det igen. "Vi ska få en dotter". Då brast det för mig. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Vad roligt!" och "Jag älskar dig" får jag ur mig mellan tårarna.

Så många spänningar som släppte. "Vet du något mer?" frågade jag efter en stund. "Hon fyller ett år i morgon", berättade Tobias. Sen kom han inte ihåg så mycket mer.

Den stunden och det dygn som följde har kommit att bli den överlägset lyckligaste stunden i mitt liv (hittills!). Hela världen skakades om. En dotter. Fyller ett år i morgon. Där fick jag de stora svaren jag gått och längtat efter så länge. När jag sedan såg bilderna ... Åh, jag var tvungen att kolla på dem flera gånger för att kunna ta in allt och kunna förstå.

Första gången jag såg henne kände jag inte igen henne, ett helt nytt ansikte. Men det dröjde inte länge innan jag kunde se henne tydligt så fort jag sluter ögonen. Det är svårt att beskriva vår dotter utan att hon låter som en farbror, haha, men jag ska verkligen anstränga mig.

När hon föddes, några veckor för tidigt, var hon en liten sparv. Nu har hon plufsiga små kinder, världens gulligaste putmun och uppe på huvudet är det ganska glest mellan de stubbiga svarta hårstråna så det kommer dröja innan hennes hår går att sätta upp i tofs. Hennes knubbiga smalben och armar vill jag bara nypa tag i. Hon har två små gulliga veck mellan som blir handleden och armbågen när hon böjer armen. Som jag längtar efter att få hålla hennes lilla hand i min. Ja, Hannas pigga ekorrögon har borrat sig rätt in i våra hjärtan.

När vi vaknade dagen därpå och man förstod att detta lyckorus inte var någon dröm ... Det händer faktiskt ... Jag sa det åt Tobias att jag inte kan förstå hur det är möjligt, "Men jag älskar dig ännu mer än i förrgår". Att få uppleva detta tillsammans med Tobias, det stora barnbeskedet, och försöka ta in vad som väntar oss. Det är ett så avgörande ögonblick i livet. Vägen till vår Hanna. Vilken ynnest att få uppleva något så stort som ett föräldraskap tillsammans.

Dagen efter barnbeskedet, kan jag säga att jag kände som att jag släppte åren som vi kämpat. Som att jag kunnat vänta lika länge till, gråta miljoner fler tårar, slitas mellan ännu mer hopp och förtvivlan, om jag visste att det var henne jag väntade på. Visst, den tiden kommer säkert göra sig påmind då och då och hon är än ett halvt jordklot bort fysiskt. Men nu är Hanna här och det är vad som betyder något.

Vi för åtta år sedan.

Vi för fem år sedan.

Vi för fyra år sedan.