Livet är bra fantastiskt ibland

6 oktober, 2015:
Nu börjar jag känna mig lite trött på papperssamlandet och organiserandet. Det är nästan så att jag vill vifta bort allt och bara dra täcket över huvudet. Lite som att någon försöker heja på en i ett marathon. Vill bara vila lite, lite, men kan inte stanna för då orkar man inte längre och så står någon eller något vid sidan om och skriker "KOM IGEN! Pressa lite till! Inte sluta! Du är så nära! Snart i mål!" och kroppen är helt slutkörd och man bara fortsätter på ren vilja. Kan skönja mållinjen fast den känns långt borta.

Hela inlägget hittar du här. 
----------------------------
Tänk att det faller sig så att jag börjar skönja en annan slags mållinje precis ett år senare. Den stora milstolpen Barnbesked. Och så har jag börjat längta efter att samla papper igen, förstås! 

Bubblare: Igår var det exakt två år sedan som vi påbörjade vår andra ivf-behandling av tre. Jag vet inte riktigt hur lång tid två år är, men i det här sammanhanget känns det verkligen som en evighet! Jag skrev om det lilla "sprutdrama" som blev här. Det jag brukar tänka när jag tänker på ivf:en är att jag minns hur innerligt jag ville att det skulle fungera för att det där med att ens ge sig in i en adoptionsprocess och därtill ta sig igenom den kändes ju fruktansvärt övermäktigt. Innan ivf:en var det en liknande känsla, att jag hoppades så innerligt att vi skulle lösa det själva hemma i sovrummet eftersom det där med ivf kändes alldeles för övermäktigt.

Tänka sig att vi tagit oss ända hit där vi är, förvisso väldigt omtöcknade då och då men det har ju gått alldeles ypperligt. Vi står stadigt på båda benen, kanske stadigare än någonsin med tanke på all kraft och viljestyrka vi lyckats samla på vägen, och är närmare än någonsin att bli föräldrar till just vårt barn. Livet är bra fantastiskt ibland.