För ett år sedan ...

Den här helgen förra året hade jag fullt upp. Tobias jobbade helg och vi var i slutet av att sammanställa vår ansökan till St Lucy. Men bilderna vi försökt få framkallat hos Fuji Direkt dröjde. När fredagen var över och bilderna inte kommit beslutade jag mig för en road trip till Västerås för att snabbframkalla bilderna. På kvällen satt vi och sippade på varsitt glas rött och klistrade in bilderna på färgglada sidor. Bildtexterna var redan gjorda.

Jag tror inte att alla länder efterfrågar sådana här lekfulla album. Men till St Lucy i Taiwan fick vi i alla fall rådet att göra det så scrapbookat som möjligt. Vi fick också veta att det inte skulle se för städat eller tillrättalagt ut, det skulle kunna tolkas som att det inte var en miljö passande för ett barn.

En annan stor skillnad för hur det är att skicka bilder till adoptionsorganisationer i en del andra länder, där jag förstått att det snarare ska se ganska prydligt ut och att alla ibland måste vara finklädda och ha skor på sig inomhus. Så när vi skulle samla några ur familjen för en gruppbild, hade vi först sagt att de var tvungna att ha med sig finskor, haha. Men vi dubbelkollade med adoptionsorganisationen som tur var och fick veta att de skulle lämna extraskorna hemma. Husdjur däremot var inte välkomna på bilderna. Katterna var inga problem att hålla undan vid gruppfotot eftersom svärföräldrarnas hund var på besök, så det var henne vi fick försöka locka bort från kameran. Finns en rätt kul bildserie som berättar att detta inte var det enklaste, haha!

Det tiosidiga albumet är kvar hemma, osäker på om vi kommer ombedjas skicka det också när vi skickar våra originalhandlingar vid barnbesked, men vi fick scanna in albumsidorna och skicka till Barnens Vänner den där helgen för ett år sedan. Eftersom vi inte fick skriva något personligt brev, så som det fungerar till en del andra barnhem i Taiwan, så maxade vi bildtexterna med information om närliggande (och gratis) utbildning, fri kollektivtrafik och allemansrätten, till exempel. Om det är en bra strategi vet jag faktiskt inte. Men vill minnas att vi fick rådet från flera håll att skryta på bilderna. Visa tv:n och bilen, ungefär, vilket givetvis gjordes. Vi råddes också att ha med någon semesterbild och att se väldigt glada ut.

Albumet var helt klart en av de roligare bitarna i ansökan. Man får ju liksom inte klistra på muffinsklistermärken på intyget från Skatteverket eller så. Men det var jobbigt också. Vi var nog ganska utpumpade från sista ivf:en och att direkt på det ha lagt in en högre växel i adoptionsprocessen och så ångat på med den. Vi pausade inte förrän ansökan var inskickad. Då fick vi i stället nästan ett år av passivitet. Inga sprutor, inga undersökningar, inga graviditetstest, inga dokument, inga intervjuer, ingen föräldrautbildning, ingen väntan på beslut...

Jag gillar att ha saker gjorda, få bocka av allt på listan och sedan sitta lugnt i båten. Men vilket konstigt år detta varit, ändå. Så olikt åren innan men ändå en del av dem.