Förvirrande nätter

Det är en del konstiga drömmar nu. Häromnatten drömde jag att det var plustecken efter plustecken på graviditetsstickorna. Jag var förtvivlad och började att bryta isär dem och förstöra dem men det hjälper ju inte så mycket. Nästan andfådd vaknade jag, lättad över att det var en dröm.

Jag förstår att det är högst osannolikt att mardrömmen blir sann, särskilt som vi ju skyddar oss medan vi väntar barn, men det är väl en sådan stark inneboende rädsla för att något som hindrar oss i adoptionsprocessen ska inträffa.

Jag minns att jag hade liknande rädslor i början av adoptionsprocessen, att någon av oss skulle bli sjuk eller förlora jobbet eller råka ut för något annat som skulle göra att vi tvingades avbryta processen. Sådant som inte går att styra.

När jag tänker efter fanns liknande rädslor i samband med inte minst första ivf:ena.Att något skulle gå fel, att något skulle stoppa oss. Det är nog ganska vanligt med sådana här rädslor. Särskilt om man är någorlunda van att ha kontroll över olika situationer.

Skillnaden nu, från i början av adoptionsprocessen och vid ivf:erna, är att jag känner mig lugnare när rädslorna smyger sig på. Vi kan inte styra allt som händer i våra liv, i adoptionsprocessen. Det är bara att följa med hur svårt det än kan kännas ibland.