Gästblogg: Vi är inte bortglömda

Jag bad Tobias att gästblogga lite, berätta vad som rör sig i huvudet just nu och så här fint blev det:

Ända sedan jag var liten har jag hatat att stå i kö. Få saker har fått mig så stressad som att stå i en rad av människor samtidigt som man väntar på att få betala för matvarorna på Ica, få gå ombord på flygplanet eller köandet till att hämta ut biobiljetten. I de allra flesta fallen står man inte i kö i längre än några minuter och det känns ändå som en evighet. Att stå i kö i ett helt år är något helt annat. Det har jag och min fru Lina snart gjort. 

Just den här kön går hela vägen till ett litet barnhem i Taiwan där det förhoppningsvis finns ett barn som inom en inte allt för lång tid kommer bli vårt barn. Men till skillnad från matvarubutiken finns det inga snabbkassor att ta en genväg genom. Vi får helt enkelt acceptera att adoptera ett barn inte görs i en handvändning. Det är jobbigt. Det är utmattande och till slut slutar man att tro på att det där samtalet någonsin ska komma.

När vi ställde oss i kö för snart ett år sedan bad Lina läsarna på bloggen att gissa vilket datum som vi skulle få vårt barnbesked. Många tips har redan gått ut, några var optimistiska medan andra, som jag själv, valde ett datum lite längre fram i kalendern. Mitt tips är i morgon, 10 oktober. Av alla datum valde jag, utan att veta om det, Taiwans nationaldag. Nu ser det också ut att spricka, för inte ringer de väl på en helgdag och berättar att det finns ett barn som väntar på oss? Just i dag gör inte det så mycket. 

För bara någon vecka sedan fick jag och Lina tillbaka lite hopp i vår väntan när Barnens vänner hörde av sig och berättade att våra papper fanns i Taiwan, att någon faktiskt läst våra texter och tittat på våra bilder. De ville dessutom att vi skulle svara på en kompletterande fråga. Sedan dess har vi fantiserat, analyserat och lyssnat på andra som redan fått barnbesked. Även om vi inte får det där barnbeskedet kommer i morgon, på torsdag eller nästa vecka så känns det ändå okej just nu, för vi vet att vi inte är bortglömda.

via GIPHY

Tobias, min fantastiska man, har skrivit två inlägg tidigare. De hittar du här och här.