Åtta månader bakom oss och gissningsleken fortsätter

I dag har åtta månader gått och vi bestämde oss för att uppmärksamma det genom att köpa ett gosedjur. Om några dagar kommer det nog på posten, så då får ni se vad det blev. 

Jag har noterat det i "Fantastiska jag"-boken. Där känns det viktigt med den positiva biten av väntan. Att kunna berätta något konkret om hur vi väntade innan vi visste vem vi väntade på. I den skriver jag aldrig att det gör ont för mamma och pappa att vänta och längta. Två meningar per månad om bio, wraps och gosedjur. 

Gissningsleken fortsätter. När får vi barnbesked? Är det en flicka eller pojke? Hur gammalt är vårt barn?

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Annika:

9 juni 2016, flicka, 15 månader


Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Jessica:

19 juli, pojke, 13 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Resan till dig:

8 augusti, pojke, 16 månader

Anonym:

10 augusti 2016, pojke, 13 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

S:

28 oktober 2016, pojke, 17 månader

Jenny:

2 november, flicka, 

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Hur plockar vi upp bitarna?

Ni ska få det så naket som jag orkar skriva just nu.

Vi är förkrossade, bit för bit går vi sönder tillsammans. Minustecknen på stickorna, är så svaga jämfört med det som upplevs nu. Till och med det sista minustecknet för drygt ett år sedan. Det är som att vi, liksom i SVT:s succé Mästarnas mästare, utkämpar en ny nattduell varenda dag. Rättare sagt pågår den under kontorstid, så stänger telefontiden och vi vet att vi står som förlorarna än en gång. Stavarna som slocknar plockas av någon annan kraft vi inte rår på. Eller så är det som att vi kastas in i samma långa mardröm, dag efter dag. Efter dag. Inget, inget barnbesked. Den högljudda tystnaden som vi inte rår på. Bara när vi sover är vi avslappnade, trygga.

För även om drömmar om att vi blivit föräldrar smyger sig på, får vi vara det för stunden innan vi slits tillbaka in i sanningen. Denna ständiga kamp, som vi oavbrutet utkämpar utan att kunna påverka utgången eller vägen dit på något sätt. Denna passivitet är fruktansvärt smärtsam att genomlida samtidigt som livet över allt annars rullar på. Jorden slutar inte snurra fastän vi dag efter dag vistas i detta gap av sorg.

Vi kämpar oss igenom en av de värsta perioderna i vårt liv just nu och har inte en susning om när det vänder. I morgon? Ska vi tvingas vara vakna med detta svarta hål i bröstet hundra morgnar till innan det är över? Är vi trygga om hundra nätter eller har något annat hinder kommit i vår väg då? Jag försöker med tankens kraft påverka telefonen att ringa, tror på något sätt att det ska fungera. Det stora samtalet. Men tystnaden gör ont.

Vi försöker trösta varandra. Men vad för tröstande ord finns att säga när vi inte har några svar att ge? Vi vet, hoppas, att vår tid kommer någon gång. Kanske snart. Huvudet säger det. Men det är svårt för hjärtat att förstå när vi inte vet varken ut eller in hur nära vi är. År av förtvivlan sätter sina spår medan vi försöker bära varandra. Vad ska vi tro egentligen? Åh, vi försöker ha tillit till livet men orken är svag.

Hur plockar vi ihop alla de där bitarna som blir? Vi har inget svar på det. Det vi kommer fram till är att vi behöver komma bort från vardagen, från sådant som påminner om den sorg som hela tiden är närvarande. Ni minns väl Sällskapsresan: "Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting". Två försök att leva utanför den energislukande väntansbubblan är på gång:

1. Tobias 30-årspresent till mig: En natt på hotell tillsammans och Beyonce i Friends Arena (Oh my!)
2. En vecka i en liten by på Kreta i sommar, tillsammans förstås. Hittade rena fyndresan för cirka 2500 kronor/person och slog till.

Vi trodde inte att vi skulle boka en charter i väntansprocessen. Det kändes onödigt. Men nu är det den bästa medicin vi kan komma på. Vara bara vi två, i en helt annan miljö. Efter det kanske vi orkar ta ett djupt andetag, samla energi, fortsätta vänta.

Vår lilla BB-väska

Visst kan det dröja månader innan samtalet kommer men det kan också ringa ungefär när som helst! Låt oss uppehålla oss vid den positiva känslan en stund. Dagsformen är nämligen som sådan att jag och mannen har ganska svårt att hitta dit.

Förra veckan ville mannen försäkra sig om att jag kommer ihåg att spela in mitt och hans samtal om det är så att adoptionsorganisationen hör av sig till mig och jag får det prestigefyllda uppdraget att meddela honom att han ska bli pappa (åh, ögonen tåras bara jag tänker på det ljuva i att den väntan äntligen ska vara över). Jag har hur som helst tagit över mannens gamla diktafon som jag nu ständigt bär med mig, på samma sätt som han har inspelningsapparatur som han har med sig hela tiden. Haha, två yrkesskadade journalister måhända eller är det så här "alla" gör?

Det slog mig att detta helt klart är vår lilla BB-väska som vi packat. Nätt, javisst. Men ack så betydelsefull. Vi försöker att förbereda oss så gott vi kan och orkar. I min lilla BB-väska, ja jag döper den till lilla eftersom stora, om nu inte den ska kallas RB-väskan, torde vara när resebeskedet väl kommer, ingår också att nu ha bytt ringsignal!

När Barnens Vänner ringer mig kommer Cornelis Vreeswijk höras deklarera "Hejsan morsan, hejsan stabben. Här är brev från älsklingsgrabben ..." Detta outade jag för kollegerna, för jag är ju en sådan som inte riktigt kan hålla inne på saker, vilket ledde till ett "Då vet vi när vi ska börja filma!". Fler yrkesskadade journalister, alltså. Hur väldokumenterat barnbeskedet slutligen blir, återstår att se. Men visst vore det häftigt att kunna spela upp för vårt barn senare i livet.

Ny ringsignal?

I dag kläckte jag den briljanta idén att jag ska ha en speciell ringsignal när Barnens Vänner ringer. På det sättet kanske jag kan slappna av lite när telefonen ringer med den vanliga signalen och så blir det ju lite speciellt när adoptionsorganisationen ringer. Uppspelt blir jag ju hur som helst när jag antingen ser eller hör att det är organisationen även om det nu bara är en pollenallergi som det efterforskas i.

Jag lutar mellan några signaler:
Sweet child of mine (kraftfullt intro!)
Here comes the sun (verkar tyvärr inte finnas som original)
Mamma Mia (njaa … inleds ju med "I've been cheated by you" …)
We are all the winners (festlig, förstås)
Det gåtfulla folket (vackert värre)
Brev från kolonien (seglat upp som klar favorit för mig!)

Tack till Tobias för inspiration! Någon mer som har en bra ringsignalsidé eller ser en favorit uppskriven här?

Gissningsleken continues

Inte heller blivande farfar hade rätt, även om tanken att det skulle kunna vara så hann flimra förbi när telefonen ringde tidigare i dag. Puh! Nu är inte nästa gissning om när vi får barnbesked förrän om tre veckor men då är det faktiskt två som gissat på samma datum! 6 juni - jag är osäker på om adoptionsorganisationen i Sverige har öppet då eftersom det är en röd dag. Det är ytterligare några som oberoende av varandra gissat på samma datum senare i sommar.

En av de nya gissarna är blivande farbror Mathias - välkomna in i leken ni andra som inte hunnit gissa ännu heller!

Marika B:
7 mars 2016, flicka, 13 månader

Farmor:
12 april 2016, pojke, 10 månader

Susse:
16 maj 2016, pojke, 15 månader

Farfar:
17 maj 2016, flicka, 15 månader

Anonym:
6 juni 2016, flicka, 11 månader

Silvia:
6 juni 2016, flicka, 19 månader

Evelina (pandahoff):
16 juni 2016, pojke, 6 månader

Miss Hultgren: 
16 juni, pojke, 10 månader

Kai:
19 juni 2016, pojke, 7 månader

Marion:
3 juli 2016, pojke, 15 månader

Gullmaja:
12 juli 2016, pojke, 13 månader

Farbror Mathias (NY!)
12 juli 2016, pojke, 24 månader

Adopterad från Peru:
28 juli 2016, flicka, 26 månader

Namnsdagsbarn:
25 augusti 2016, pojke, 11 månader

Louise: 
23 september 2016, pojke, 10 månader

Jag:
26 september 2016, pojke, 17 månader

Marr: 
3 oktober 2016, pojke, 16 månader

Tobias: 
10 oktober 2016, pojke, 18 månader

Anna: 
12 november 2016, flicka, 14 månader

Emma: 
22 november 2016, pojke, 19 månader

Cornelia:
12 januari 2017, pojke, 17 månader

Evelina:
20 januari 2017, pojke, 26 månader

Caroline:
23 februari 2017, pojke, 23 månader

Louise:
11 augusti 2017, pojke, 24 månader

Som ett negativt graviditetstest

I morse skickade jag in våra läkarpapper, rätt ifyllda (skönt!). Så fick jag ett mejlsvar från Barnens Vänner att allt såg bra ut.

Det dröjer cirka 30 minuter innan telefonen ringer. Redan där börjar tankarna spinna. Det står "Barnens Vänner" på displayen - för första gången sedan vi ställde oss i kön för snart sju månader sedan. Hjärtat klappar än snabbare, pendlar mellan hopp och "inte en chans" hela tiden under dessa få, evighetslånga, sekunder innan jag svarar. "Vad är det som händer? Vad är det som händer?" går runt i huvudet. Är detta samtalet?

Så svarar jag. Jag får frågan om jag har tid att prata en liten stund. Osäker på hur jag ska tolka vad det handlar om, hon låter glad och positiv, men hjärnan går på högvarv, visst har jag tid. "Säg vad det är, säg vad det är, säg vad det är" tänker jag under de långsamt tickande sekunder som hinner gå innan frågan kommer - Är det du eller din man som är pollenallergiker?

Hoppet dalar som en pysande ballong. Det är jag. Vi hade kastat om pappren men ingen fara, nu är det rätt. Innan vi lägger på får jag trösten att de hoppas kunna höra av sig med ett barnbesked snart.

Jag har inte tagit ett graviditetstest på snart ett år. Men det är slående hur lik känslan är! Sådan nerv innan man får det svart på vitt och så besvikelsen när det inte var så som det fanns en minimal chans att det skulle kunna vara.

Jag skrev till mannen vad som hänt och han föreslog att adoptionsorganisationen kanske skulle kunna skicka ut ett slags varnings-sms innan de ringer? Typ: Hej, vi ringer dig snart men det handlar inte om det och så kanske vi borde göra detsamma till varandra, hehe.

Nåja. Vi fortsätter kämpa på i väntansträsket! Nu har man ju i alla fall fått ett slags "genrep" vad gäller samtalet.

En plåga och en fröjd

Jag är inne i en period där adoptionen tar upp nästintill hela min tankeverksamhet. Hur jag får resten av livet att fungera är en gåta. Men jobbar gör jag, äter gör jag, skrattar gör jag, sover gör jag - även om tankarna ständigt är hos vårt barn.

Att tankarna ständigt cirkulerar kring adoptionen är både en plåga och fröjd. Att drömma sig bort, planera, är fridfullt. Men att inse hur långt man har kvar till sin dröm är ett knivhugg i bröstet. Vi har vårt barn inom räckhåll, ett telefonsamtal bort. Så nära, så nära. Men ändå inte här.  Medvetandet om mellantiden, som kan vara precis så lång som nästan omöjlig att uthärda, börjar sakta sjunka in. En stark känsla. Det går nog inte riktigt att styra när man kommer hamna där, men det känns som att frustrationen anlänt ungefär när jag räknat med att den skulle komma.

Jag tror två faktorer medverkar till att rastlösheten i väntan kommer just nu:
1. Vi har stått i kö i tre månader, i ett kvartal! Varken mer eller mindre (eller ok, en vecka mer då).
2. Jag är inte längre chef på jobbet, vilket lett till en avsevärd minskning av arbetsbörda och markant ökning av fritid och så fanns visst riktigt stort utrymme i huvudet att hyra ut åt adoptionstankar.

Nu är frågan om jag har en liten lucka mellan att helt och hållet deppa ner mig/drömma mig bort i adoptionstankar till att börja med en tids- och tankekrävande verksamhet eller om det tåget redan gått. Stay tuned!