Vi är förkrossade, bit för bit går vi sönder tillsammans. Minustecknen på stickorna, är så svaga jämfört med det som upplevs nu. Till och med det sista minustecknet för drygt ett år sedan. Det är som att vi, liksom i SVT:s succé Mästarnas mästare, utkämpar en ny nattduell varenda dag. Rättare sagt pågår den under kontorstid, så stänger telefontiden och vi vet att vi står som förlorarna än en gång. Stavarna som slocknar plockas av någon annan kraft vi inte rår på. Eller så är det som att vi kastas in i samma långa mardröm, dag efter dag. Efter dag. Inget, inget barnbesked. Den högljudda tystnaden som vi inte rår på. Bara när vi sover är vi avslappnade, trygga.
För även om drömmar om att vi blivit föräldrar smyger sig på, får vi vara det för stunden innan vi slits tillbaka in i sanningen. Denna ständiga kamp, som vi oavbrutet utkämpar utan att kunna påverka utgången eller vägen dit på något sätt. Denna passivitet är fruktansvärt smärtsam att genomlida samtidigt som livet över allt annars rullar på. Jorden slutar inte snurra fastän vi dag efter dag vistas i detta gap av sorg.
Vi kämpar oss igenom en av de värsta perioderna i vårt liv just nu och har inte en susning om när det vänder. I morgon? Ska vi tvingas vara vakna med detta svarta hål i bröstet hundra morgnar till innan det är över? Är vi trygga om hundra nätter eller har något annat hinder kommit i vår väg då? Jag försöker med tankens kraft påverka telefonen att ringa, tror på något sätt att det ska fungera. Det stora samtalet. Men tystnaden gör ont.
Vi försöker trösta varandra. Men vad för tröstande ord finns att säga när vi inte har några svar att ge? Vi vet, hoppas, att vår tid kommer någon gång. Kanske snart. Huvudet säger det. Men det är svårt för hjärtat att förstå när vi inte vet varken ut eller in hur nära vi är. År av förtvivlan sätter sina spår medan vi försöker bära varandra. Vad ska vi tro egentligen? Åh, vi försöker ha tillit till livet men orken är svag.
Hur plockar vi ihop alla de där bitarna som blir? Vi har inget svar på det. Det vi kommer fram till är att vi behöver komma bort från vardagen, från sådant som påminner om den sorg som hela tiden är närvarande. Ni minns väl Sällskapsresan: "Svenskarna reser inte till någonting, de reser från någonting". Två försök att leva utanför den energislukande väntansbubblan är på gång:
1. Tobias 30-årspresent till mig: En natt på hotell tillsammans och Beyonce i Friends Arena (Oh my!)
2. En vecka i en liten by på Kreta i sommar, tillsammans förstås. Hittade rena fyndresan för cirka 2500 kronor/person och slog till.
Vi trodde inte att vi skulle boka en charter i väntansprocessen. Det kändes onödigt. Men nu är det den bästa medicin vi kan komma på. Vara bara vi två, i en helt annan miljö. Efter det kanske vi orkar ta ett djupt andetag, samla energi, fortsätta vänta.
