I nöd och lust

I sluttampen av den här ruvningen har jag gråtit varje dag. Ibland mer, ibland mindre. Det är nog ganska ofta så en ruvning fungerar. Vi ruvare slits mellan hopp och förtvivlan. Förväntan och pessimism.

Så här när vår tredje och sista ruvning närmar sig slutet far många tankar genom huvudet. Jag har på något sätt alltid trott att ivf:en skulle fungera för oss. Nu tror jag det inte.

Jag ska vara ärlig. Ibland känner jag mig egoistisk när jag sörjer. För att det känns som att min man inte ges utrymme att tycka synd om oss, om sig själv, någon måste vara klippan. Men vi tar det här på olika sätt. Kanske beror det på både oss själva och omgivningen. Kanske beror det på att som kvinna är jag den ständiga hönan, försökskaninen, kroppen.

Det är som att kroppen inte längre är min. Den hör till hormonerna, äggen, medicinerna, sprutorna, tankarna och känslorna som slår rot … Jag tror att det är något som bara jag som kvinna innerligt kan förstå. Min mans svåra bit är att stå på sidan om och inte kunna göra något. Vi har gjort den här resan tillsammans, men påverkats av den på olika sätt.

Tillsammans har vi kämpat så för det där plusset. Även om vi inte får se det i morgon, var det värt det? Jag vill svara ja, och jag tror det är så. Men nu räcker det.

Det ska bli så skönt att stänga dörren till detta och gå vidare tillsammans, även om det riskerar att bli smärtsamt till en början. Det här är min sista riktiga dag som ruvare. På lördag morgon vet vi hur det gick.

Ruvardag 14

Tick, tack. Tick, tack. Ruvardag 14 börjar lida mot sitt slut. Jag försöker att inte känna efter så mycket. Även om det visst blir lite googlingar här och där. Jag har börjat misstänka att jag har magkatarr, vilket förstås inte är så bra. Särskilt inte om det är orsakat av stress. Men ... en liten google-fågel, eller en massa små google-fåglar, viskade till mig att en del får det under sin graviditet.

Jag är ändå skeptisk. Den här potentiella magkatarren kan jag ha släpat med mig ända sedan äggplocket, när det "rev i äggstockarna", bara att jag inte fattade att det var det. Positivt är i alla fall att jag inte sett någon mens ännu, förra gången hade jag hunnit få hintar om den vid det här laget. Men jag har å andra sidan inte sett någon nidblödning heller. Så det är mycket "å ena sidan, å andra sidan" ...

Min man och jag har hur som helst lovat oss lite tröstpriser nästa vecka om vi får se ett negativt test. Igen ...

Jag har lovat mig själv två grejer: 1. En sviiiindyr men oooh så skön vinterjacka från Fjällräven. 2. Ett varmt bad med ett glas (kanske något mer) av mitt absoluta favoritdessertvin. Det är som honung för smaklökarna.

Min man kunde inte komma på någon belöning till sig själv. Så då har jag lovat honom att vi ska se en action-film på bio. Jag haaaatar sådana filmer. Men jag ska bjuda min man på både det, mitt sällskap och popcorn om vi hamnar i det tråkiga läget. Alla två i familjen behöver tröstas om det inte blir som vi hoppas.