En plåga och en fröjd

Jag är inne i en period där adoptionen tar upp nästintill hela min tankeverksamhet. Hur jag får resten av livet att fungera är en gåta. Men jobbar gör jag, äter gör jag, skrattar gör jag, sover gör jag - även om tankarna ständigt är hos vårt barn.

Att tankarna ständigt cirkulerar kring adoptionen är både en plåga och fröjd. Att drömma sig bort, planera, är fridfullt. Men att inse hur långt man har kvar till sin dröm är ett knivhugg i bröstet. Vi har vårt barn inom räckhåll, ett telefonsamtal bort. Så nära, så nära. Men ändå inte här.  Medvetandet om mellantiden, som kan vara precis så lång som nästan omöjlig att uthärda, börjar sakta sjunka in. En stark känsla. Det går nog inte riktigt att styra när man kommer hamna där, men det känns som att frustrationen anlänt ungefär när jag räknat med att den skulle komma.

Jag tror två faktorer medverkar till att rastlösheten i väntan kommer just nu:
1. Vi har stått i kö i tre månader, i ett kvartal! Varken mer eller mindre (eller ok, en vecka mer då).
2. Jag är inte längre chef på jobbet, vilket lett till en avsevärd minskning av arbetsbörda och markant ökning av fritid och så fanns visst riktigt stort utrymme i huvudet att hyra ut åt adoptionstankar.

Nu är frågan om jag har en liten lucka mellan att helt och hållet deppa ner mig/drömma mig bort i adoptionstankar till att börja med en tids- och tankekrävande verksamhet eller om det tåget redan gått. Stay tuned!