Hurra! Det kom ett till barnbesked från "vårt barnhem" tidigare i dag via Barnens Vänner. Familjen hade en nio månaders lång kötid bakom sig.
Det var rätt befriande när Tobias meddelade att han sett att det kommit ett barnbesked. Båda bara genast "Åh! Vad roligt!". Så var det tyst en stund innan Tobias sa: "Fast lite avis blir man ju också." och jag bara: "JAA! TACK. Du med? Så skönt att jag inte är ensam!" Det är något med barnbeskeden. De skänker en ofantlig glädje, inget snack om saken, men det får oss självklart att längta ännu mer efter vårt barn. Önska att det var vi som fick den där efterlängtade nyheten om att ett barn väntar på oss. Men vi har fortfarande det underbara samtalet framför oss. Jag har till och med börjat fundera på att jag skulle vilja ha en inspelningsapp att använda direkt när adoptionsorganisationen eller Tobias ringer. Bara för att fånga känslan på riktigt, sånt som inte går att konstruera i efterhand. Men kanske är lite too much.
På fredag är det fyra månader i den här bubblan av vår "riktiga" väntan och jag vet inte hur det är möjligt men veckorna går superfort medan månaderna verkligen, verkligen kryper fram.
I dag har jag förresten dessutom fått reda på en till graviditet i bekantskapskretsen. 2016 är värsta "nya familjemedlemmar"-året!
Ja det är verkligen tudelat det där! Men det är fullt normalt och förståeligt att man samtidigt som man blir glad för andra att man blir avundsjuk för man önskar ju så innerligt att det ska bli ens egen tur.
SvaraRaderaDet bästa med att andra får barnbesked är att det faktiskt händer något, att det rullar på och att det förhoppningsvis också innebär att man själv kommer ett steg närmare :)
Verkligen! Ett steg närmare är man ju hur man än vrider och vänder på det :)
Radera