I väntan på samtalet

I dag frågade jag i St Lucy-gruppen på Facebook om inte några av dem som fått barnbesked kunde dela med sig av sina historier. Det gjorde flera och det var så fint att få ta del av. Det gjorde mig både rörd och tacksam och som så många gånger förr får det väntan att kännas lättare och svårare på samma gång.

Tidigare har jag fått för mig att Barnens Vänner brukar ringa pappan först. Det stämmer inte! Det varierar vem som de provar nå först, lät några med erfarenheten meddela. Jag har sagt till Tobias att det säkert blir att de ringer mig och sen panikringer jag alla Tobias telefoner (vanlig mobil, jobbtelefon och jobbmobil) för att få höra att han sitter i möte eller något. Haha. Så var det när vi vunnit budgivningen på huset - han svarade med "Jag ringer upp dig sen" ungefär och jag satt sprickfärdig som på nålar i väntan på att få säga "VIIIII HAR HUUUUUS!!". Tror det dröjde 20 minuter innan han kunde ringa upp, åh dessa långa 20 minuter innan man kunde låta djungeltrumman gå men framför allt: få dela glädjen med sin älskade man. Ni har väl hört den om att delad glädje är dubbel glädje? True story.

Med barnbeskedet har vi pratat om lite idéer hur vi vill meddela de närmsta. Så vi får se hur det blir med den saken. Men det skriver jag förstås inte här i förväg. Då blir det ju ingen överraskning ...