Status och känslor

Den här veckan har stor del av tankeverksamheten handlat om hur olika möjligheter vi föds med. Vilka privilegier vi kan tänkas ha, eller vara utan, vilken status vi har eller saknar. Det har fått mig att reflektera över vårt barns biologiska mamma och de möjligheter hon inte har, men som jag har.

Den nyaste Taiwanrapporten från MIA, numera MFoF (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), som jag hittat är från 2009. Åtminstone då var de flesta adoptioner inom Taiwan släktingadoptioner. Landet har en välutvecklad ekonomi men adoption ses fortfarande som något skamfyllt, trots regeringsarbete sjunker antalet nationella adoptioner enligt rapporten. Av rapporten att döma är det näst intill omöjligt för en mamma att vara ensamstående i Taiwan.

Sådana här saker får mig som adoptivförälder att känna mig som en skurk. Att det finns en kvinna som  inte kan ta hand om sitt barn, troligen  på grund av ekonomi och status, gör mig givetvis sorgen och uppgiven. Jag hoppas att hon i den stora sorgen och förlusten ändå kan komma till ro med att hennes son eller dotter får ett tryggt hem, hos en familj som älskar henne eller honom över allt annat. Som ser henne eller honom som sin.

Jag tänker att ibland ser världen ut som den gör. Och jag tror inte att vårt barns biologiska mamma kommer vara arg på oss för att vi adopterar hennes barn. För henne, liksom för oss, tror jag att det finns ett slags vemod i situationen. Alla vill vi barnets bästa. En av de stora orsakerna till att jag och Tobias bestämde oss för Taiwan, var att den biologiska mamman ofta har stort inflytande över vem som adopterar hennes barn. Det finns också en chans till att vi får träffa henne. Det hoppas vi verkligen på. Inte i första hand för vår egen skull, utan mest för vårt barns skull. Så att vi ska kunna berätta hur vi upplevde henne och hur hon ser ut. Det tror jag kan vara en värdefull pusselbit i livet.