När ordet adoptera missbrukas

Reflektioner medan jag väntar barn:
Jag önskar att människor kunde sluta säga att de adopterat en katt, hund eller julgran(!).
Det störde mig inte förut men i denna process ... det låter bara märkligt och fel, fel, fel.

Varför stör det mig så? Jo, det känns som att vårt (blivande) barn likställs med djur eller annat som folk gillar att säga att man kan adoptera.

I NE står det så här om ordet adoption: "att uppta en person som sitt eget barn".

Men visst ska jag erkänna att under föräldrautbildningen, när allt var nytt, reflekterade jag och Tobias över trygghet och att vi inte vet så mycket om vår ena katts bakgrund, en hittekatt, och att det tagit ett tag för henne att lita på oss och andra människor. Och då har vi kommit in på hur en adoptionsprocess kan se ut och att "Ja, det är nästan som att vi adopterat henne". Men nej, nej, nej. Att tänka att ett djur adopteras gör mig numera väldigt illa till mods och så skäms jag över att jag inte reflekterat över det på detta sätt tidigare.

Det knyter sig i magen när jag ser att katthem basunerar ut "adoptera i stället för att köpa". Jag önskar de kunde använda ett annat ord eller uttryck - vad sägs om "ta hand om"? Undrar varför ordet adoption ens börjat användas i detta sammanhang. Inte utifrån ett barnperspektiv i alla fall.

Visst, katten är en viktig familjemedlem att ta sig an fast samtidigt ... ett husdjur kan du behöva fatta beslut om att avliva om det blir sjukt eller omplacera om en familjemedlem är allergisk. Det går inte att likställa med föräldraskapet, hur det än ser ut.

Julgranen dessutom, förresten, där verkar det vansinnigt att kalla det för adoption. Enligt artikeln jag länkar till ovan, den är från förra året, köper man granen och lämnar tillbaka den för att plantera ut i markerna igen sen. På vilket sätt är det som adoption? Inte alls! Och det är väl ett rätt tydligt exempel på att ordets egentliga betydelse riskerar att suddas ut eller förminskas.

Jaja, det ska sägas ändå att meningarna förstås går isär kring detta. En del berörda har inget emot att ordet används i andra sammanhang än det ursprungliga och tar då engelskan som exempel. Där används "adopt" vidare, både om adoption samt att anta eller införa etc. Jag såg ett rätt bra exempel i Adoptivmammagruppen på Facebook, att man ju kan "adopt an opinion", alltså ta till sig en åsikt. Men nej, jag skulle inte säga att "adoptera en åsikt" är ett uttryck som används i svenskan.

Även om jag, som synes, inte gillar att ordet adoption används i andra sammanhang än det ursprungliga så får jag ju ändå medge att det i stort ändå används om sådant som ger positiva associationer. Då är det värre med serier och filmer som gärna skojar om adoption på olika sätt ... Men det kan vi väl snacka om en annan gång.

Nu en älskad familjemedlem som vi en gång tog hand om? Ja.
Adopterad? Nej.  

Status och känslor

Den här veckan har stor del av tankeverksamheten handlat om hur olika möjligheter vi föds med. Vilka privilegier vi kan tänkas ha, eller vara utan, vilken status vi har eller saknar. Det har fått mig att reflektera över vårt barns biologiska mamma och de möjligheter hon inte har, men som jag har.

Den nyaste Taiwanrapporten från MIA, numera MFoF (Myndigheten för internationella adoptionsfrågor), som jag hittat är från 2009. Åtminstone då var de flesta adoptioner inom Taiwan släktingadoptioner. Landet har en välutvecklad ekonomi men adoption ses fortfarande som något skamfyllt, trots regeringsarbete sjunker antalet nationella adoptioner enligt rapporten. Av rapporten att döma är det näst intill omöjligt för en mamma att vara ensamstående i Taiwan.

Sådana här saker får mig som adoptivförälder att känna mig som en skurk. Att det finns en kvinna som  inte kan ta hand om sitt barn, troligen  på grund av ekonomi och status, gör mig givetvis sorgen och uppgiven. Jag hoppas att hon i den stora sorgen och förlusten ändå kan komma till ro med att hennes son eller dotter får ett tryggt hem, hos en familj som älskar henne eller honom över allt annat. Som ser henne eller honom som sin.

Jag tänker att ibland ser världen ut som den gör. Och jag tror inte att vårt barns biologiska mamma kommer vara arg på oss för att vi adopterar hennes barn. För henne, liksom för oss, tror jag att det finns ett slags vemod i situationen. Alla vill vi barnets bästa. En av de stora orsakerna till att jag och Tobias bestämde oss för Taiwan, var att den biologiska mamman ofta har stort inflytande över vem som adopterar hennes barn. Det finns också en chans till att vi får träffa henne. Det hoppas vi verkligen på. Inte i första hand för vår egen skull, utan mest för vårt barns skull. Så att vi ska kunna berätta hur vi upplevde henne och hur hon ser ut. Det tror jag kan vara en värdefull pusselbit i livet.

Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.

De små tankarna

Inte mycket nytt att rapportera.
Igår när vi körde hem från Sala tittade jag i backspegeln och tänkte på vår kommande resa hem från Arlanda. När kanske jag kör och ser Tobias i baksätet bredvid vår lilla, lilla nya familjemedlem som är i bilbarnstolen. Hur det kommer att vara. Att vara nästan hemma. 

Fem veckor som köande i dag.

Vad tror de egentligen?

Många längtar med oss. Men … Vi har mer än en gång mötts av något som jag har en känsla av inte kommer ta slut på länge. Människor, inkluderat människor jag älskar, som inte kan låta bli att säga "Ja, man vet aldrig vad som händer. Du kan ju lyckas bli gravid …" eller ännu värre: "Det kan ju hända att ni får egna barn". Till och med nu när vi genuint glada berättar att vi på riktigt är i gång med adoptionsprocessen. Låt mig fråga en sak:

HUR KAN DE TRO ATT DET ÄR VAD VI VILL HÖRA?

Det är en given krock. Jag förstår att orden inte är till för att såra. Men jag blir så himla stött. Vi har släppt tanken på en graviditet, det borde inte vara så svårt för utomstående att göra. Men ni vet väl vad man riskerar få höra när man kontrar med det? "Jaa, det är när man inte tänker på det …" Visst kan det hända att orden bara kommer som en reflex utan att det är tänkt att lägga någon värdering i dem och visst kan det hända att vi råkar bli gravida innan vi kommit längre in i processen och börjar skydda oss. Men fortfarande. Varför skulle vi vilja höra något sådant?

Nu kommer jag att vara hård, för att jag tror att jag måste lägga fram tydligt vilka tankar de välmenande kommentarerna om graviditet väcker i mitt huvud. Det känns som att de förminskar vårt blivande barns värde. Måste jag bli gravid för att vår familjekonstellation ska räknas på riktigt i deras ögon eller vad är det frågan om? Tror de att vi inte vill detta? Vad tror de egentligen att en adoption är för oss, ett tröstpris? Ännu värre: Är det så de ser på det?

Nej, jag förstår att det inte är vad det handlar om. Det är helt enkelt okunskap. Man reflekterar inte så mycket över vad det faktiskt är man säger. För man vet inte hur det känns att höra. Man har inte gått igenom en adoptionsprocess själv. Som sagt, det här är ju inte bara ytligt bekanta utan också människor jag älskar och jag vet ser fram emot att vi ska bli föräldrar även om adoptionen ännu är långt mer abstrakt för de flesta andra än för oss än så länge. Men jag ifrågasätter alltid stillsamt, så fort någon av dessa grodor hoppar ut. Jag hoppas att det sår ett frö i tankeverksamheten och det verkar faktiskt fungera.

Ni som adopterat: Har ni råkat ut för dessa grodor och hur bemöter ni det? Min fasa är att kommentarerna om biologiska barn bara ska fortsätta till och med efter att vi fått äran att adoptera.

Yrkestitlar och konfliktlösning

I dag fick vi svar av Barnens vänner som skickade en hel lista över vad som är viktigt att det tydligt framgår i den utredning som görs kring oss om det är så att vi vill ansöka om att få adoptera från St Lucy i Taiwan.

Listan är en A4 lång, men här är några av de 18(!) punkterna som alltså måste finnas med:

• Blivande mor- och farföräldrars ålder, yrke. Hur kontakten oss emellan ser ut; hur ofta vi träffas, deras inställning till den kommande adoptionen och konkreta exempel på vilket stöd de kan bidra med.
• Namn, ålder och yrke på våra syskon och hur kontakten oss emellan ser ut. Hur ofta vi träffas, har syskonen barn, deras inställning till den kommande adoptionen och konkreta exempel på vilket stöd de kan bidra med.
• Exakt yrkestitel och en mer detaljerad beskrivning av arbetsuppgifter.
• Information om vi äger vår bostad och om den; antal rum, tänkt barnrum och omgivningar med närhet till förskola, lekparker.
• Våra årsinkomster. Det är bra att det kan konstateras att vår ekonomi är god enligt svensk standard för den kommun vi bor i.
• Situationen i vår relation; hur vi träffats osv, konkreta exempel på vilka roller vi har, hur vi fattar beslut, löser konflikter och stöttar varandra.
• Planer på hur föräldraledigheten ska se ut, vem som ska vara ledig när, hur länge.
• Detaljer om hur vi kommer att stötta barnet mot rasistiska kommentarer och upplevelser.

Sååå mycket matnyttig information. Barnens vänner är fantastiskt hjälpsamma med information och tips. Listan med 18 punkter är alltså den utländska organisationens krav på vad som ska vara med.

När det kommer till vad som ska med tycker jag inte minst att punkten om konkreta exempel på vilka roller vi har i vår relation och hur vi fattar beslut är intressant att svara på. 

Rehab för avdankade ivf:are och adoptionsstrategier

Första arbetsdagen på tre veckor i morgon! Jag är helt utpumpad i dag och tänkte faktiskt lägga huvudet på kudden inom tio minuter. Det finns inte att jag är sjuk från jobbet i morgon. Jag och mannen skojar om att det är all ivf-skit som rensas ut ur kroppen. Jag skulle väl behöva någon slags rehab efter att ha gått på så många mediciner som jag gjort denna behandling.

I dag har jag varit lite väl ambitiös på mejlfronten. Jag har sagt åt mannen att han måste stoppa mig om han inte känner sig bekväm med min framfart. Han säger att han uppskattar att jag gör det.

Jag har mejlat kommunens familjerättssekreterare för att meddela att vi vill fortsätta med adoptionsprocessen och därför behöver boka in datum för medgivandeutredningen. Sist berättade hon att vi ska skriva varsin livsberättelse innan första träffen, så jag har frågat lite hur vi ska tänka där.

Sedan har jag faktiskt mejlat de tre organisationer som vi är medlemmar hos. Vi har fått rådet att om vi vet att vi är intresserade av något land innan utredningen drar i gång, så skadar det inte att ha det i åtanke under medgivandeutredningen. Absolut inte på så sätt att vi låser oss vid just det landet i själva utredningen, landet ska inte ens nämnas, utan snarare att om det är något som det landet anser är särskilt viktigt att det står med i utredningen så är det ju skönt om det finns med i pappren från början och vi slipper komplettera utredningen. Det gör nytta men skadar inte. Det kan också handla om att saker ska formuleras på ett visst sätt i utredningen. Det blir intressant att se vad organisationerna svarar. Vi har ställt frågor om Taiwan, Thailand och Sydkorea.

Vi är så glada nu att vi anmält vårt intresse hos alla tre organisationer. Visst, det kostar mer. Men det ger oss så fler valmöjligheter, vilket är så mycket värt. Vad vi kunnat se hittills är att genom Barnens vänner är vi låsta till att adoptera från en av deras tre organisationer i Taiwan. De andra länderna är inte aktuella för oss. Hos  Adoptionscentrum är jag för ung för att vi ska få adoptera från Taiwan. Hos dem kan däremot Sydkorea vara aktuellt för oss, dit efterlyser Adoptionscentrum ansökningar. Vi är som sagt intresserade av Thailand också, men där har Adoptionscentrum fyllt sin kvot för i år och man får i så fall köa för att få skicka en ansökan nästa år. Då är vi glada att möjligheten att adoptera från Thailand finns via den tredje organisationen, Barnen framför allt. Tidigare pratade vi löst om Madagaskar, via Adoptionscentrum. Men de skickar ingen ansökan om man aldrig provat att leva i ett fattigt land. Den som adopterar från Madagaskar måste bo där i tre månader.

Adoptionsvärlden är oviss. Vi får se hur situationen ser ut när väl vår medgivandeutredning är klar, troligen i början av hösten eftersom att kommunens verksamhet förstås inte direkt skräddarsys efter våra önskemål utan folk vill nog ha sina semestrar i sommar också. Så ska vi ju hoppas på att bli godkända som adoptivföräldrar av nämnden, förstås ...

Tre tänkbara länder

Jag vet att man får vara beredd att tänka om både en och tre gånger. Men jag har framför allt tre länder som jag fastnat för, och som verkar passa oss, när det gäller en eventuell framtida adoption och min man verkar tycka att de är rätt bra också.

Det dröjer nog ett tag innan vi vet om det är aktuellt för oss att ansöka om att adoptera barn med i förväg kända särskilda behov. Men vi har ju just liiiite tid på oss att komma underfund med det!
Här är de tre länderna som snurrar i huvudet just nu:

Madagaskar
Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vid syskonadoptioner gäller 0-60 månader.
• Makarna ska vara friska och den ena måste vara över 30 år gammal.
• Åldersskillnad mellan barnet och föräldrarnas genomsnittliga ålder får vara högst 40 år.
• Barnlösa par prioriteras.

Övrigt: Två års väntan i Sverige. Ett och ett halvt års väntan på besked om barn. Vistelsetiden i landet är tre månader (det både gör mig nervös och peppad!).

Thailand
Generella krav:

• Intyg om svårigheter att få biologiska barn.
• Makar som är yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. De som är äldre än 40 år kan ansöka om barn som är fyra år och uppåt.
• BMI: max 29.
• Friska makar med åtminstone gymnasieutbildning i bagaget.
• Barnlösa par prioriteras framför de som har barn sedan tidigare.

Övrigt: Besked om barn brukar dröja drygt två år. Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vistelsetiden i landet är drygt två veckor.

Vietnam

Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn som är lägst 0-36 månader.
• Ensamstående och par kan ansöka.
• Man måste vara tillräckligt frisk fysiskt och psykiskt för att kunna ta hand om barnet bra.
• Inga anmärkningar får förekomma i belastningsregistret.
• Flera barn sedan tidigare är okej.

Övrigt: Vietnam är ett pilotland. Det är svårt att säga hur länge besked om barn kan dröja. Som sökande måste man vara öppen för barn med i förväg kända särskilda behov. Vistelsetiden i landet är cirka en månad.

Källa: Adoptionscentrum