Att inte vara tyst

I dag satte jag ner foten. Jag blev så frustrerad när jag var in till leksaksaffären BR Leksaker i Borlänge. Det fanns en massa dockor, givetvis. En av alla dessa, jag tappade räkningen men skulle tro runt tjugo olika, såg jag med annan hudfärg än vit. Ingen docka såg så att säga asiatisk ut.

Det handlar inte om att jag inte kan hitta dockor som inte ser ut som normen till mitt barn, för det kan jag. Det handlar om valmöjligheter i vardagen. Att inte behöva scanna av hela nätet, utan i stället få komma in i en leksaksaffär och se att "här har de tänkt till vad gäller mångfald" och senare förhoppningsvis inte ens reagera för att det är mångfalden som blir normen.

En enda mörkhyad docka bland alla dessa ljusa dockor. Det är inte en unik upplevelse och jag hade inte tänkt säga något innan jag lämnade butiken. Men jag kunde inte låta bli. Jag var lugn men det kändes som jag tog sats när jag sa till personalen att "Det är riktigt dålig mångfald när man ser på era dockor". De höll med att det kanske inte var så bra men ville inte ändå klappa sig på axeln. "Jo, så är det nog. Men lite variation har vi". "Va? Ni har en mörkhyad docka och ungefär tjugo vita. Det tycker inte jag är särskilt varierat". Något sådant gick dialogen och jag kände att jag kommer aldrig vara tyst. För det är så enkelt att påpeka. Att säga ifrån i en leksaksaffär i Borlänge är inte att förändra hela världen, men jag tänker att de små sakerna också är viktiga.

Det vita Hollywood

Jag har ådragit mig den vanan att när jag tittar på en film eller serie observerar jag hudnyanser. Det blir många gånger väääääldigt många nyanser av vitt, kan jag meddela.

Jag borde väl inte vara chockad, men det är ändå skrämmande att den normen är så vansinnigt stark också i nyare Hollywoodfilmer.

Nästa gång du ser en rulle, prova räkna hur många med annan hudfärg än vit som har en replik och hur många repliker i så fall. Vill du ta det steget längre kan du prova "The Racial Bechdel Test". Känner ni till "The Bechdel Test", också kallat feministtestet? Det är som det, fast handlar om hudfärg i stället för kvinnor.

Här är frågorna att ställa sig:
1. Finns mer än en (namngiven) karaktär som är icke-vit?
2. Har minst två icke-vita karaktärer en konversation med varandra?
3. Handlar konversationen om något annat än en vit person?

Gratulerar! Filmen (eller serien för den delen!) som du såg klarade just, högst troligt som en av få, testet.

I detta finns också fenomenet "whitewashing". Alltså att Hollywood castar vita skådisar att spela roller där karaktären egentligen har annan hudfärg. Här är en intressant artikel om asiatisk-amerikanska skådespelare som kämpar för sin plats i rampljuset. I artikeln framgår, med glimten i ögat, att det återfinns ett ansikte med asiatiskt utseende i Sagan om ringen-filmerna, en kvinna som syns "for a glorious three seconds".

Och Sverige, ja ... Sverige gör väl beklagligt nog oftast som storebror Hollywood gör.

Tänkvärt videoklipp

"Who we truly are is found inside".
Så självklart, kan tyckas, men ibland värt att påminna sig själv och andra om.

En blivande tigermammas röst

Rasism gör mig förbannad men också skitskraj. Nu när jag ska bli mamma till ett barn som i mångas ögon inte ser typiskt "svensk" ut kryper en rädsla ännu närmare in under skinnet. Det blir personligt. Hur ska jag skydda mitt barn från ondska? Hur ska jag skydda mitt barn från otrygghet? Från rädsla? Från rasism.

I fredags rapporterade flera medier om högerextrema, maskerade, män som demonstrerade i Stockholm. De uppgavs ha spridit flygblad där de uppmanat till våld mot människor som ser ut att ha utländsk bakgrund.

Det finns mycket att säga kring detta. Jag förstår att lynchmobben inte är "vanliga killen" på stan. Men jag hör människor prata om "vi" och "de" och jag känner inte igen mig i en sådan värld. Jag är inte rädd för människor som flyr till Europa, Sverige, som vill leva sina liv. Det är människor som motsätter sig det, med "nu räcker det"-attityden, som skrämmer mig. Vad är det för ett synsätt? Inget jag står bakom i alla fall.

För mig blir det väldigt personligt, när andra börjar sortera in människor i fack. Vilka som är okej och inte. Var sorterar de in mitt blivande barn? Ser de en människa eller en hudfärg?

Det är klart jag tar mitt barns kamp, är mitt barns röst. Jag kommer vara en tigermamma var gång det krävs.

Tidigare i dag startades initiativet #inteerkvinna . Vi är flera kvinnor som valt att posta en bild på oss själva och sedan skriva denna text: "Den rasistiska lynchmobben som drog fram i Stockholm i fredags (29/1), och diverse andra rasistiska och fascistiska grupperingar säger sig föra en kamp för att skydda vita/"svenska" kvinnor. Men de talar inte för oss. Kopiera den här texten och lägg upp en bild av dig själv och sprid i dina nätverk."

Ville bara säga det.

Viktigt ämne: Mellanförskapet

Jag blev tipsad om en intressant text som handlar om det mellanförskap en adopterad ofta kan känna. Hur ska man förklara det sakligt utan att själv uppleva det? Men jag tolkar det som att inte minst adopterade kan uppleva främst två mellanförskap:
1. Man känner sig inte helt accepterad som svensk av samhället eftersom många "svenskar" inte ser ut som en själv och det är svårt att finna förebilder. Samtidigt känner man inte igen sig i invandrares bakgrund eftersom man är uppvuxen i en "helt svensk" miljö genom att man inte pratar något annat språk än svenska och det är svenska traditioner i hemmet, till exempel.
2. I Sverige ser man som sagt inte "typiskt svensk" ut och känner sig utanför. Besöker man sitt ursprungsland ser man ut att "höra hemma" där men känner sig som en turist i ett främmande land.

Inte helt lätt saker att prata om, menar skribenten på vardagsrasismen.nu:
"Att prata om sådana saker, att en inte känner sig riktigt hemma riskerar att göra att en utmålas som gnällig, egoistisk och otacksam."

Och det är väl det här som gör att jag tycker det är så viktigt att tidigt känna in och prata om sådana här frågor med sitt barn, eller snarare lyssna in vilka funderingar som finns där, innan någon annan gör det. För det är så svårt för mig, som inte är adopterad, att sätta mig in i mellanförskapet. Jag kan bara försöka förstå. Jag tänker att det kanske är som andra saker i livet. Finns det där, så finns det där. Det går inte att sopa under mattan, vad nu det skulle kunna tjäna till, och då är det lika bra att försöka finna verktygen att leva med det. En praktisk sak för mig som förälder är att finna förebilder som mitt barn kan känna igen sig i, till exempel, barn som vuxna. Anstränga mig för att hålla kontakt med andra familjer med adoptionsband är ett annat exempel, gärna från samma barnhem. Uppmuntra, men inte tvinga, mitt barn att besöka sitt ursprungsland och självklart veta att vi står bakom henne eller honom om önskan finns att nå den biologiska familjen. Det finns nog många fler, förhoppningsvis, bra sätt. Det handlar väl helt enkelt om att leva som man lär, ungefär. Säg inte bara att det finns andra som är adopterade, visa att förebilderna finns där, fråga hur barnet skulle känna inför att besöka sitt ursprungsland tillsammans eller ensam.

Här kan du läsa hela texten på vardagsrasismen.nu. Så svårt men viktigt ämne, som väl ingen bättre kan beskriva än någon som själv vet hur det är att uppleva mellanförskapet.

Två länktips om rasism

Svart lucia är en dokumentär som sändes förra året i Sveriges Radio. Den går att lyssna på här. Man tappar hakan över hur mycket hat och lite eftertänksamhet det finns hos en del människor. Dokumentären handlar om 14-åriga Astrid som var lucia i tv och det hat hon fick utstå av människor som inte ansåg att hon såg tillräckligt svensk ut för att få vara lucia. Skrämmande men reportern lyckas också gå till botten med frågan, vad som får till synes vanliga människor att spy ur sig hat och rasism på nätet, när två personer som skrivit hatiskt reflekterar över sina kommentarer ett år senare. Så modigt av den unga tjejen att ställa upp och berätta om sina upplevelser tycker jag!

Jag har ännu inte sett kvällens Korrespondenterna. Men det handlar om det vita skönhetsidealet i världen och torde vara rätt intressant. Gripande vad människor tar sig till för att försöka ändra hudfärg. Jag ska kika på programmet vid tillfälle. 

Mer än en docka

Har ni sett Absolut svensk, på svtplay med Soran Ismail? En jättebra miniserie i tre delar. Det är ett program som belyser rasism ur flera perspektiv.

I sista avsnittet tas docktestet, som gjordes av psykologerna Kenneth och Mamie Clark på 40-talet upp. Afro-amerikanska barn fick välja mellan dockor av olika hudfärg. Slutresultatet visade hur samhällets syn på hudfärg påverkar barn.

I Absolut svensk genomför Soran Ismail ett  liknande test i dag med två dockor. Det griper tag i mig på något sätt att se barnen, vilka val de gör och hur de förklarar valen. I den, förvisso inte helt vetenskapliga undersökningen, föredrar 70 procent av barnen den ljusare dockan.

Jag tycker man gott och väl kan se hela programserien, men docktestet visas drygt 35 minuter in i avsnitt 3.

Testet har gjorts på flera ställen på olika sätt sedan det skapades. Här är ett youtubeklipp som visar när testet genomfördes med barn i USA. Det finns förresten ett till klipp i samma skrå, där föräldrarna får reflektera över hur barnen agerar. Jätteintressant! Och så finns det lite ljusglimtar där också …

Den första docka jag köpt till vårt barn nu, är ju en docka som jag hoppas att vårt barn ska kunna identifiera sig med något till utseendet. Alltså en docka med asiatiskt utseende. Men det kanske inte var så enkelt att jag valde att leka med ljushåriga dockor när jag var barn för att jag var mest lik de dockorna utseendemässigt. Det kanske faktiskt var något jag snappade upp från vuxna i samhället, att ljus och blond var det bästa.

Jag försöker att inte överanalysera, men kan inte låta bli. Varifrån plockar barnen upp detta? Vad lär vi dem? Ännu viktigare: Hur bryts mönstret?

Veckans tre tankar om rasism

Jag har tänkt mycket på rasism de senaste dagarna. Jag har lyssnat mycket på Adoptionspodden och tänkt tillbaka på när jag var barn, tonåring. Det här med att det kan finnas ungdomar som får smeknamn som "Neger-Tobias" eller "Kines-Lina" när de ska beskrivas för någon annan. "Du vet, Neger-Tobias ..." och så tycker umgängeskretsen, andra utomstående, att det är okej att säga så, för "han säger själv så". Men egentligen kan man ju undra, vad har man för val när man får det smeknamnet? Hur många tonåringar törs säga ifrån, mer än en gång, och hur ofta hjälper det? Undrar om dessa vansinniga smeknamn, kan man ens kalla det för det egentligen, förekommer hos yngre generationer i dag?

Jag vill inte blanda in jobb för mycket, men kan kort berätta att vi och flera andra tidningar nyligen skrivit om en kommunal tjänsteman som har ett nära förflutet som talesperson i en vit makt-organisation inom extremhögern. Reaktioner på vår publicering? Främst att det är synd om mannen som blir uthängd. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Varför vill människor att man ska vara tyst om höga tjänstemäns bakgrund? Varför vill man inte ha förklaringar? Jag tänker att det nog speglar samhällsklimatet på något sätt.

Jag tänker också på när Adam Tensta reste sig upp och gick ur studion vid TV 4 Nyhetsmorgons direktsändning. Bakgrunden vet nog de flesta, att han tycker kanalen borde be om ursäkt för att kanalen i maj månad bokat in en ung kvinna som uttryckt sig rasistiskt och kränkande i ett youtubeklipp. Han gjorde ett statement för att han anser att TV 4 normaliserar rasism. Här är hans debattartikel i Aftonbladet.

Adam Tensta har fått mycket beröm i media och sociala medier efteråt, men har också fått ta mycket skit. Liksom hon som uttryckte sig rasistiskt också har fått mycket skit och kränkningar men också mötts av personer som står upp för henne.

För mig blir mycket av detta numera väldigt personligt. Jag tänker på vårt blivande barn. Att hen antagligen kommer stöta på kränkningar som varken jag eller Tobias kan relatera till för att vi ser ut som, vi är, normen. Men det känns viktigt att vara lyhörd, att lyssna på vårt barn. Inte förminska den upplevda rasism som vårt barn kan råka ut för.

Det funkar inte att normen pekar med hela handen, bestämmer vad som är rasistiskt och inte. Bestämmer vad personer som inte är normen ska tåla. Vi som är en del av samhället och har makten att forma det, har ett ansvar att inte befästa fördomar bara för att "så har man alltid sagt" eller "Jag kände en som tyckte det var okej att kallas för Kines-Lina, så jag sa så för att alla andra sa så. Hon kallade sig själv det". Nej, det är att blunda för problemen som tillhör hela samhället.