Elva månader

Elva månaders väntan i dag. Det uppmärksammades igår genom att vi gjorde Borlänge litegrann. Det blev sushilunch och en del inköp. Tre böcker (ja, även om jag var väldigt missnöjd med det inte så mångkulturella utbudet) och tre pussel.

Pusslet med bara fyra bitar kanske är för ett barn i yngsta laget. Men samtidigt kan det bli väldigt värdefullt när vi pratar djur, färger, hur saker känns etc. Vi föll också för att en pusselbit ser ut ungefär som vår katt. Sifferpusslet är ju ett ypperligt sätt att lära sig de svenska orden för "ett, två, tre" och så vidare. Så förstås att man kan berätta att det är "en röd fyra". Ja, ni förstår.

I bokväg blev det en blandad kompott. "Knacka på" av Anna-Clara Tidholm älskar jag, superpedagogisk och urgullig! Jag nämnde åt svärmor som jobbar på småbarnsavdelning på förskola att boken är inhandlad och hon berättade att hos dem är den verkligen bläddrad i. Det måste vara ett gott betyg.

"Baka - steg för steg", är egentligen en bok för lite äldre barn. Men jag tänker att det är ett bra sätt att börja baka tillsammans och bläddra i, lära sig hur man följer ett recept steg för steg och så förstås ett bra sätt att träna sig på att läsa när den nyfikenheten kommer. Mysigt att ha boken tidigt i livet och sedan känna sig trygg med den, tycker jag. Det är Clara Lidström (underbaraclara) som tillsammans med Annakarin Nyberg ligger bakom den boken.

En observant katt vill gärna godkänna pusslen.

Vardagsglimt av längtan

Igår kom en pappa som längtar hem med två badankor.

Som en lite längre version av inlägget kan jag berätta att det var en kommentar här på bloggen (Tack Cornelia!) som fick oss att reflektera över att även om vi hamstrat på oss lite leksaker så räcker det ju inte på långa vägar när vårt barn väl flyttar in. Visst, en del vill vi förstås vänta med att köpa. Men de här småsakerna, som badankor eller pekböcker, är ju sådant som är smart att passa på att köpa relativt mycket av nu. Vi bygger ju verkligen upp en barnfamilj från noll på något sätt. Förstår ni hur jag tänker?

Vårt barn är ju inte en bebis från början med ett begränsat intresse för omgivningen de första veckorna utan kommer antagligen vara full av nyfikenhet och upptäckslust från dag ett. Sedan finns det en till aspekt. För mig behöver normalmycket leksaker inte handla om att vara bortskämd utan att faktiskt se till ett behov som finns. Leksakerna hjälper oss dessutom att komma närmare varandra och att använda språket tillsammans och utforska den biten. Leken är dessutom ett fantastiskt sätt, ett måste, att knyta an till varandra på.

Vi har hittills köpt lite här och lite där. Men nu är det kanske läge att göra någon slags checklista med fokus på leksaker snart. Tänka lite större, liksom. Det ska finnas flera inspirerande grejer att välja emellan. Och viktigt att inte glömma: Leken som terapi.

Att inte vara tyst

I dag satte jag ner foten. Jag blev så frustrerad när jag var in till leksaksaffären BR Leksaker i Borlänge. Det fanns en massa dockor, givetvis. En av alla dessa, jag tappade räkningen men skulle tro runt tjugo olika, såg jag med annan hudfärg än vit. Ingen docka såg så att säga asiatisk ut.

Det handlar inte om att jag inte kan hitta dockor som inte ser ut som normen till mitt barn, för det kan jag. Det handlar om valmöjligheter i vardagen. Att inte behöva scanna av hela nätet, utan i stället få komma in i en leksaksaffär och se att "här har de tänkt till vad gäller mångfald" och senare förhoppningsvis inte ens reagera för att det är mångfalden som blir normen.

En enda mörkhyad docka bland alla dessa ljusa dockor. Det är inte en unik upplevelse och jag hade inte tänkt säga något innan jag lämnade butiken. Men jag kunde inte låta bli. Jag var lugn men det kändes som jag tog sats när jag sa till personalen att "Det är riktigt dålig mångfald när man ser på era dockor". De höll med att det kanske inte var så bra men ville inte ändå klappa sig på axeln. "Jo, så är det nog. Men lite variation har vi". "Va? Ni har en mörkhyad docka och ungefär tjugo vita. Det tycker inte jag är särskilt varierat". Något sådant gick dialogen och jag kände att jag kommer aldrig vara tyst. För det är så enkelt att påpeka. Att säga ifrån i en leksaksaffär i Borlänge är inte att förändra hela världen, men jag tänker att de små sakerna också är viktiga.