Vardagsglimt av längtan

Igår kom en pappa som längtar hem med två badankor.

Som en lite längre version av inlägget kan jag berätta att det var en kommentar här på bloggen (Tack Cornelia!) som fick oss att reflektera över att även om vi hamstrat på oss lite leksaker så räcker det ju inte på långa vägar när vårt barn väl flyttar in. Visst, en del vill vi förstås vänta med att köpa. Men de här småsakerna, som badankor eller pekböcker, är ju sådant som är smart att passa på att köpa relativt mycket av nu. Vi bygger ju verkligen upp en barnfamilj från noll på något sätt. Förstår ni hur jag tänker?

Vårt barn är ju inte en bebis från början med ett begränsat intresse för omgivningen de första veckorna utan kommer antagligen vara full av nyfikenhet och upptäckslust från dag ett. Sedan finns det en till aspekt. För mig behöver normalmycket leksaker inte handla om att vara bortskämd utan att faktiskt se till ett behov som finns. Leksakerna hjälper oss dessutom att komma närmare varandra och att använda språket tillsammans och utforska den biten. Leken är dessutom ett fantastiskt sätt, ett måste, att knyta an till varandra på.

Vi har hittills köpt lite här och lite där. Men nu är det kanske läge att göra någon slags checklista med fokus på leksaker snart. Tänka lite större, liksom. Det ska finnas flera inspirerande grejer att välja emellan. Och viktigt att inte glömma: Leken som terapi.

Hjärta, hjärna och anknytning

Boken Adoptera - Ett sätt att bli förälder är skriven av Annika Creutzer

Jag har läst Adoptera - Ett sätt att bli förälder, skriven av Annika Creutzer. Boken har vi faktiskt fått till oss både från svärmor (via adoptivmamma) och en jobbarkompis till mig som hittade den på loppis. Den är sedan 2002, så den har några år på nacken och några bitar är därmed inaktuella men den är ganska intressant ändå. Bitarna när adoptivföräldrar berättar om sina upplevelser och tankar blir ju aldrig gammalt, till exempel. Sedan gillar jag bitarna "Exempel på packlista" och "Frågor att ställa om barnet" (till barnhemmet).

Den ger förstås också möjlighet till reflektion. Jag och Tobias är väldigt kluvna kring anknytningen och att låta andra hålla vårt barn, till exempel. Där har vi nog inte bestämt oss helt och måste prata mer om. Vi är tvärsäkra på att när barnet ska tröstas första tiden, så är det av mig eller Tobias och ingen annan. Där kommer vi vara hårda, efter vad vi läst oss till.

Men vi vet inte hur pigga vi är på att genast slita vårt barn från en mysig famn som barnet hittat till (läs nära släkting) för att ingen annan än vi ska hålla i vårt barn. Här säger ju litteraturen en sak, bara föräldrarna ska hålla i barnet i starten - hur lång den nu är, medan hjärtat säger att det känns konstigt att skyndsamt ta barnet från en famn även om det uppges vara för barnets bästa "(...) ett barn som vuxit upp på barnhem måste lära sig att inte längre betrakta alla vuxna som presumtiva matare och kramare utan förstå att han eller hon fått föräldrar", står till exempel i denna bok. Jag tycker den här biten krockar lite med att man inte vill påstå att barnet gör fel när det sätter sig i mormors knä. Vi får se vad som känns bäst.

Jag förstår ju att det handlar om att försöka förhindra ett gränslöst beteende men det är svårt. Jag tänker att det kanske inte är så "farligt" att barnet sitter kortare stunder i någon annans famn? Men å andra sidan … kanske bäst att hålla sig stenhårt till experternas råd i början.

Vi behöver nog läsa lite mer och hämta input från andra adoptivföräldrar (Heja Facebook!). Sen är det förstås svårt att veta hur lång tid anknytningen tar. Vi har pratat om att vara instängda "bara vi" i veckor, kanske en månad om magkänslan säger det, innan vi för första gången träffar någon annan (Heja Skype!) förutom när vi landar på Arlanda och har man tålamod så pass länge känns det som att man har goda möjligheter att lägga en fin grund för anknytningen. Vi får se vad hjärtat och hjärnan säger till slut.

När anknytningen dröjer

Jag har inte riktigt berättat färdigt om senaste numret av Barnens vänners tidning Adoption (4/2015).
Den viktigaste texten handlar om när det är svårt för en förälder att knyta an till ett barn. Alla kan hamna där även om vi har svårt att tro det när längtan är som störst. Texten är skriven av en mamma som är så modig att hon törs dela med sig av sin berättelse i ett ämne som är så tabu.

"Att hamna där mitt i det underbara i att bli en familj var väldigt tungt. Jag klandrade mig själv och var otroligt ledsen över att den första tiden inte blev som jag hade tänkt", skriver hon bland annat.

Jag ser ju mig själv där hon beskriver hur hon var tiden innan. Ha flytt in i sitt jobb alla de åren man längtat och kämpat - och så kommer plötsligt tiden, all tid att känna efter (...)"kände hur de åren tärt på mig och hur trött jag egentligen var", skriver hon så träffsäkert om det. Verkligen bra att hon delar med sig av känslorna hon hade då.

Jag kommer att spara texten och eventuellt läsa på mer i ämnet. Ofta pratar vi om barnets anknytning till den vuxne, men det omvända är förstås oerhört viktigt det också. På föräldrautbildningen berörde vi inte ämnet jättemycket, men det togs upp. Precis som vid en förlossningsdepression måste kännas tufft att acceptera att man har svår att knyta an till sitt barn och att dessutom ta steget efter det, prata om det och att dessutom kanske vända sig till sjukvården för hjälp.  

Vikten av anknytning

Jag beställde två adoptionsböcker från Adlibris för ett par veckor sedan. Anknytning i adoptivfamiljens vardag som skrivits av Sara Larsson har jag snart avverkat. Den ser sååå tråkig ut, ungefär som kurslitteratur. Men den är lättläst! Man känner igen väldigt mycket, faktiskt nästan allt, från föräldrautbildningen. Men det är ju verkligen sådant som man inte kan få för mycket av.

När Tobias också läst denna kommer vi lämna vidare den till våra föräldrar och andra i vår närhet som är intresserade. Det är skrivet på ett bra sätt vad anknytning innebär och varför det är livsviktigt att vi får den att fungera mellan oss och vårt barn i starten.

Det är nog en av de tuffaste bitarna, att vi måste, ja, jag säger måste, vara ensamma med vår parvel i början och inte träffa andra på ett tag. Man vill väl inget annat än att vår parvel ska gosa sönder våra föräldrar och de parveln. Men så vill vi förstås göra allt vi kan för att få en trygg parvel, som förstår att det är vi som är föräldrarna, hemmabasen, och att vi ska vara just det resten av livet.

Boken berör kort den dystra statistiken. Den berättar om en svensk studie där man jämfört adopterade med sina syskon, som varit biologiska barn till föräldrarna. Jag citerar boken direkt här: "De adopterade hade 3,5 gånger högre risk att behöva psykiatrisk vård och  4 gånger högre risk att göra ett självmordsförsök som ledde till sjukhusvård. Risken för alkoholmissbruk som ledde till sjukhusvård var 3 gånger högre och risken för att ha blivit dömd för ett allvarligt brott var 5 gånger högre".

Det sorgliga är väl att man förstår att det riskerar att bli så här. Samtidigt har jag så svårt att greppa det. Föräldrar som adopterar är ju så till tänderna förberedda, ja, så förberedd man nu kan vara inför föräldraskapet, och pålästa på sådant här. Men är det ett sorgset frö som satt sig i huvudet för en människa man uppfostrar hjälper kanske inga böcker eller känselspröt i världen. Eller? Usch, man blir nog inte klok av att tänka för mycket på det.

Jag antar att även fast man själv antagligen inte kommer tänka så mycket på barnets bakgrund ju äldre barnet blir, så är det viktigt att vara lyhörd och inlyssnande. Inte gå runt och vara orolig jämt, men bara inte putta bort tankarna om de dyker upp. Bakgrunden försvinner ju inte. Jag kan bara gå tillbaka till att ha förlorat ett syskon som barn. Min bror finns med mig varje dag, 24 år senare.

Boken innehåller jättebra checklistor, uppradade tips på hur man kan jobba för att få till anknytningen i barnets olika åldrar.

Den här boken kommer vi nog läsa fler än en gång!