 |
| Boken Adoptera - Ett sätt att bli förälder är skriven av Annika Creutzer |
Den ger förstås också möjlighet till reflektion. Jag och Tobias är väldigt kluvna kring anknytningen och att låta andra hålla vårt barn, till exempel. Där har vi nog inte bestämt oss helt och måste prata mer om. Vi är tvärsäkra på att när barnet ska tröstas första tiden, så är det av mig eller Tobias och ingen annan. Där kommer vi vara hårda, efter vad vi läst oss till.
Men vi vet inte hur pigga vi är på att genast slita vårt barn från en mysig famn som barnet hittat till (läs nära släkting) för att ingen annan än vi ska hålla i vårt barn. Här säger ju litteraturen en sak, bara föräldrarna ska hålla i barnet i starten - hur lång den nu är, medan hjärtat säger att det känns konstigt att skyndsamt ta barnet från en famn även om det uppges vara för barnets bästa "(...) ett barn som vuxit upp på barnhem måste lära sig att inte längre betrakta alla vuxna som presumtiva matare och kramare utan förstå att han eller hon fått föräldrar", står till exempel i denna bok. Jag tycker den här biten krockar lite med att man inte vill påstå att barnet gör fel när det sätter sig i mormors knä. Vi får se vad som känns bäst.
Jag förstår ju att det handlar om att försöka förhindra ett gränslöst beteende men det är svårt. Jag tänker att det kanske inte är så "farligt" att barnet sitter kortare stunder i någon annans famn? Men å andra sidan … kanske bäst att hålla sig stenhårt till experternas råd i början.
Vi behöver nog läsa lite mer och hämta input från andra adoptivföräldrar (Heja Facebook!). Sen är det förstås svårt att veta hur lång tid anknytningen tar. Vi har pratat om att vara instängda "bara vi" i veckor, kanske en månad om magkänslan säger det, innan vi för första gången träffar någon annan (Heja Skype!) förutom när vi landar på Arlanda och har man tålamod så pass länge känns det som att man har goda möjligheter att lägga en fin grund för anknytningen. Vi får se vad hjärtat och hjärnan säger till slut.
