Vardagsglimt av längtan

Igår kom en pappa som längtar hem med två badankor.

Som en lite längre version av inlägget kan jag berätta att det var en kommentar här på bloggen (Tack Cornelia!) som fick oss att reflektera över att även om vi hamstrat på oss lite leksaker så räcker det ju inte på långa vägar när vårt barn väl flyttar in. Visst, en del vill vi förstås vänta med att köpa. Men de här småsakerna, som badankor eller pekböcker, är ju sådant som är smart att passa på att köpa relativt mycket av nu. Vi bygger ju verkligen upp en barnfamilj från noll på något sätt. Förstår ni hur jag tänker?

Vårt barn är ju inte en bebis från början med ett begränsat intresse för omgivningen de första veckorna utan kommer antagligen vara full av nyfikenhet och upptäckslust från dag ett. Sedan finns det en till aspekt. För mig behöver normalmycket leksaker inte handla om att vara bortskämd utan att faktiskt se till ett behov som finns. Leksakerna hjälper oss dessutom att komma närmare varandra och att använda språket tillsammans och utforska den biten. Leken är dessutom ett fantastiskt sätt, ett måste, att knyta an till varandra på.

Vi har hittills köpt lite här och lite där. Men nu är det kanske läge att göra någon slags checklista med fokus på leksaker snart. Tänka lite större, liksom. Det ska finnas flera inspirerande grejer att välja emellan. Och viktigt att inte glömma: Leken som terapi.

Språkutvecklingen hos adoptivbarn

På föräldrautbildningen blev det en del intressant snack om språkutveckling. Saken är ju den att när vi fått barn vare sig han eller hon är sex månader eller tjugofyra så kommer vårt barn ha mycket att jobba ikapp språkmässigt. Det är givetvis vårt ansvar att fylla de luckorna.

Vi har inte kommunicerat med vårt barn när hen låg i magen, inte heller när hen var spädbarn. Hade vi fått ett biologiskt barn, så hade vi ju pratat med hen från innan dag ett och sedan fortsatt. "Nu byter jag din smutsiga blöja. Sen ska vi klä på dig och gå till affären. Har du sett att solen skiner ute?" osv. Därför är det viktigt att komma ihåg att verkligen prata med sitt adopterade barn också, hela tiden berätta vad man gör och vad som händer.

De missade luckorna kan bli tydliga först efter några år ibland. Alltså ett (internationellt) adopterat barn kan dölja ganska väl att det egentligen inte förstår innebörden i en meningsuppbyggnad, hen härmar bara. Barnet kan alltså råka hoppa över några steg i utvecklingen. Det kan bli ett problem när grunden inte är stabil, då blir det svårt att bygga klossar ovanför utan att tornet sedan rasar, om ni hänger med. Det är hur som helst viktigt att förvissa sig om att ens barn förstår vad man faktiskt säger.

Men med två journalister i hemmet kan väl inte detta gå annat än bra? Eller … Kanske tar vi det överstyr i stället, hehe.

Förresten: Den bok jag köpte igår var "Hej sa Petronella". Tycker det är lite roligt att ramsans författare Lennart Hellsing, also known as Krakel Spektakels pappa, har sina rötter i Fagersta. Ramsor känns ju för övrigt som ett väldigt roligt och pedagogiskt sätt att lära sig ord och melodi på.

Vi kikade igår på några Max-böcker. Jag tycker de är jättesöta. Men det kändes som lite tokiga meningsuppbyggnader, vi vill inte göra vårt barn en björntjänst. "Max leker bollen. Kissen snäll, kissen vill leka bollen." Fast det kanske är så man ska lära barn att prata? Nåväl, vi får väl göra lite efterforskningar på det där, är ju inte som att vi inte har tid innan föräldraskapet ...