När anknytningen dröjer

Jag har inte riktigt berättat färdigt om senaste numret av Barnens vänners tidning Adoption (4/2015).
Den viktigaste texten handlar om när det är svårt för en förälder att knyta an till ett barn. Alla kan hamna där även om vi har svårt att tro det när längtan är som störst. Texten är skriven av en mamma som är så modig att hon törs dela med sig av sin berättelse i ett ämne som är så tabu.

"Att hamna där mitt i det underbara i att bli en familj var väldigt tungt. Jag klandrade mig själv och var otroligt ledsen över att den första tiden inte blev som jag hade tänkt", skriver hon bland annat.

Jag ser ju mig själv där hon beskriver hur hon var tiden innan. Ha flytt in i sitt jobb alla de åren man längtat och kämpat - och så kommer plötsligt tiden, all tid att känna efter (...)"kände hur de åren tärt på mig och hur trött jag egentligen var", skriver hon så träffsäkert om det. Verkligen bra att hon delar med sig av känslorna hon hade då.

Jag kommer att spara texten och eventuellt läsa på mer i ämnet. Ofta pratar vi om barnets anknytning till den vuxne, men det omvända är förstås oerhört viktigt det också. På föräldrautbildningen berörde vi inte ämnet jättemycket, men det togs upp. Precis som vid en förlossningsdepression måste kännas tufft att acceptera att man har svår att knyta an till sitt barn och att dessutom ta steget efter det, prata om det och att dessutom kanske vända sig till sjukvården för hjälp.