Jag har inte riktigt berättat färdigt om senaste numret av Barnens vänners tidning Adoption (4/2015).
Den viktigaste texten handlar om när det är svårt för en förälder att knyta an till ett barn. Alla kan hamna där även om vi har svårt att tro det när längtan är som störst. Texten är skriven av en mamma som är så modig att hon törs dela med sig av sin berättelse i ett ämne som är så tabu.
"Att hamna där mitt i det underbara i att bli en familj var väldigt tungt. Jag klandrade mig själv och var otroligt ledsen över att den första tiden inte blev som jag hade tänkt", skriver hon bland annat.
Jag ser ju mig själv där hon beskriver hur hon var tiden innan. Ha flytt in i sitt jobb alla de åren man längtat och kämpat - och så kommer plötsligt tiden, all tid att känna efter (...)"kände hur de åren tärt på mig och hur trött jag egentligen var", skriver hon så träffsäkert om det. Verkligen bra att hon delar med sig av känslorna hon hade då.
Jag kommer att spara texten och eventuellt läsa på mer i ämnet. Ofta pratar vi om barnets anknytning till den vuxne, men det omvända är förstås oerhört viktigt det också. På föräldrautbildningen berörde vi inte ämnet jättemycket, men det togs upp. Precis som vid en förlossningsdepression måste kännas tufft att acceptera att man har svår att knyta an till sitt barn och att dessutom ta steget efter det, prata om det och att dessutom kanske vända sig till sjukvården för hjälp.
Åå, vad sorgligt. Hur slutade den här berättelsen? Mår mamman och barnet bra ihop idag? Och står det någon förklaring om varför det kan bli så ibland? Det känns som om detta verkligen kan jämföras med en förlossningsdepression. Jag följer en blogg som handlar om just förlossningsdepression; en mamma som drabbades av det trots att hennes bebis var hennes stora önskan...
SvaraRaderaStor kram från Österrike! <3 Silvia
Det slutade bra, Silvia!
SvaraRaderaEfter att ha haft det tufft i ett år, släppte det och hon skriver i texten om att det fanns ett speciellt ögonblick när hon såg på sitt barn med nya ögon och kände att hon älskade sitt barn innerligt.
Hon beskriver några olika faktorer, bland annat ett kaotiskt överlämnande (med flera andra). Mamman fick bra hjälp av BVC och en psykolog att prata med.
Kram!
Håller med det pratas för lite om det här. Både bland de som föder och kan få förlossningsdepression men framförallt bland adoptivföräldrar. Jag tror att pressen på att det ska bli så fantastiskt och lyckligt när man adopterar är så stor och därför vågar man ännu mindre prata om att det inte blev kärlek vid första ögonkastet.
SvaraRaderaJag har en vän som upplevde det här. Innan de åkte för att hämta sitt barn hade vi bara haft kontakt via nätet, när de var iväg på sin hämtresa skrev hon till mig och berättade att hon mådde jättedåligt och bara grät. Hon hade byggt upp en bild av längtan och kärlek som skulle besannas när hon väl fick träffa sin efterlängtade son men när det inte blev så så rämnade marken under henne. Men som tur var hade hon en väldigt stöttande man, familj och vänner som hjälpte henne igenom det. Första månaderna tog mannen det största ansvaret för sonen sen sakta men säkert byggdes hennes anknytning och kärlek upp. Nu har de en jättefin relation och hon älskar sin son över allt annat.
För oss var det kärlek vid första ögonkastet när vi fick vår son, men den första tiden sen hemma var ändå väldigt tuff. Visst älskade vi honom, men det tar tid innan det är en självklarhet och det känns som den gränslösa kärlek det ska vara mellan barn och föräldrar.
En annan vän har precis hämtat sitt tredje barn, hon upplever aldrig den omvälvande känslan i början. För henne tar det tid att knyta an, men nu vet hon det och är inte orolig över att det inte ska bli bra.
Jag tycker verkligen att man ska prata mer om det här under utbildningen, det är jätteviktigt för att man inte ska känna sig som en dålig människa och må dåligt. Det är inte konstigt att det tar tid med anknytningen, även för oss föräldrar.
Tack Cornelia för att du delar med dig av ytterligare exempel!
RaderaDet måste finnas en sådan skam i att inte må bra när man äntligen "får precis det man önskat så länge" och det kan säkert lätt bli en ond cirkel. För hur ska man kunna tvinga sig till/stressa sig till att må bra i situationen?
Samtidigt är det ju en väldigt märklig grej att man, jag vet att jag gör det, går runt och föreställer sig att det ska vara perfekt från början. "Bara jag får mitt barn", ungefär. Men oj, vilken omställning man har framför sig i livet! Och så turbulent det kan komma att bli i början, både för barn och nyblivna föräldrar.