Men vad hade det tjänat till att stoppa huvudet i sanden? Julen kommer ändå, längtan finns där ändå även om det inte märks lika tydligt när jag sysselsätter mig med annat. Och även om julen kan påminna en om sorg, är det förstås främst glädjefyllt att få tid tillsammans. Dessa kontraster till känslor ihop, i någon märklig symbios.
Det var den tredje, på riktigt, barnlösa julen. Jag vet inte om det är den jobbigaste julen hittills utan barn, kanske. Men jobbigt var det. Tomheten och saknaden och den starka barnlängtan inombords. Jag hade svårt att återhämta mig fullt ut resten av dagen även om jag ansträngde mig för att vara närvarande och inte tänka så mycket på det jobbiga.
Den här julen är det ganska troligt att vårt barn finns någonstans därute. Det är så uppåt väggarna galet, att vårt barn finns någonstans i den här stora världen men inte är med oss. Hur ljuvligt det än är med jul, med släkt, med ledighet, närhet och glädje fanns trots allt en bit av mig som kände att det handlade om att överleva den här julen. Det är en tuff känsla och tufft att erkänna för sig själv eftersom yttre julmysiga faktorer inte riktigt rår på det.
En bit av överlevnadskänslan är kvar i mig och kanske kommer ärret finnas länge, kanske hela tiden fram till vårt barn vilar tryggt i mina armar eller bara pocka på då och då. Kanske är det så att jag inte riktigt vågat släppa fram längtansbiten så här påtagligt på länge nu. Att det kräver mod, för det blir överväldigande. Ibland gör det ont att längta. Men det är väl bara att ha tilltro, sätta den ena foten framför den andra och ta sig igenom det.
 |
| Här pulsade vi i snö för att ta en bild vid Barnens Vänners skylt i Öjebyn. Snart ett år sedan! |
Usch, vet hur jobbigt det är! Vi stoppade huvudet i sanden flera jular i rad och reste bort ist för en varm hemma och fira jul. Det var för jobbigt helt enkelt.
SvaraRaderaJa, förra året reste vi bort och kom hem dagen före julafton. Det gav oss massvis med energi.
Radera