Två månaders väntan i dag

Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vi ska förstås fira på tumanhand, på något blygsamt sätt. Troligen blir det en fika på Waynes eller så.

Två månader. Jag har hunnit reflektera lite kring var vi befinner oss i vår barnlängtan, mannen också. Inför adoptionen har vi fått intrycket, både utifrån och inifrån oss själva, att adoptionsprocessen mentalt skulle bli fruktansvärd jämfört med ivf:erna. Vi vet förstås inte vilka känslor vi har framför oss, kanske månaderna hinner bli till år. Men hittills, ett år sedan första adoptionsmötet med kommunen och två månader av "riktig" väntan, känns adoptionsprocessen mycket, mycket lugnare än ivf:erna. Inte alls den tortyrkammare jag föreställt mig. Det är befriande, som att en tyngd lättat från mina axlar. Men så är man väl inställd på ett helt annat tempo i den fas vi befinner oss. Ivf:erna blir ju jämförelsevis korta, intensiva, perioder och svart på vitt två veckor efter den där berömda pendeln mellan hopp och förtvivlan.  

De här mer avslappnade känslorna betyder inte att vår längtan inte är stark, inte alls. Visst har det varit bitvis jobbiga månader, men på något sätt har vi mognat i vår längtan och kanske viktigast av allt hittat vår egen takt och vårt eget sätt att längta. Sedan är det så många som längtar med oss på olika sätt, de lyfter oss. För att inte tala om de små milstolparna som kommer då och då. Jag trodde det skulle brista för mig när vi äntligen fick brevet från Barnens vänner som visade vad vi behövde för att komplettera vår ansökan. Det kommer jag aldrig glömma, eller när Tobias skruvade ihop barnsängen. Vår barnsäng. Ja, det finns plågsamma stunder. Men dessa ljusglimtar, det är ju det som man tar till hjärtat som får en att orka med och omfamna sin överväldigande längtan.

Två månader: Inte så farligt, utan till stor del när man tittar bakåt ganska underbart, än så länge.