Vi är många ofrivilligt barnlösa, inte minst kvinnor, som får höra "Det är inte konstigt att det blir svårt att bli med barn när man är stressad och vill det för mycket". Förr blev jag ledsen när jag hörde det. Sedan blev jag arg. Men vet ni vad jag gjorde till slut? Sa ifrån. Både åt nära och kära och ytliga bekanta. Det är inte okej att sprida myter och jag hoppas att de flesta jag sagt ifrån till ändå uppskattar det så de undviker att göra samma misstag med andra.
Det finns ytterst lite forskning som säger att hög stress kan hindra graviditet i särskilda fall. Notera ordet kan, eftersom forskningen inte säger att det med bestämdhet är så. Därför är det så onödigt att hobbypsykologer kläcker ur sig sådana kommentarer och rapar ur sig detta som en sanning, som att det vore svaret på just våra fertilitetsproblem. Det är inte riktigt så enkelt som att bara för att jag tänkt att jag gärna vill bli gravid, så blir jag det inte. Man kan inte vilja för mycket, så att säga, som hobbypsykologerna jag stött på ofta menar. Hur vill man ens lagom mycket?
De utgår från att "det säkert är så", att kroppen reagerar så, för att det låter logiskt men har uppenbarligen inte läst forskning kring det. Det hobbypsykologen gör, förhoppningsvis omedvetet, är att lägga en skuld på kvinnan. Visst, stress kan förstås påverka om det leder till minskad sexlust vilket uppenbarligen leder till mindre sex. Lustigt, förresten, om män som inte lyckas göra en kvinna gravid får höra att de vill det för mycket. Som om de skulle skrämma spermierna. Det har jag aldrig hört hittills i alla fall. Men mina äggstockar kan visst slå knut på sig själva bara på grund av min starka vilja.
När det kommer till dem som säger att "Jag vet några som försökte jättelänge och sedan slappnade de av och blev de gravida efter åtta år" har jag varit så fräck att jag sagt rakt ut att "Ja, det är väl inte så jävla konstigt att om jag och Tobias som är oförklarligt barnlösa skulle fortsätta att pippa som kaniner i sju år så skulle vi kunna bli gravida till slut". Det säger väl sig självt, ändå? Tro mig, det citatet har jag använt ett gäng gånger.
Lite som jag varit inne på tidigare: Varför tror man att sådant här är vad en blivande förälder vill höra? Helgalet.
Åh vilket bra inlägg!! Beskriver precis hur det är att vara oförklarligt barnlös och kvinna. Håller helt med dig, mycket bättre att säga till och "utbilda" dem som säger så. Oftast vet de inte om att de skuldbelägger en och får en att må dåligt. /Louise
SvaraRaderaVad skönt att höra att andra känner igen sig!
RaderaBra skrivet! Trots att jag knappt berättat för nån om vår spontangraviditet så har jag ändå hunnit få dessa kommentarer. Blir så himla matt. Varför kan inte folk ta för givet att det är fel på spermierna istället, det är ju betydligt troligare! Gah! Folk vill väl men är så puckade ibland. Heja dig som står på dig!
SvaraRaderaTack för peppen! Och varmt grattis till blivande föräldraskapet <3
RaderaSå jäkla sant och bra skrivet! Det hela handlar om att det finns för lite forskning på de fysiska hindren till varför en graviditet inte blir av, det är så otroligt mycket kring hur ett barn blir till som läkarna inte känner till, hur man tar reda på varför och hur man löser problemen.
SvaraRaderaDet jag faktiskt nästan mest blir arg över det är när läkare och liknande skriver artiklar, böcker eller svarar på frågor från journalister att livsstilsfaktorerna påverkar så mycket som de säger att det gör. Att sluta dricka kaffe, sluta snusa, sluta stressa m.m. Det är befängt att säga och tro att det skulle vara de avgörande faktorerna för att man inte blir gravid. Det är tiotusentals person som röker, inte tränar etc som blir gravida utan problem. Och ska man tala om extrema saker så blir missbrukare och personer som är under extrem press och stress i tex krig också gravida. Och vi som är ofrivilligt barnlösa gör oftast allt för att leva så hälsosamt som vi kan men det hjälper inte för det är fysiska problem som ställer till det fast man vet inte vad. Det läkarna som hävdar detta gör är att lägga över skulden på oss när det egentligen är de som fallerar i att ge oss den vård vi behöver för att lyckas.
Just ja! Alla de där "goda råden". Suck. Man ska sluta leva som vanligt, samtidigt som man ska låtsas som ingenting. Märkligt, det där. Men skönt att till slut se igenom det på något sätt.
Radera