Två stora skillnader mellan Norge och Sverige

I dag kom Barnens vänners medlemstidning "Adoption" i brevlådan så den lusläste jag direkt.

Lite ny Taiwaninfo som stod med var att väntetiden på de senaste barnbeskeden varierat från en månad(!). En månad. Vilka lyllosar! Men kansliet påpekar att det finns familjer som väntat i två år. Jag försöker ändå tänka att hur lång väntan i slutändan blir är inte det viktiga. Vi ska bli en familj, i sinom tid, och det är vad som betyder något.

Jag läste också i magasinet att Norge höjt sitt adoptionsbidrag till 88 000 norska kronor. Det täcker nästan 50 procent av kostnaden enligt artikeln i BV. En annan grej är att det sedan förra året säger lagen i Norge att utredningar ska göras regionalt i stället för i kommunerna.

Heja Norge! säger jag vad gäller båda grejerna.

I Sverige har adoptionsbidraget stått stilla väldigt länge. Det ligger på 40 000 kronor sedan 2001 om jag inte läst fel. För oss betyder det att det nog kommer täcka cirka en sjättedel av våra adoptionskostnader. De flesta organisationer har listat budgetar för vad man får räkna med att adoptionsprocessen kan komma att kosta. Här är BV:s uppskattning för den som adopterar från St Lucy i Taiwan.

Jag tycker det har fungerat bra för oss att utredningen görs av kommunen. Fast min åsikt är att det borde ligga högre upp i "kedjan". Det blir ju svårare att få expertis på kommunal nivå än regional eller nationell och det känner jag mig inte helt trygg med. I vår kommun är det inte särskilt många adoptionsutredningar om året och kunskaperna i ämnet är förstås i mångt och mycket en färskvara. Nä, en särskild enhet vore bättre tycker jag.

Det var väl bland annat de tankarna jag samlade på mig efter dagens läsning.