Mångfald i bokhyllan

Jag har bitvis varit lite dämpad (nähä?) och så även i måndags, när jag på kvällen kom på att jag ju hade ett spännande paket som kanske låg och väntade i brevlådan. Och vet ni? Det gjorde det!

Som ni säkert noterat tycker jag det är väldigt viktigt med mångfald i bokhyllan för vårt barn. Ja, visst gillar jag Pippi, Emil, Madicken, Alla barn i Bullerbyn etc. Men det behövs mer. Eftersom jag inte i särskilt stor utsträckning kunnat hitta det jag söker ute i bokaffärer eller leksaksaffärer, vare sig här i Avesta, Sala, Borlänge eller Västerås så vänder jag mig förstås till oraklet internet.

Känner ni till förlaget Olika? Två av de böcker jag beställt kommer därifrån och här är hudnyanserna på karaktärerna olika, även om det absolut inte är vad som är fokus i berättelserna. Det bara är så. Tesslas mamma vill inte och Här kommer Uppfinnarjohanna finns nu i bokhyllan. Härliga, roliga berättelser, som jag hoppas att fler i hushållet kommer gilla. 

Uppfinnarjohanna har till exempel två bröder (Sten och Stanley, haha) och de har olika hudnyanser. Fint och befriande, tycker jag! Tesslas mamma vill inte handlar om en mamma som inte vill äta maten, inte vill borsta tänderna, inte gå upp för trapporna och så kommer Tessla på lite kreativa, lekfulla lösningar. Igenkänningsfaktor men åt andra hållet, kan jag tro. Det finns en annan bok för oss att beställa vid senare tillfälle, Tesslas pappa vill inte.

Tekla Tiger och jagboken blir en viktig "att ha"-bok i hyllan även om det kanske är först lite längre fram. Den handlar om att vara adopterad, att en adoptivmamma och adoptivpappa också är riktiga föräldrar. Något som förklaras väldigt pedagogiskt och där det finns utrymme att diskutera vad en riktig förälder faktiskt gör. Boken börjar med att barnen har gjort "Jag"-böcker som de visar för varandra i förskolan och ett av barnen frågar varför Tekla inte ser ut som sin mamma och pappa (de är noshörningar och hon en tiger). Det är definitivt en sådan bok som jag kommer tipsa förskolan om att ha i beredskap.  

Förresten, så fick jag veta en rolig grej i adoptivmammagruppen på Facebook i dag. En mamma agerade när just begreppet "riktiga föräldrar/syskon" användes i en bok. Hon pratade med förlaget under bokmässan och nu har hon fått svaret att det är bestämt att formuleringen ändras till "biologiska". De små segrarna!

Det är skillnad om ett barn, som är adopterat, väljer att benämna mamman som fött henne eller honom som den riktiga mamman. Där måste han eller hon få hitta sitt sätt att sätta ord, det som landar bäst i en. Men jag kommer inte använda det begreppet och är det så att vårt barn inte heller känner sig bekväm med det kommer jag definitivt anmärka på ordet varje gång som omgivningen gör det. Det händer ju redan att folk pratar om vårt blivande barns riktiga föräldrar, oftast mamma, och jo, visst säger jag ifrån. Nej, det är inte av elakhet de säger det, men inte är det särskilt eftertänksamt eller klyfigt heller.    

Att inte vara tyst

I dag satte jag ner foten. Jag blev så frustrerad när jag var in till leksaksaffären BR Leksaker i Borlänge. Det fanns en massa dockor, givetvis. En av alla dessa, jag tappade räkningen men skulle tro runt tjugo olika, såg jag med annan hudfärg än vit. Ingen docka såg så att säga asiatisk ut.

Det handlar inte om att jag inte kan hitta dockor som inte ser ut som normen till mitt barn, för det kan jag. Det handlar om valmöjligheter i vardagen. Att inte behöva scanna av hela nätet, utan i stället få komma in i en leksaksaffär och se att "här har de tänkt till vad gäller mångfald" och senare förhoppningsvis inte ens reagera för att det är mångfalden som blir normen.

En enda mörkhyad docka bland alla dessa ljusa dockor. Det är inte en unik upplevelse och jag hade inte tänkt säga något innan jag lämnade butiken. Men jag kunde inte låta bli. Jag var lugn men det kändes som jag tog sats när jag sa till personalen att "Det är riktigt dålig mångfald när man ser på era dockor". De höll med att det kanske inte var så bra men ville inte ändå klappa sig på axeln. "Jo, så är det nog. Men lite variation har vi". "Va? Ni har en mörkhyad docka och ungefär tjugo vita. Det tycker inte jag är särskilt varierat". Något sådant gick dialogen och jag kände att jag kommer aldrig vara tyst. För det är så enkelt att påpeka. Att säga ifrån i en leksaksaffär i Borlänge är inte att förändra hela världen, men jag tänker att de små sakerna också är viktiga.

Enfalden, mångfalden och barnböckerna

Igår publicerades en viktig debattartikel i Metro. Den berättade att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Debattartikeln bygger på en rapport från Svenska barnboksinstitutet, som berättar att bara fem procent (15 titlar) av de bilderböcker för barn som gavs ut så sent som 2014 hade en huvudperson med "icke västerländskt utseende".

"I en stor del av barnböckerna fanns inte en enda karaktär med icke västerländskt utseende. Många av oss som bor i Sverige fanns alltså inte ens med som statister i bakgrunden", berättar författarna bakom debattartikeln. 

Du hittar debattartikeln här.

Ur Kenta och barbisarna.

Jag är inte förvånad. När jag besökte vår lokala bokhandel för en tid sedan letade jag barnböcker med mångfald. Jag gick förbryllad igenom hylla upp och hylla ner och hittade sammanlagt två som jag köpte.

Den ena barnboken, Kenta och barbisarna skriven av Pija Lindenbaum, handlar om Kenta som hellre vill leka med dockor än spela fotboll. Runt honom finns barn med olika hudfärg och så tar boken upp könsnormer på ett väldigt pedagogiskt sätt. En bok för lite mindre barn hittade jag också. Lilla foten av Emma Adbåge. Lite som Max-böckerna med tvåordsmeningar fast med en flicka som skulle kunna vara adopterad från till exempel Taiwan. Det roliga är, att när jag googlade på författaren så har hon gett ut en bok som handlar just om adoption! Hämta Joel gavs ut 2004 och som jag förstått det på en del föräldrar känns den bitvis ganska förlegad i dag även om meningarna går isär. Vi kommer nog ändå köpa den liksom fler barnböcker som tar upp adoption på ett pedagogiskt sätt, precis som vi kommer ha flera av de klassiska barnböckerna kommer finnas i bokhyllan också. Sedan kan jag inte nog understryka hur glad jag blir när det finns böcker där mångfald utan krusiduller är en naturlig del av bilderna och berättelsen.

Ur Lilla foten.

Jag tog hur som helst upp med bokaffären att jag, inte minst som blivande adoptivförälder, verkligen saknade mångfald i deras barnbokssortiment. Jag förklarade att jag vill att vårt barn ska kunna hitta karaktärer att identifiera sig med. "Det barnet ser ut som jag!" eller "Den familjen ser ut som vår!". De hade inte riktigt tänkt på det lät det som, sjukt tråkigt, men var öppna för förslag på vad för barnböcker med mångfald som de skulle kunna beställa. Tummen upp!