Ett steg i taget

Nu skickar vi in det kontrakt vi har med Barnens Vänner, inte så märkvärdigt utan ett papper där det står vad vi ger oss in i ungefär. Jag tror att det är det enda originalet vi skickar in nu (har ett likadant underskrivet papper hemma). En rätt viktig detalj, att vi bara ska skicka kopior och spara originalen till den riktiga ansökan som sammanställs sedan. Det glömde jag nämna i förra inlägget.

Jag vet inte om vi skulle kunna skicka bådas begäran till Rikspolisstyrelsen i samma kuvert, men nu gör vi inte så. Mitt åker i väg i dag, mannen ska kopiera sitt pass och sen skicka sin begäran.

Närmsta stegen? När mannen ville boka läkartid (vi har olika vårdcentraler) visste de inte riktigt hur de skulle  agera - så han måste väl ligga på där. Vi ska hitta en bra och (relativt) snabb översättare också.

Några små steg i taget.

Att äntligen känna sig så säker

I våras trodde en stor bit av mig att det landet där vi hade snabbast chans att bli föräldrar, det skulle vi välja att köa till. En bit av mig kunde inte begripa hur man kan välja ett land med lång väntan, om man inte måste, för att det ju finns flera andra länder. Vad spelar landet för roll?

Vi har börjat med vårt papperssamlande, en ansökan om att få ansöka om att få adoptera (pust). Och nu vet jag vad det spelar för roll. Logiken säger att Sydkorea går det fortast att adoptera ifrån. Med lite tur, behövs inte mycket av den varan, skulle vi kunna vara föräldrar nästa år om vi började med en ansökan dit i dag. Men logik hjälper inte, när känslorna drar oss till Taiwan och till St Lucy via Barnens Vänner.

Hur lång tid det kommer ta vet vi inte. Men väntan till barnbesked kan vara runt ett år, väntan på resebesked ytterligare åtta månader. Tiden är oviktig i sammanhanget. Mammahjärtat säger att det nog är i Taiwan som vårt barn finns, väntar på oss. Jag kan inte svära på det, men hela kroppen och sinnet säger det.

Att äntligen känna sig så säker. För mig är det närmast en religiös upplevelse, så nära en icke troende nu kan komma. Precis som vid ivf:en vet jag att oväntade hinder kan uppstå, men precis som vid ivf:en vet jag också att vi måste våga hoppas och våga längta för att må bra i vår väntan.

Jag får återkomma med uppdatering om papperssamlandet när jag samlat mig själv lite bättre. Är det nu det händer? Är det nu, i den här lilla vardagen, som magin börjar?

Snabba puckar och långbänk

Jag är imponerad av hur snabbt adoptionsorganisationerna snappat upp sina två nya medlemmar. Igår kom en pärm från Barnens vänner. Den innehöll en hel del information och kontaktuppgifter men också tomma försättsblad som vi kan få användning av senare i processen. Barnen framför allt har skickat ett brev, med information om att vi kommer få mer material senare och från Adoptionscentrum har vi fått ett informativt välkomstmejl.

I dag ringde jag familjerätten i vår kommun för att trycka på lite och fråga om föräldrautbildningen som påbörjas i mitten av februari. Hon var lite frustrerad över att ännu inte ha fått tag i den person som ansvarar för utbildningen, hon ska ha kommit tillbaka till jobbet i onsdags. Men jag misstänker att har man just kommit tillbaka från lång julledighet så har man en del mejl/mobilsvar att beta av. Det känns ändå trist att inte veta hur det blir eftersom att vi lämnade in de papper som krävs redan i början av december. Vi vet lika mycket nu som då.

Eller, lite till vet vi. Veckan innan jul fick vi reda på att tolv personer är, var, anmälda till föräldrautbildningen och de tar in femton. Vi är inte anmälda ännu, så det skulle kännas lite snöpligt om vi blir utan plats. Dessvärre vet vi inte heller om det blir utbildning på förmiddagstid eller eftermiddagstid. När jag var i kontakt med föräldrautbildningen i november sa de att det troligen skulle bli förmiddagstider denna gång och vi kunde inte vänta längre utan var tvungna att stuva om mannens schema anpassat efter det. Om utbildningen nu sker på eftermiddagen kommer inte det kunna ändras tillbaka. Då får vi antingen se om det går att lösa med flex/semester, vilket kan bli svårt, eller om vi då blir tvungna att anmäla oss till en annan utbildning i en annan stad och då betala hela kalaset
själva. Hoppas då att vi kan hitta en inte alltför kostsam intensivutbildning.